Vår äventyrligaste äventyrsdag hittills
Som ni säkert vet vid det här laget, har jag och Josefina som tradition att åka på en äventyrsdag med jämna mellanrum. Jag vet inte varför vi kallar det äventyrsdag egentligen, för det är nog inte så äventyrligt som det låter - konceptet går helt enkelt ut på att vi besöker och bekantar oss med en ny plats, by, ort eller stad i Österbotten per årstid. Idén föddes när pandemin började och det under lång tid var rätt begränsat hur, vart och när man kunde/vågade resa, så vi bestämde oss för att börja utforska Österbotten i stället. Det visade sig vara så pass trevligt att vi bara har fortsatt sedan dess, och hittills har vi besökt Maxmo, Klobbskat, Bergö, Kauhaneva-Pohjankangas, Kaskö, Seinäjoki, Kristinestad samt Närpes. Igår tog vi sikte på Jakobstad, där Josefina hade planerat en dag åt oss. Little did we know, att det skulle vi vår äventyrligaste äventyrsdag hittills.
Dagen började med en fika på cafét FIIKA. Goda bakelser, fin inredning och som pricken över i:et fick vi sitta på den inglasade terrassen helt för oss själva. Jeppis verkar ha ett riktigt trevligt utbud av caféer, för bland caféerna jag besökt i Jeppis hittills (FIIKA, Kaffia, Skorpan) har ingen varit en besvikelse!
Efteråt tänkte vi gå en sväng genom Skolparken, men där blev vi attackerade av ett gäng måsar, så vi åkte till Aspegrens trädgård i stället. Parken var fylld med vackra färger, och fördelen med att vara på äventyrsdag en molnig dag, var att vi fick vara nästan helt för oss själva i trädgården också.
Sedan var det dags för middag på Station 23, och wow wow wow vilken restaurang. För det första känns det ju rätt unikt att äta middag i en gammal brandstation, och lokalen var verkligen imponerande - vilken stämning de lyckats få till med möblerna, belysningen, färgerna och en massa detaljer. Servicen var verkligen suverän, maten smakade och till och med toalettutrymmet var helt fantastiskt. Väldigt positiv restaurangupplevelse!
Mätta i magen tog vi sikte på Fäbodas vandringsleder. Vi gick Reijos runda, som var både för myggig, för lång och ganska enformig. Trodde den aldrig skulle ta slut och Jossan har räknat till plus minus hundra myggbett på kroppen idag. Vandringen var därmed inte särskilt njutningsfull, men motion fick vi, och känslan när vi anlände tillbaka till Fäboda var rätt oslagbar. Vi var äntligen framme, och som belöning möttes vi av en förvånansvärt vacker himmel med tanke på hur molning det var.
Vi köpte varsin cocis från cafét, satte oss på klipporna, pustade ut och såg på utsikten. Cocis har kanske aldrig smakat så gott förut, havet var nästan helt stilla och det kändes bara så lugnt och skönt att sitta där och glo. Vi konstaterade att det, trots den icke-angenäma vandringen, varit en av våra mest lyckades äventyrsdagar hittills, och jag var så glad över att jag mått rätt bra och känt mig nästan helt som mig själv hela dagen. Vi var kort och gott båda väldigt nöjda, när vi började köra hemåt mot Vasa igen.
...men, historien tog inte slut där. När vi närmade oss Oravais kom plötsligt solen fram, och solnedgången såg så otrolig ut att vi bestämde oss för att svänga in på en skogsväg som enligt kartan skulle ta oss till havet. Och visst tog vägen oss fram till havet, men vad varken Google Maps eller vi kunde förutspå var, att vägen plötsligt skulle omvandlas till en enda gyttjesörja. Bilen fastnade i leran och vi knuffade, vi grävde, vi försökte köra framåt och vi försökte köra bakåt, men groparna där däcken satt fast blev bara djupare och djupare och bilen rörde sig inte en millimeter hur vi än försökte. Vanligtvis hade våra familjer eller vänner såklart kommit till undsättning, men problemet med att köra fast sent en lördag kväll, var att de som inte sov inte var i körskick (eller ute på en ö) (eller hade corona).
Ju mörkare det blev, desto mer hopplöst kändes det hela, och till slut gick vi till en stuga i närheten och knackade på för att be om hjälp. Där möttes vi av en snäll kvinna som kom ut i mörkret och försökte hjälpa oss, men bilen rörde sig fortfarande inte, så vi tackade henne för hjälpen men sa att hon ej längre behöver stå ute i gyttjan med oss, utan att vi försöker få tag på en taxi eller nåt och hämtar bilen imorgon.
Men kvinnan, hon lämnade oss inte, utan i stället började hon ringa runt till sina egna bekanta, och efter flera försök meddelade hon plötsligt att någon från byn var på väg. Vi kunde knappt tro våra öron, kvinnan kände oss inte och mannen hon ringt hade ingen aning om vem vi var, men dök ändå upp mitt i natten mitt i skogen mitt i leran för att hjälpa oss. Efter några om och men lyckades han knyta fast bilarna i varandra, drog upp Josefinas bil ur leran och gick inte ens med på att ta emot någon ersättning efteråt när vi bad om hans kontonummer för att kunna lägga in en summa som tack. "Här på landet hjälper vi varandra när det behövs", sa han bara och önskade oss trygg hemfärd. Kvinnan gick inte heller med på att ta emot någon tacksumma, utan svarade bara skrattande "absolut inte, det här blev bara en kväll att minnas, det händer ju inte så mycket här annars".
Och det var vår nionde och mest äventyrliga äventrysdag, det. Efteråt var vi både leriga och trötta, men hem kom vi tryggt, så slutet gott, allting gott. Folk brukar säga att de tappat hoppet om mänskligheten, men det var nog länge sedan min tro på mänskligheten varit lika stor, som den var i Oravaisskogen förra natten. Om ni som hjälpte oss mot förmodan läser det här - TACK, än en gång.
Men jösses va snälla människor ni sprang över. Det är inte ofta som någon hjälper främlingar längre. Vilken tur ni hade.
Vilken härlig dag ni hade för övrigt. Jätte fina kort.
Hoppas veckan startar bra!!!
Svar:
Daniela Skoglund
Vilken äventyrlig dag! Så glad att du delar med dig och att jag fick möjlighet att läsa detta inlägg. Tack för det. Önskar er fler äventyrliga dagar tillsammans.
Ta vara på dig.
Kram
Svar:
Daniela Skoglund
Vilka mysiga ställen ni besökt!
Svar:
Daniela Skoglund
http://mammansandra.blogg.se/