Jag vet att många gravidas händer automatiskt åker till magen när någon plockar fram en kamera, men det har inte riktigt känts naturligt och bekvämt för mig. Dels tänker jag att magen ju nog är där och syns ändå, så trots att jag är stolt och glad över den, känns det lite onödigt att framhäva den ytterligare på bilder genom att hålla händerna på den - det känns liksom lite som att jag skulle peka på mitt hår på bilder efter frissabesök, om ni förstår hur jag menar. Men, så tror jag det delvis också handlar om att jag inte vill att graviditeten ska ta över hela min identitet, så jag vill "bara kunna vara" på bild också, utan att på varje bild behöva betona att jag faktiskt är gravid - tar jag en bild med en kompis vill jag liksom att det bara ska vara en bild på mig och min kompis, inte en bild på mig och min kompis OCH FÖRRESTEN JAG ÄR GRAVID. Kanske känns det också fortfarande lite känsligt med gravidbilder överlag efter tiden då vi försökte bli gravida men inte lyckades, och jag samtidigt ofta möttes av andras hålla-magen-bilder i flödet - jag vet inte. Hur som helst håller, klappar och pajar jag magen väldigt gärna när jag är hemma och snackar med babyn eller känner honom sparka (eller känner en sammandragning komma), men det är inget jag känner att jag behöver eller vill göra så mycket bland eller framför andra. Bilden ovan blev därmed en av mina favoriter från fotograferingen - jag och Niko är som vi är och går som vi brukar gå, medan magen nog hänger med och syns, men ändå inte är det enda fokuset :)

 

På tal om att snacka med babyn, så har en av sakerna vi grubblat på mest på sistone (förutom vad han ska heta, då) varit vad jag ska prata för språk med honom. Jag är uppvuxen i ett tvåspråkigt hem, och det att jag fått båda språken hemifrån och kan prata både svenska och finska flytande, är något som underlättat mitt liv väldigt mycket och jag är tacksam över så gott som varje dag. Jag har dock bara gått i svenskspråkiga skolor och upplever att svenska är mitt känslospråk, samtidigt som mitt och Nikos gemensamma hem känns väldigt svenskspråkigt, i och med att vi alltid bara pratar svenska med varandra (och med Sheldon). Jag var därmed länge inne på att prata svenska med babyn (och se till att han lär sig finska på andra sätt i stället), för att det helt enkelt kändes mer naturligt och bekvämt för mig så. Men, för en tid sen kom jag fram till att jag har betydligt fler argument för att prata finska med honom än att inte göra det, så jag började öva att prata finska med honom bland annat när jag var ensam i bilen (japp, ni skulle bara ha hört hur det lät - "nyt mamma ajaa töihin", "älä ole niin villi siellä mahassa kun mamma on liikenteessä ja yrittää keskittyä", "kylläpä tuo kuski meidän edessä on idiootti", osv :D). Nu har jag kommit till den punkten att jag automatiskt pratar finska med honom, och har därmed bestämt mig för att (åtminstone försöka) fortsätta göra det när han är på utsidan också. Skönt att ha språkdilemmat ur världen - nu återstår bara namndilemmat! 

 

 

Asiasta kukkaruukkuun - låt oss prata lite kropp. Först och främst har jag kanske aldrig varit lika tacksam över mitt yrkesval, som jag varit under graviditeten - har helt enkelt känt mig väldigt trygg i hur jag tränar och rör på mig, speciellt eftersom jag också kunnat rådfråga rådgivningen när det behövts och fått väldigt tydliga signaler av kroppen. En kroppsrelaterad grej som däremot känns mindre trevlig, är vilket enormt stort behov folk verkar ha att kommentera ens kropp när man är gravid. Det är inte bara en eller två gånger jag tänkt "mycket ska man höra innan öronen trillar av" under graviditeten hittills, och det verkar som att andra har betydligt större problem med hur min kropp är och ser ut, än jag själv har. Jag orkar (läs: ids) inte dra till med konkreta exempel, men vi kan sammanfatta det hela ungefär så här: det är inte eftersträvansvärt att bete sig som kusken jag berättade om åt babyn i bilen =) Jag själv har den största delen av graviditeten känt mig välmående, stark och bekväm i min kropp och de håller nog koll på hur babyn mår och växer inom vården, så att i förbifarten kommentera hur konstigt stor eller liten min mage är i förhållande till vilken vecka jag är i eller hur mycket jag har, inte har eller borde ha gått upp i vikt, är inget annat än onödigt. 

 

I början av inlägget lovade jag att ni skulle få ta del av random tankar från den tredje trimestern i det här inlägget, och random var visst rätt ordval, för nu hoppar vi från kropp till jobb. När jag skriver det här har jag inte många jobbdagar kvar, och även om det i nuläget ännu är lite oklart hur länge jag kommer vara hemma med babyn före Niko sedan tar över, är det som är säkert, att jag kommer vara "ledig" längre än jag någonsin varit i vuxen ålder. Ledigheten kommer visserligen knappast att innehålla så mycket ledig tid, men att vara hemma i flera, flera månaders tid utan att ha varken jobb eller studier att tänka på, är ändå en väldigt annorlunda och ny situation som jag inte riktigt vet hur jag kommer reagera på. Kommer jag trivas? Kommer jag bli rastlös? Kommer tiden gå snabbt eller kommer dagarna släpa sig fram? Kommer jag längta tillbaka till arbetslivet eller kommer jag vilja vara hemma så länge det bara går? Många frågor, få svar - det enda som är klart i nuläget är väl det, att vardagen kommer se helt annorlunda ut under 2024, än den gjort under 2023. I stället för att ägna dagarna åt att förverkliga fysioterapi med andras barn, ska jag ägna dagarna åt att ta hand om mitt eget barn, och det är väl egentligen typ det jag vet just nu. Resten lär väl klarna vartefter sedan när babyn kommit.