Danielas Dagbok

18 november 2022, kl. 08:09

Trettio

En bild från varje decennium

Stackars mamma fick kämpa i x antal timmar, och när jag väl kom ut trodde min pappa att han svimmar. Efter en utdragen förlossning som aldrig ville ta slut, hade mitt huvud samma form som Marge Simpsons när jag äntligen kom ut. Datumet var den adertonde november nittiotvå, och klockan visade sex före sex just då.

Jag växte upp i Esbo och hade det bättre än bra,"apa", "gunga", "kukka" och "kukko" var bland de första orden jag sa. Min lillebror föddes efter att jag fyllt fem, och plötsligt var det lite mer kaos i vårt hem. Jag var lugn, lärde mig skriva och läste bok efter bok, medan Alexander fick bära hjälm för att det inte skulle gå på tok.

Pengar fanns inte i överflöd, men på oss gick det ändå aldrig någon nöd. Mina föräldrar skötte allt med bravur, och jag har fortfarande ibland svårt att fatta att jag hade sån tur. Vet att en bra barndom inte är något att ta för givet, men tack vare mina föräldrar fick jag bästa möjliga start på livet.

När jag fyllde fjorton vinkade vi hejdå till vårt gula hus, det hade blivit dags att lämna storstadens brus. Vi flyttade till Vasa och Österbotten, där jag i mitt nya högstadium mådde toppen. Nya vänner och fiilisen på topp, trots att mina bortnoppade ögonbryn var något av en flopp.

Gymnasiet började och så även pressen, kanske var det där det blev jag och stressen. Aldrig oblyg men aldrig med på otyg, ville ju va duktig och tänka på mina betyg. På ett sätt stolt men på ett sätt sorgsen, siffrorna på pappret var kanske inte värda all ångest. Önskar ibland att jag vågat vara lite mer vild, det är väl ändå sånt som hade hört till.

2010 ändrade mitt liv på många sätt, då jag plötsligt ständigt behövde ha nära till toalett. En sådan omställning var inte lätt, men i samma veva träffade jag en snygg brunett. Det skulle ju högst bli en sommarromans, men tolv år senare dansade vi bröllopsdans. Vägen dit var krokig och vi visste inte alltid om vi var rätt, men hit tog vi oss ändå på något sätt.

Efter gymnasiet ledde vägarna till Helsingfors, där jag studerade på Arcada intill Arabiastrandens fors. Pojkvän blev sambo och studiekompisar nära vänner, och än idag är Emppu och Ira bland de människor bästa jag känner. Studierna tog slut men jag stannade kvar, tills jag efter åtta år började känna mig klar. Ljud av spårvagnar och varv runt Tölöviken i all ära, men hemlängtan, priserna och trafiken började till slut på mig tära.

Frågade Niko om han kunde tänka sig en flytt, hänga med till Österbotten och testa nåt nytt. Vi visste inte hur vi skulle trivas men gav det ett försök, till Helsingfors kunde vi ju alltid åka på besök. Vi gick på visning efter visning och till slut till banken, ett beslut vi ej ångrat fast det blivit dyrt att fylla tanken. Förvånansvärt bra har vi trivts båda två, tänk att det så tursamt ändå kunde gå.

Många av mina drömmar har hittills blivit sanna, nu för tiden använder jag ständigt näskanna. Det hade inget med mina drömmar att göra, men om dem ska ni nu till näst få höra. Bloggpris, egen radhuslägenhet och resor till 32 olika länder, jobb på radio, som barnfysioterapeut och en katt som ger kärlek i mängder. Kvar finns ännu önskan om mindre oro och ett friskare liv, samt att nångång få se ett eget barn ta sina första kliv.

Mitt sista år som 20-nånting blev varken som jag hoppats eller tänkt, en stor del av tiden har jag känt mig otillräcklig och sänkt. Världsläget är också långt ifrån det bästa, med pandemi, krig och ett klimat som oroar de flesta. Imorgon blir det ändå fest med vänner och bubbel, kanske glömmer jag för en stund alla trubbel. Hur mitt trettionde år blir får jag se sen, men försöker tänka som Molly sjunger: det bästa kanske inte hänt än.

3 kommentarer