Jag har ibland fått frågan vad det värsta med ha kroniska magbesvär är. Bortsett från symptomen, brukar jag svara att så mycket av det som är roligt, också är jobbigt. I skrivande stund är jag påväg till Helsingfors med ett par jobbkompisar, vi ska nämligen delta i en några dagars skolning - något jag både sett fram emot i flera veckor och varit nervös inför i flera veckor.
Jag vill jättegärna gå den här skolningen och ser fram emot allt vi kommer lära oss, vi ska bo på ett väldigt trevligt hotell, har roligt program inbokat till kvällarna och som bonus är ju Helsingfors min favoritstad i hela världen. Hade min mage varit normal hade jag kunnat sätta punkt där, och kort och gott bara kunnat vara ivrig, taggad och glad. Men, nu är den ju inte det, och därför kan jag inte det.
Dessa dagar innebär nämligen inte bara intressant skolning, favoritstad, trevligt hotell och roligt program, utan också en massa förflyttningar. Ur magperspektiv är förflyttningar bland det absolut jobbigaste (speciellt när det gäller platser jag inte känner till), för under tiden man förflyttar sig från en plats till en annan, är man oftast utan tillgång till toalett. Har heller ingen koll på hur toalettsituationen ser ut i själva skolningsutrymmet, vilket också känns lite jobbigt, när vi ska spendera så mycket tid där.
Jag har flera gånger konstaterat att mitt liv vore så mycket lättare, om det var mer regel än undantag att bilar, bussar, spårvagnar och metron innehöll toalett (alternativt om jag kunde förflytta mig från en plats till en annan genom att trycka på en knapp, men det förstnämnda kanske är lite mer realistiskt). SÅ mycket stress jag blivit besparad från då. Men, nu är det ju inte så, och under de kommande dagarna ska jag åka en hel del metro, vilket jag ser fram emot ännu mindre än mattelektionerna i gymnasiet.
Så, samtidigt som dessa dagar förhoppningsvis blir bra, kommer de högst antagligen stundvis att även kännas väldigt jobbiga. Ser fram emot det mesta, men fasar inför speciellt förflyttningarna. Nåväl, får väl bara lov att hoppas på så bra magdagar som möjligt, och när jag sitter där i metron ska försöka tänka som jag brukar i jobbiga magrelaterade situationer:
jag befinner mig åtminstone inte matförgiftad i Marocko.
