Månadens bok, november - Blixtra, spraka, blända!
"Blixtra, spraka, blända!" av Jenny Jägerfeld hade funnits på min böcker-jag-nångång-ska-läsa-lista ett tag när jag fick syn på den i en kompis bokhylla i somras (har förresten inte ännu heller lärt mig titeln, vill liksom skriva/säga "Blixtra, spraka, dundra"). Hur som helst frågade jag om jag fick låna den, men fick "du får den" till svar. Jag tackade, tog emot och öppnade boken direkt jag kom hem.
Jag ser mig själv som en rätt frispråkig person, men hajade till både en och annan gång under bokens första kapitel för att jag tyckte den var överraskande vulgär. Lite som en modern version av sex, drugs and rock 'n roll, kanske? Sex, drugs and rock 'n roll i Stockholm och London. Och en författare. Och peruker. Och skrivkramp. Och pengaslöseri. Och ASMR. Och en tråkig men trygg pojkvän som byts ut mot en betydligt mindre tråkig men också betydligt mindre trygg vän.
Penny Löwe heter den unga och hyllade författaren, som lyckats skriva en väldigt framgångsrik bok, men inte kommer någonvart med sin andra bok, hur hon än försöker. Allt förändras när hon träffar vännen Lola, och för att citera bokens baksida, lyder frågan huruvida Lola är "en skänk från ovan eller en musa från helvetet".
Under den första tredjedelen av boken tänkte jag att Blixtra, spraka, blända! nog inte är en bok som faller mig i smaken, faktiskt till stor del på grund av det vulgära språket och både scenerna och handlingen som gick i samma anda. Det hela kändes lite väl märkligt, överdrivet och ja, vulgärt, helt enkelt.
Men, efter att jag läst ungefär en tredjedel, började jag så småningom få upp ett allt större intresse för boken - kanske berodde det på att det vulgära minskade lite, kanske berodde det på att jag vande mig, kanske berodde det på båda. Boken tog också flera nya vändningar, vilket gjorde att den dels fick ett nytt djup, men också blev både mer fascinerande, intressant och mångdimensionell i mina ögon.
Jag kan inte säga att jag blev speciellt berörd av den här boken och inte tänkte jag heller på den speciellt mycket efteråt, vilket jag brukar bli och göra när jag gillar en bok riktigt mycket. Med det sagt, var den var absolut speciell, hade ett underhållningsvärde och stack ut ur mängden, samtidigt som 519 sidor gick snabbt att läsa och den bjussade på en oväntad överraskning i slutet. En favorit blev den inte, men visst var den läsvärd och något av en bladvändare ändå!
P.s. Läste även denna redan i somras, men tänkte det kunde vara lägligt med en glitterbok i November
