Månadens bok, 07/23 - Allt vi aldrig kom över
På baksidan av "Allt vi aldrig kom över" presenteras författaren Lucy Score som "Tiktok-fenomenet", men jag hade nog hört talas om henne jag med, trots att jag, som den stenåldersperson jag är, aldrig laddat ner Tiktok. Har för mig att jag läste någonstans att man ej får missa Lucy Scores böcker om man gillar Colleen Hoovers böcker, så med tanke på hur mycket jag gillade Det slutar med oss som agerade månadens bok i mars, beställde jag Allt vi aldrig kom över direkt den dök upp på svenska hos Adlibris.
Boken är rätt tjock, över 500 sidor lång, och handlar om en minst sagt strulig syskonrelation. Naomi och Tina är tvillingar, till utseendet så lika att folk knappt ser skillnad på dem, men till sättet så olika att man inte skulle tro att de är släkt. Naomi är den duktiga som alltid ser till att alla andra har det bra, medan Tina är både oberäknelig och kriminell. Vad Naomi inte vet, är att Tina har en 11-årig dotter hon aldrig hört talas om, och vad hon verkligen inte vet, är att hon snart kommer ha ansvaret för denna 11-åring, när Tina (än en gång) försvinner.
Eftersom Lucy Scores böcker faller inom genren romance, är en man naturligtvis också inblandad i historien. Mannen heter Knox (ja, Knox), är snygg som få, stor som en viking och rik som ett troll efter att ha vunnit på lotto, men tyvärr också en riktigt sur typ som morrar oftare än sin hund (japp, det är verkligen ordet morrar som används i boken). Han och Naomi känner en attraktion till varandra även om de annars inte klickar och har svårt att komma överens, men i och med att Knox känner till att 11-åringen haft det svårt, bestämmer han sig för att hjälpa henne och Naomi ändå, så att de ska få en så bra och stabil vardag som möjligt mitt i allt kaos.
Den första tredjedelen av boken var jag ej imponerad av alls, den andra tredjedelen var lite bättre och den sista tredjedelen var helt okej, men någon ny favorit blev Lucy Score inte för mig. Jag hade svårt för mycket i denna bok - jag tyckte den ofta kändes snarare sexistisk än feministisk och könsrollerna i boken var på den nivån, att chefen (som ofc var en man) ej besökte sin arbetsplats under veckan då de kvinnliga medarbetarna hade *kod röd*, medan knytnävsslagsmål män emellan glorifierades och lyftes fram som ett helt normalt och acceptabelt sätt att lösa konflikter =)
Sedan har vi språket, som också orsakade en del irritation. Det har visserligen inte med Lucy Score att göra, men personen som översatt boken till svenska, lämnade bort a:et i slutet på verben (exempel: "sluta gör det då", i stället för "sluta göra det då"). Jag vet att många i Sverige uttrycker sig så muntligt och att a:et också faller bort i vissa finlandssvenska dialekter, det är ju ingen stor grej egentligen, men ja. Jag fick lite ont i ögonen ändå och önskar mer korrekt språk än så när jag läser böcker. Sorry not sorry.
& Nu inser jag att jag främst fokuserade på det dåliga med boken (morrrr, som Knox skulle säga!), så, jag får väl lov att förtydliga att den inte bara var dålig, men att det jag inte gillade vägde tyngre än det jag gillade den här gången. Det fanns helt enkelt vissa saker jag inte kunde komma över, med Allt vi aldrig kom över. Ba dum tss.
Dèt at a'en faller bort, det ER irriterende!
Og for meg, på norsk og som norsk, kan nettopp a-endinger være ille: Noen forfattere skriver kun a-andinger: Jeg slutta, tegna, velta, snakka og sykla. I stedet for henholdsvis sluttet, tegnet, veltet, snakket og syklet.
Selv foretrekker jeg en blanding. Ettersom a-endinger blir FOR mye dialekt og sleng (slitsomt!). Og det andre blir FOR høytidelig.
Så er jeg da over gjennomsnittet interessert i språk - og skriver dessuten selv ;)
Håper at du blir mer heldig med den neste boken!
Ønsker deg en fortsatt fin fredag ^^
http://slossplassen.blogg.se