När han fick mitt hjärta att sluta slå
En text jag skrev ifjol efter att min mormor dog, men aldrig publicerade:
För några veckor sedan gick vi igenom en stor sorg i familjen. En sorg jag inte nämnde ett ord här om på bloggen. Hade aldrig upplevt en liknande händelse tidigare, så visste inte riktigt hur jag skulle hantera saken. Visste bara att bloggen inte kändes som rätt plats att börja experimentera på.
Niko var på jobbresa vid den här tidpunkten, så jag packade väskan och åkte hem till min familj. Där pratade vi och grät. Pratade och grät lite till. Niko erbjöd sig att komma hem tidigare, men jag sa att det inte behövdes. Lyckades hålla ihop ganska bra på dagarna och fick stöd av min familj om kvällarna.
Om dagarna gick okej var nätterna desto svårare - sov knappt en blund för att tankarna snurrade och hjärtat bankade. Speciellt det där med hjärtat var väldigt obehagligt - även om jag logiskt kunde tänka att det knappast rörde sig om något farligt med tanke på att bankandet började vid samma tidpunkt varje dag, det vill säga vid läggdags, var det ändå väldigt obehagligt. Pulsen var hög och varje hjärtslag kändes i hela kroppen, hur jag än vände och vred på mig.
Så höll det på hela veckan tills jag slocknade mot morgnarna, och till slut började jag fundera om jag månne fått något hjärtfel ändå. Försökte magandas, testade meditera, låg på spikmattan, åt melatonin, försökte tänka på annat och räknade får, men inget hjälpte. Direkt natten närmade sig, började det bulta i bröstet. Bank, bank, bank. Bank, bank, bank.
Sen kom Niko hem, och när vi väl skulle gå och sova, beklagade jag mig på förhand att jag kanske skulle störa hans sömn i och med att jag hade haft så svårt att sova hela veckan. Niko sa att det var lugnt, släckte lampan, kröp ner i sängen, lade sig bredvid mig och höll mig i handen. Och medan jag förberedde mig på att ligga vaken i flera timmar och spänt väntade på att pulsen skulle börja galoppera iväg igen, så somnade jag. Med min hand i hans.
Och mitt sorgen kunde jag känna både en lycka och trygghet i det, att personen som får mitt hjärta att banka på ett fint sätt, också kan få det att sluta banka när det bankar på ett obehagligt sätt.
Orsaken till att jag publicerar denna text just nu, nästan ett år senare?
För att det var Nikos tur att få beskedet om att en anhörig somnat in förra veckan. Det brukar ju sägas att en olycka sällan kommer ensam, men enligt mina upplevelser har det snarare varit så att lycka sällan kommer utan sorg. Min familjs älskade katt dog i samband med att jag och Niko fick igenom budet på vår lägenhet, min mormor dog i samband med att Sheldon flyttade in hos oss och nu skedde ett dödsfall inom Nikos familj i samband med att bröllopet närmar sig. Det är en märklig känsla att sörja samtidigt som man har något fint att fira, och ännu konstigare är det att förbereda en begravning samtidigt som man planerar bröllop. Men, det är väl så det fungerar - att livet tar och livet ger. Vi fortsätter hand i hand.
Amanda
Så vackert skrivet Daniela <3
