Den otippade söndagshändelsen

"Danne, jag tror jag aldrig har sett dig springa"
 
...sa Niko en kväll när vi var ute och gick för några månader sen. Det var inte helt sant, men inte helt överdrivet heller - jag sprang faktiskt emot honom första gången han kom och hälsade på till Vasa, han har definitivt sett mig springa efter Sheldon ute på gården och ta springsteg när vi spelat badminton. Men, under dessa snart 12 år vi varit tillsammans, har han nog aldrig sett mig springa någon längre sträcka än så.
 
Att springa har aldrig varit min grej. Trots att jag alltid haft en aktiv livsstil och olika motionsrelaterade hobbyn, tror jag att jag aldrig sprungit mer än fem kilometer i sträck (varav varenda kilometer smakade trä). Jag har kämpat för att bli bättre på att springa och börja tycka om att springa, men utan framgång. Jag ville så gärna bli en sån som springer att jag till och med anmälde mig till Helsinki Midnight Run år 2013 i hopp om att börja se både löpträningen och löpningen i sig som en mer rolig grej, men det enda jag tänkte under själva loppet var "bara jag kommer i mål, gör jag aldrig om det här".
 
"Det är så lustigt hur jag orkar dansa i timmar men inte kan springa i mer än ett några minuter utan att tro att jag ska dö", sa en kompis åt mig en gång, och jag har kanske aldrig kunnat relatera till en mening lika mycket. I samband med det konstaterade jag att jag faktiskt inte behöver tycka om löpning och att jag inte måste springa om jag inte vill, träning ska ju liksom vara roligt och motiverande och man kan faktiskt motionera på andra sätt också. Så, jag uteslöt löpningen ur mitt liv. Att springa var något jag förknippade med misslyckanden, frustration och obehag, och det fanns faktiskt bättre saker jag kunde lägga min tid på än att försöka hitta ett runner's high som aldrig kom - liksom, en känsla av att kunna springa i all oändlighet? HAH. Hahaha. Tillåt mig skratta.
 
Nu för tiden är det att jag inte springer ungefär lika självklart som att Joey doesn't share food. Jag promenerar (gärna långt och länge), jag simmar, jag cyklar, jag lyfter tyngder, jag dansar, jag yogar, jag ror, jag trapptränar, jag går på olika ledda timmar på gymmet och jag spelar racketsporter, men att springa (eller ja, försöka springa) längre sträckor än några meter på badmintonplanen eller efter Sheldon när hon rymmer, det gav jag upp för länge sedan. Jag vill inte springa och jag kan inte springa - så det så.
 
 
Sen blev det söndagen den tjugoåttonde augusti. Jag satt på konditionscykeln och hade nyss trampat mina sedvanliga tjugo kilometrar, när jag fick känslan av att jag inte var riktigt klar än. Från ingenstans kom tanken "kanske jag kunde gå ner och springa lite", och vips befann jag mig i rummet med springmattorna och klev upp på en av dem före jag hann börja fundera desto mer på vad jag sysslade med. 
 
Jag hade inte sprungit på många, många år, så jag lade upp målet att springa så länge låten jag lyssnade på varade och sedan åka hem. När Anis don Deminas "Vem e som oss" tog slut konstaterade jag till min förvåning att jag nog kunde och ville fortsätta en låt till, och plötsligt var Medinas "Se på mig nu" också slut. "Se på mig nu" blev "Confident" av Demi Lovato som blev "Ain't My Fault" av Zara Larsson, och först efter den sista tonen av Tiëstos "The Business" tryckte jag på stop-knappen. Då hade jag sprungit i mer än 15 minuter. En pipa snus för de allra flesta, men en stor bedrift för mig. Det konstigaste av allt var att det inte ens kändes så hemskt - tvärtom nästan lite roligt och skönt.
 
 Where the magic happened
 
Jag har ingen aning om vad som hände och om det någonsin kommer hända igen, men så mycket vet jag, att om jag kunde springa i mer än 15 minuter och se tillbaka på händelsen som en ganska kiva kvart, kan du nog göra nästan vad som helst. Vad jag också vet är att jag, tack vare denna söndagshändelse, nu går in i hösten med en "vem vet vad annat som kan hända"-känsla. Lite som att allt plötsligt är möjligt. Snacka om trevlig (och oväntad) överraskning. 







Namn:

E-mail (publiceras ej):

Blogg:













HEJ! Du har hittat till Danielas Dagbok - en finlandssvensk blogg som enligt läsarna kan beskrivas som äkta, ärlig, personlig, rolig, sprudlande, omväxlande, kamratlig, väluppdaterad, mångsidig, jordnära och bäst. Du är varmt välkommen att läsa vidare för att se om du håller med - hoppas du kommer trivas!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

December
Betygsätter julfilmer jag sett på sistone
Randoms vecka 47
30-års helgen
Trettio



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat & podden · Bröllop · Böcker . Filmer & serier · Frågor & listor · Fysioterapi · Kärlek · Mat . Musik · Randoms · Resor · Samarbeten & tips · Sheldon · Sjukdom · Text & åsikter · Träning . Veckoslut



Arkiv

2022
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2021
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2020
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2019
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2018
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12