29 år & bra jag mår
När jag fyllde tjugoåtta förra året minns jag att det var första gången på flera år som jag kände noll ångest över att bli äldre. Idag fyller jag tjugonio år, och det är första gången på flera år som jag mår så bra som jag mår nu.
Mår bra av att trivas så bra i vårt hem, mår bra av att bo och leva tillsammans med Niko, mår bra av att få ha en spinnande katt i famnen varje dag, mår bra av att få jobba med det jag vill jobba med, mår bra av att kunna spendera mycket mer tid med min familj än tidigare, mår bra av att besöka Helsingfors med jämna mellanrum igen, mår bra av att veta att de flesta runtomkring mig mår bra, mår bra av att kunna träna så gott som vanligt igen, mår bra av att ha astman under kontroll för tillfället och inte hela tiden behöva vara rädd för att få kraftiga astma-attacker och akut andnöd, mår bra av att hänga med mina vänner, mår bra av att jobba deltid, mår bra av de rutinerna jag har nu och mår bra av min livsstil som helhet.
Hälsokunskap var ett av mina absoluta favoritämnen i skolan, och var det något vår lärare ofta betonade, så var det att god hälsa innebär både fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Och OJ vad jag kan skriva under det - det kändes nästan lika tufft psykiskt som fysiskt när min andning var som sämst, och när andningen blev bättre men de sociala kontakterna minimerades på grund av coronan, var det inte heller jättelätt att känna allmänt välbefinnande, trots att den fysiska biten var i bättre skick.
Men, nu har jag fått känna på att ha alla dessa tre byggstenar i bra balans ett tag, och det känns väldigt, väldigt bra. Alla dagar är naturligtvis inte bra dagar och coronan är definitivt fortfarande ett grått moln på den nu annars ganska blåa himlen, men att överlag känna sig nöjd med hur livet ser ut här och nu, det är jätteskönt. Jag hoppas att jag inte jinxar något genom att skriva det här, men jag inleder mitt tjugonionde år med en bra känsla och ett (åtminstone nästan) inre lugn, vilket är ganska ovanligt för mig som kroniskt sjuk stressnisse. Låt oss hoppas att den känslan håller i sig så länge som möjligt av mitt sista år som tjugo-någonting!
Maria
Fin blogg du har ❤️
Svar:
Daniela Skoglund
