Andra skriver sina egna förlossningsberättelser, jag tänkte skriva min katts steriliseringsberättelse. Nu vet jag inte varför jag ens jämförde dessa två i och med att en sterilisering typ är raka motsatsen till en förlossning, men äh - berättelse som berättelse!
Orsakerna till att vi valde att sterilisera Sheldon var många - dels hade hon börjat löpa och visat sig vara en lagom jobbig löpare, dels har en ruskig och gigantisk frass börjat hänga på vår gård och dels kändes kattungar inte som ett lockande alternativ. Eller, nå, kattungar är väl alltid lockande, men tänker man realistiskt är det nog inte optimalt med flera små katter i det här hushållet, samtidigt som jag och Niko nog skulle uppleva det som ett mindre trauma att sedan lämna dem ifrån oss. Så, igår strax före klockan ett begav vi oss mot veterinären! Sheldon var, som vanligt, inte jätteglad över att få hoppa in i korgen, men annars var hon lyckligt ovetande om vad som väntade. Lyckligt ovetande och fruktansvärt hungrig - stackaren hade ju varit utan mat i mer än åtta timmar.
Veterinären som tog emot Sheldon var jättehärlig och Sheldon var glad och nyfiken, som vanligt. Hon hann knappt säga åt Niko att lyfta upp Sheldon på vågen före Sheldon hade hoppat dit självmant, och när Sheldon sedan upptäckte att det fanns en golvsil i rummet var lyckan total - kloaker hör, tillsammans med lavoarer och skuggor, till Sheldons största intressen här i livet. Så, vi lämnade henne där med bra fiilis, och jag hann knappt handla och träna förrän Niko meddelade att vi fick hämta hem henne igen. Sheldon såg typ ut som en groggy julskinka i sin nätstrumpa där i korgen, och när jag stoppade in min hand lutade hon huvudet mot den medan ögonen började rinna. Det hade säkert att göra med medicinerna hon fått, men i mina ögon såg det ju ut som att hon grät, så gissa vem som fällde ett par tårar själv också, om inte blödigheten själv (dvs jag).
Vår lilla julskinka ♥
"Låt henne inte slicka på såret och se till att hon inte hoppar någonstans", fick vi som order före vi åkte - jo men tjena säger jag bara. Det visade sig att Sheldon hade intresse för att göra exakt två saker när vi kom hem, och det var 1) att slicka på såret, och 2) att hoppa på saker. Veterinären trodde Sheldon skulle sova mer eller mindre resten av dagen, men vi hann knappt bädda ner henne före hon var klarvaken och redo att börja hoppa omkring och tvätta såret. Det kändes, ironiskt nog, riktigt hopplöst, speciellt med tanke på att en rekommendation också var att inte lyfta henne i onödan. Liksom, hur löser man den ekvationen? Att hindra en katt som vill hoppa från att hoppa utan att ta tag i den? Det kan hända att första hoppet ägde rum endast en timme efter att vi kom hem och att jag sedan låg på soffan och ylade att vi är värdelösa kattföräldrar, ja.
Nåväl, såret ser åtminstone än så länge bra ut och det verkar inte gå någon nöd på Sheldon - förutom att hon var lite olycklig över att hon råkade kissa på golvet igår kväll, så har hon varit sitt vanliga glada jag. Jag har stundvis lite dåligt samvete över att vi inte lyckats hindra alla hopp, men jag tänker att vi ändå inte kan vara SÅ dåliga kattföräldrar - vi har möblerat om ett rum för att göra det så återhämtningsvänligt som möjligt, när Sheldon kröp upp i min famn igår satt jag kvar i två timmar trots att jag hade både mobilen och fjärrkontrollen utom räckhåll och mina ben domnade bort, och Niko sov (läs: vakade) med henne förra natten på en madrass på golvet så hon inte skulle känna behov av att hoppa upp i sängen. Vi gör så gott vi kan, helt enkelt. Nu får vi bara hålla tummarna att hon läker snabbt och bra så hon snart får fara ut på gården och klättra i sitt favoritäppelträd igen :) Snipp snapp snut, så var Sheldons steriliseringsberättelse slut!
P.s. Kan varmt rekommendera Västkustens Djurklinik! Vi har varit dit med Sheldon tre gånger sedan hon flyttade in hos oss, och varit jättenöjda alla gånger.
http://feliciahblogg.webblogg.se