Månadens bok, oktober - Och sen var hon borta
Jag gillar egentligen inte deckare - jag är helt enkelt så känslig och lättskrämd, att jag kan vara negativt påverkad långt efteråt om jag läser en för läskig bok eller se en för skrämmande film (speciellt om övernaturliga saker är en del av handlingen). När jag hittade denna bok av Lisa Jewell, Och sen var hon borta, längst bak i min bokhylla, och läste "Thrillern som toppat Englandslistan" på pärmen, tänkte jag att jag ändå kunde ge den en chans - visade den sig vara för obehaglig, kunde jag ju bara att sluta läsa och välja en feelgoodroman istället.
I och med att den nu får agera månadens bok, kan ni säkert räkna ut att jag läste den till slut, och med tanke på bilden, kan ni säkert också räkna ut att jag läste den redan i somras. Jag skrev med andra ord det här utkastet för ett bra tag sedan, men tänkte att jag ändå kunde vänta med att trycka på "publicera" i någon månad - hösten känns ju som en bra tid att läsa deckare, speciellt om man är mindre lättskrämd och känslig än jag - för mig passade det bättre att läsa den i en solstol =)
Hur som helst - "Och sen var hon borta" had me at hello. Jag hann seriöst inte läsa många meningar förrän jag var fast. Och med fast menar jag verkligen fast. Jag höll mig så länge jag kunde när jag var kissnödig för att jag inte ville avbryta läsandet för att gå på toa, och när jag gick och la mig på kvällen hoppades jag att natten skulle gå snabbt så att jag skulle kunna fortsätta läsa direkt på morgonen. På den nivån var det.
Boken handlar om 15-åriga Ellies försvinnande, och flera, flera år efter försvinnandet, är Ellies mamma Laurel fortfarande förkrossad... tills hon en dag träffar en man hon blir väldigt kär i. Det finns bara en märklig grej med mannen, och det är att hans 9-åriga dotter påminner väldigt mycket om Ellie. Har de någon koppling eller inbillar Laurel sig? Och vad hände egentligen med Ellie?
Boken innehåller noll övernaturliga komponenter, och jag skulle helt klart klassa den som en mild thriller, snarare än en otäck skräckbok eller kuslig deckare. Boken är strax över 300 sidor lång, men jag knäckte koden till försvinnandet redan på sidan 183, vilket jag tror majoriteten av dem som läser gör - det kändes liksom nästan som att det var meningen att man skulle fatta vid det skedet.
Det låter kanske tråkigt att pusselbitarna börjar falla på plats så pass tidigt, men boken var definitivt fängslande ända fram till slutet, och helt alla pusselbitar var det omöjligt att få på plats själv utan att läsa vidare. Det blev liksom lite av bokens grej, att man visste hur försvinnandet gått till, men inte kunde få ihop hela pusslet utan att fortsätta vända blad. Och vända blad, det kommer man minsann fortsätta vilja göra om man tar sig an denna bok. Kanske till och med så mycket att man önskar att det blir morgon snabbt när man går och lägger sig, så man kan fortsätta läsa.
Tack för boktips! Hösten är ju en perfekt tid för att kura ihop sig under en filt i soffan med en bra bok :)
Svar:
Daniela Skoglund
Tack för boktipset. Det bästa med hösten är att mysa med en bra bok.
http://pinkelina.blogg.se