Tankar från coronatiden
Kanske har jag drabbats av covidrelaterad hjärndimma nu, för jag förstår att rubriken säkert får det att låta som att jag ska lista tankar från hela pandemitiden även om jag bara tänkte lista tankar från tiden vi haft corona hemma hos oss, men jag har glott på rubriken i fem minuter nu, utan att komma på något bättre. Så, "Tankar från coronatiden" it is, men förtydligar än en gång att det alltså handlar om tankar som dykt upp under dessa tio dagar vi varit isolerade och coronasjuka här hemma. Inte för att jag vet varför jag förtydligade det igen, är väl inte ni som är råddiga och hjärndimmiga, utan jag. Nåväl.
NÄR NYHETERNA PLÖTSLIGT BLIR ENS EGEN VERKLIGHET
Det kändes väldigt märkligt när det man läst om på nyheterna dagligen i två års tid, plötsligt blev ens egen verklighet. Att veta, att man själv plötsligt stod för en av siffrorna i dagens rapporterade smittoantal. Att plötsligt uppleva de där symptomen man läst om så många gånger, inse att man själv exponerat (och tyvärr även smittat) folk och se sin sambo insjukna på samma sätt som man själv exakt två dygn senare. Att veta att man själv nu har det där runda viruset med massa utskott i sin egen kropp, att först bli satt i karantän för att sedan bli satt i isolering och att själv bli uppringd av smittspårningen. Visst har jag blivit påverkad av coronaläget på många olika sätt sedan pandemin bröt ut, men att vara påverkad av corona och att ha corona visade sig ändå vara två helt skilda saker.
ETT TRÖSTANDE TELEFONSAMTAL
På tal om att bli uppringd av smittspårningen - jag fick mitt positiva testresultat på söndag morgon, och bara sex timmar senare ringde smittspårningen. Jag hade verkligen inte väntat mig att de skulle ringa så snabbt, speciellt inte på en söndag, så som den febriga ångestklump jag var vid det skedet, tänkte jag nästan gå sönder av tacksamhet och lättnad när jag hörde den vänliga och lugnande rösten i andra ändan av luren. Jag har ingen aning om vem människan jag pratade med var, men jag kan anta att hon antagligen haft extremt hög arbetsbelastning och fått jobba både långa dagar och obekväma arbetstider på sistone, och ändå orkade hon trösta mig, lugna ner mig, ge mig all information som behövdes, svara på alla mina frågor och göra det där lilla extra som att kolla om jag har tillräckligt med astmamediciner hemma och fråga om jag behövde samtalsstöd. Fick också en nummer jag kunde ringa ifall fler frågor dök upp eller jag började må sämre, så hade inte kunnat få bättre bemötande.
ATT FÅ RÖSTA I VÄLFÄRDSOMRÅDESVALET ÄNDÅ
När jag fick veta hur länge jag skulle vara isolerad, insåg jag att jag inte skulle kunna rösta i välfärdsområdesvalet, vilket harmade jättemycket, med tanke på hur viktigt det här valet både varit och är för mig. Ringde ändå för säkerhets skull en nummer jag hittade på Vasa stads hemsida för att försäkra mig om att det inte fanns något vi kunde göra åt saken, och tur att jag ringde, för de ordnade så att vi fick rösta ändå! Ännu en sak att vara tacksam och lättad över. Väntar med stor spänning på att få veta om personen jag röstade på blir invald - håller tummar och tår!
ATT HA CORONA = EN BERG- OCH DALBANA
Många har frågat hur vi har mått och hur det har känts att ha corona. Både jag och Niko har haft väldigt liknande symptom, det började med halsont som eskalerade till feber några timmar senare för båda två. Förutom feber och halsont har vi även haft hosta, snuva, huvudvärk, frossa, ont i kroppen, trötthet och svaghet. Båda har känt att det är kraftigare än en vanlig förkylning, samtidigt som den kraftiga variationen i måendet också skiljt sig från en vanlig förkylning - det har varit tvära kast, fram och tillbaka. Ordtrycket "man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken" har fått en helt ny betydelse för mig under den här tiden, för ofta när jag mått bättre och tänkt "nu håller jag på att bli frisk", har febern plötsligt slagit till någon timme senare igen. Aldrig varit med om något liknande.
VÄRRE ELLER LINDRIGARE ÄN TÄNKT?
På frågan om det var värre eller lindrigare än vi trott att ha corona, konstaterade Niko redan första dagen att det var värre än han väntat sig och att han underskattat hur det skulle kunna kännas. För min egen del var det nog både och - ända sedan pandemin bröt ut har jag varit rädd för att hamna in på sjukhus om jag får viruset, och det gjorde jag ju inte. Samtidigt hade man ju lite hunnit börja hoppas på att själv också få det lindrigt med tanke på hur många som varit symptomfria eller beskrivit det som en helt vanlig förkylning, men så bra tur hade jag inte - jag har liksom knappt haft stegring sedan mina tonår, men nu fick jag plötsligt så ordentlig feber att till och med min hårknut mitt på huvudet blev varm. Samtidigt var ångesten riktigt jobbig också, i och med att man inte visste vad man kunde/skulle vänta sig - jag har haft väldigt svårt att sova den här veckan trots enorm trötthet, för att jag oroligt legat vaken och grubblat. Hur länge skulle symptomen vara? Skulle det bli ännu värre? Skulle någon av oss få long covid, myokardit eller blodpropp? Hur skulle sjukdomen påverka mina lungor? Många frågor, inga svar.
ALLA SOM ERBJUDIT HJÄLP
Ingela
Skönt att ni är på bättringsvägen. Jag hade Corona sommaren 2020 och kände som dig. Min dotter har just börjat jobba efter sin isolering men hon ringde och berättade att när hon var som sjukast vågade hon inte sova… just för oron och ångesten tänk om jag inte vaknar igen. Så många olika symtom som kastas fram och tillbaka upp och ner.
Ta hand om er ❤️
Svar:
Daniela Skoglund
