Månadens bok, april - Vi mot er
Januariboken - Himmel över Alaska / Kristin Hannah
Februariboken - Mitt inte så perfekta liv / Sophie Kinsella
Marsboken - Röda rummet / Kaj Korkea-Aho
Två saker med det här inlägget gör mig stressad - 1) att jag läste aprilboken utomhus, och 2) att det faktiskt är dags för aprilboken nu. Det var ju alldeles nyss som jag presenterade Månadens bok-konceptet här på min blogg och skrev inlägget om januariboken? Tiden går för snabbt. Alldeles för snabbt. Nåväl.
För ett tag sen efterlyste jag era favoritböcker och favoritförfattare på Instagram @danielaskoglund, och namnet som dök upp flest gånger var "Fredrik Backman". Eftersom jag älskade serien Björnstad på HBO och fick nys om att serien baserade sig på Fredrik Backmans böcker, kändes det därmed passligt att beställa hem Fredrik Backmans bok Vi mot er, det vill säga uppföljaren till Björnstad.
Jag vågar knappt säga det högt, men av mina första tankar när jag började läsa var "jag gillar inte hans sätt att skriva". Jag tyckte det kändes hackigt och blev irriterad på att var och varannan mening behövde ha en "poäng". Det flöt inte på, helt enkelt, och i ett skede tänkte jag faktiskt att jag knappast kommer orka läsa boken till slut, vilket kändes väldigt förvånande - både med tanke på hur mycket jag gillade serien om Björnstad och hur många av er som rekommenderade just Fredrik Backmans böcker.
Jag fortsatte ändå läsa vidare fast det kändes motigt, för serien berörde mig verkligen och jag ville ju veta hur det skulle gå för Maya, Amat, Benji och alla andra. Och jag vet inte riktigt vad som hände, men ju längre in i boken jag kom, desto längre stunder ville jag läsa, och när jag närmade mig slutet kom jag på mig själv med att torka tårarna och önska att den inte skulle ta slut riktigt ännu.
Kanske var Fredrik Backmans sätt att skriva så pass annorlunda att jag bara behövde vänja mig ett tag för att kunna börja uppskatta det, jag vet inte, men det där som kändes hackigt i början kändes snarare genialiskt mot slutet, medan det där "irriterande poängerna" nästan var det som berörde mest.
På bokens framsida står det att den är "Som en puck som träffar rakt i hjärtat". Kanske råkade pucken träffa mig i skallen istället för hjärtat där i början, för jag förstod verkligen inte att uppskatta boken då. I slutet, däremot, kändes det som att både Alicia, Elisabeth, Peter, Vidar och allihopa bara sköt puckar rakt in i hjärtat på mig från alla håll.
Tänk att hockey kan vara så intressant, va. Kommer utan tvekan också att läsa den sista delen av trilogin, Vinnarna.
Jag läste den ifjol, grät mig genom stora delsr sv bokrn...
Svar:
Daniela Skoglund
http://finachristinas.wordpress.com