10 principer jag försöker leva enligt
Rubriken säger allt - idag tänkte jag lista tio principer jag försöker leva enligt. Eller, vet inte om principer är rätt ord att beskriva det med, men typ riktlinjer jag försöker leva enligt eller grejer jag försöker påminna mig själv om med jämna mellanrum. Med betoning på försöker då - ibland lyckas jag bättre och ibland sämre.
1. Träna för att det gör mig glad
Jag får ibland frågan hur jag motiverar mig själv att hålla igång med träningen år efter år utan längre pauser, och svaret på den frågan är nog kort och gott att jag inte tränar för att jag känner att jag måste (typ måste komma i form till sommaren eller dylikt), utan för att jag vill. Både för att det känns bra i stunden och för att det gör mig gott i långa loppet. För mig har träning aldrig (ja, jag vågar faktiskt nästan påstå att aldrig) handlat om att uppnå någon målvikt eller se ut på ett visst sätt, för det finns ingen våg som kan mäta den glada och nöjda känslan jag känner efter ett pass. Fokus ligger på endorfinerna och förhoppningen om ett så långt, friskt, piggt, starkt och smärtfritt liv som möjligt.
2. Ge råd endast när någon ber om det
Något som ibland är himla svårt att komma ihåg - får med jämna mellanrum bita mig själv i tungen eller slå handen för munnen när det (i all välmening) tänker slinka ut råd åt både höger och vänster. På tal om träning frågade en kompis mig för ett tag sen om jag kunde ge henne några råd gällande hur hon kunde förbättra sin teknik på gymmet, och då är det såklart okej, men att gå fram och ge tekniktips åt någon på gymmet som inte bett om det, trots att man ser att personen utför övningen helt fel? Njä.
3. "Jos sä et oo oma ittes et oo kukaan"
Hörde den här meningen på tv en gång, och tyckte den var så bra att jag blev tvungen att skriva ner den. På svenska skulle den lyda "är du inte dig själv är du ingen", och den meningen känns av någon anledning lite lättare att ta till sig än det uttjatade uttrycket "var dig själv - alla andra är redan upptagna". Jag tänker ibland att jag nog borde prata lite mindre, skratta lite tystare, försöka bli mer intresserad av smink och mode osv, men sedan kommer jag ändå alltid till samma slutsats: att det är sån här jag är och att det är helt onödigt att försöka ändra på mina egna intressen och beteende så länge jag inte skadar andra eller mig själv med dem. Hellre äkta och lite högljudd och slarvigt sminkad, än fake.
4. Det är okej att alla inte gillar en
På tal om att föregående punkt och att vara sig själv - jag fattar att man gärna vill bli omtyckt av alla man träffar (det vill jag ju själv också), men jag har kommit fram till att det är 100% orealistiskt - inte tycker ju jag heller om alla jag träffar, så hur skulle jag då kunna sträva efter att alla skulle tycka om mig? Det kanske känns hållbart i stunden att vända kappan efter vinden för att vara andra till lags, men jag tror man väldigt sällan vinner på det i längden. Har t.ex. hört flera prata om hur man "ska vara si och så" när man går på en första dejt, men, alltså, hela grejen med att gå på dejt är väl att hitta någon som gillar en precis som man är? Lagom jobbigt att annars låtsas vara någon annan resten av tiden man ses, alternativt visa sina true colors efter ett tag å ba "ehm, luuuurad".
5. Artighet är inte överskattat
Enligt mig är artighet ganska synonymt med folkvett. Säga tack och nej tack. Ursäkta sig om man är sen. Ge sin plats på bussen åt någon som behöver den mer än man själv. Inte avbryta när någon annan pratar. Slänga in en slant på mobile pay åt personen som drar fram kortet i taxin. Osv.
6. Det mesta är svårare och tar längre tid än man tror
Ett tankesätt som underlättat mitt liv något enormt, oavsett om det gäller att skruva ihop möbler, komma in på ett nytt jobb, storstäda, skriva ett blogginlägg eller testa ett nytt recept. Så här reserverar jag alltid tillräckligt med tid och är beredd på att att allt jag ska göra antagligen är svårare än det ser ut, samtidigt som det blir en kiva överraskning de få gångerna något faktiskt är lättare än går snabbare än tänkt.
7. Känslor är till för att kännas
Också ett tankesätt som underlättat mitt liv något enormt - förr när jag kände mig ledsen försökte jag ibland göra en massa grejer för att det skulle gå över så snabbt som möjligt (typ försöka tänka på annat, hålla emot gråten och göra något roligt), men sedan insåg jag att känslor. ju. är. till. för. att. kännas. Att tillåta sig själv att vara ledsen när man har något att vara ledsen över måste ju vara betydligt mer hälsosamt än att försöka att inte vara ledsen när man har något att vara ledsen över. Samtidigt är ju inga känslor permanenta, så det är alltid en tröst att tänka att man knappast kommer vara exakt lika ledsen om en vecka, några dagar eller kanske ens en timme.
8. Hellre trevlig än snygg
I ett exremt utseendefixerat samhälle känns det stundvis jobbigt att inse att man lever upp till så gott som noll av alla de normer som råder (okej, jag har visserligen tjockt och långt hår, men tro mig när jag säger att tjockt hår i praktiken mest är en pina). Men, när jag frågar mig själv om jag hellre umgås med trevliga eller snygga människor faller valet naturligtvis alltid på det förstnämnda, varpå det alltid känns lite lättare att vara snäll mot sig själv i den här frågan.
9. "Skulle jag göra detta ifall jag inte fick visa upp det på mina sociala medier?"
Vad jag menar med detta, är väl egentligen kort och gott att inte låta jakten på likes styra livet allt för mycket. Typ komma ihåg att dubbelkolla med sig själv om man gör saker för att man verkligen vill, eller mest för att det ser bra ut på Instagram. Det känns ju nästan absurt när man skriver ut det så där, men även jag, som inte ens är ett speciellt stort fan av Instagram, behöver rannsaka mig själv och kommer nu som då på mig själv med att svara "nej" när jag frågar mig själv om jag skulle göra någon viss grej ifall jag inte fick visa upp det på mina sociala medier. Lika stor tankeställare varje gång.
10. Den gyllene regeln
Det må vara otroligt uttjatat att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, men jag har faktiskt haft ganska mycket nytta av den "regeln" i flera situationer då jag inte riktigt vetat hur jag borde göra. Låt oss säga att man får veta att någon är otrogen, och sedan inte vet om man borde berätta det åt partnern eller inte - å ena sidan känns det kanske som att man inte borde blanda sig i, men å andra sidan tycker man kanske att personen skulle ha rätt att veta (annat typexempel: man ser att någon slocknat på en parkbänk och vet inte om man borde gå fram och kolla läget eller inte). I sådana situationer får jag ofta klarhet genom att fråga sig själv hur jag skulle vilja att det gick till om det var jag själv som var utsatt, även om jag inte alltid vågar/lyckas agera enligt det.
Detta inlägget var jättebra och användbart. Ska tänka på vissa av de här punkterna.
Svar:
Daniela Skoglund
http://https://kantisblogg.blogg.se/