10 serier jag inte gillar

Att jag älskar serier är ju ingen nyhet, men inte heller att jag inte alltid tycker riktigt som alla andra... Har ju gjort en hel bloggserie som heter "Inte riktigt som alla andra" (klick), och i dagens inlägg tänkte jag vi kunde ta en titt på 10 serier som alla utom jag tycks älska. Och, precis som i mina "Inte riktigt som alla andra"-inlägg, efterlyser jag nu soulmates, som ogillar dessa serier precis lika mycket som jag! Haha, är lite nervös nu faktiskt, med tanke på hur mycket folk tycks avguda dessa serier... Men, med risk för att göra någon upprörda och i hopp om att någon tänker lika som jag - nu kör vi! Tio serier jag inte gillar, varsågoda (presenterade utan inbördesordning): 
 
 
1. Orange is the new black (8,2 på IMDb)
 
Med tanke på hur mycket jag brukar gilla fängelsefilmer och att min absoluta favoritserie (Prison Break) mestadels utspelar sig i fängelsemiljö, känns det ganska konstigt att jag inte föll pladask för denna serie. Jag försökte verkligen, hela en och en halv säsong såg jag, men sen gav jag upp. Jag gillar bara inte Orange is the new black. Inte ens nästan. Kan dock inte sätta fingret på varför, men så är det. Tyvärr.
 
 
2. Breaking Bad (9,5 på IMDb)
 
Med det galna betyget 9,5 på IMDb och efter alla lovord man fått höra och läsa om Breaking Bad, kan man väl nog konstatera att Breaking Bad måste anses vara en av de bästa serierna som någonsin gjort. Jag har sett alla säsonger, så kan inte påstå att jag tyckte den var urusel, men vill ha med den på listan ändå, bara för att jag känner mig så konstig som inte ÄLSKADE den?! Liksom, nog gick den ju att se på, men aldrig kände jag något behov av att se flera avsnitt efter varandra (brukar alltid vilja sträck-kolla när jag gillar en serie) och inte kände jag mig det minsta ledsen eller tom när jag hade sett det sista avsnittet, som jag ofta gör då en lång och bra serie tar slut. Snälla säg att jag inte är den enda som känner så om denna serie? Känner mig nämligen riktigt konstig som inte dyrkar den...
 
 
3. Girls (7,3 på IMDb)
 
Här har vi en serie jag både ville gilla och trodde jag skulle gilla, liksom, "A comedy about the experiences of a group of girls in their early 20s" (= beskrivningen på IMDb) låter PRECIS som den ultimata serien för mig. Efter fem avsnitt fick jag ändå konstatera att jag tyckte den var så fruktansvärt tråkig och ointressant, att jag inte ens lärt mig huvudpersonernas namn. Då gav jag upp, och jag har nog inte ångrat det beslutet - har inte saknat serien ett dugg. 
 
 
4. Modern Family (8,5 på IMDb)
 
Modern Family gav jag mig på en regnig och tråkig söndag, i hopp om att pigga upp mig själv och få skratta lite. Tyckte inte den var speciellt rolig, och fastnade inte alls för de tre olika familjerna heller, så det fick vara. Sedan dess har jag hållit mig till hederliga Friends på regniga, tråkiga söndagar då jag behövt pigga upp mig själv.
 
 
5. Downtown Abbey (8,7 på IMDb)
 
Jag kan erkänna att jag knappt sett något alls av Downtown Abbey, men det behövdes inte heller - direkt jag knäppte igång det första avsnittet, förstod jag att detta inte skulle vara någon serie för mig. Gillar helt enkelt inte den gammaldags stilen. Inte alls.
 
 
6. Stranger Things (9,0 på IMDb)
 
Så har vi den hyllade Netflixserien Stranger Things då. Här gäller samma som med Breaking Bad - den går nog att se på och jag har sett alla avsnitt hittills, men det är liksom mest i brist på annat, inte för att jag inte kan sluta titta. Här gillar jag dock karaktärerna i serien riktigt mycket, men det är fantasy-delen som inte alls faller mig i smaken. Har aldrig gillat övernaturliga saker i böcker/filmer/serier, slemmiga monster som kryper omkring i hemliga världar är liksom bara inte min grej. 
 
 
 7. New Girl (7,7 på IMDb)
 
Här har vi ännu en serie jag trodde jag skulle älska, men sanningen är att jag fann den mer tröttsam än rolig, faktiskt. Handlingen LÄT rolig, liksom en tjej som flyttar in med tre killar. Men nej. Som sagt, inte roligt, mest tröttsamt.  
 
 
 8. Game of Thrones (9,5 på IMDb)
 
Heh, ja, här har vi väl den känsligaste punkten av dem alla. Jag VET ju att det säkert är minst tio av er som läser det här som typ lever och andas Game of Thrones, sååååå snälla, försök andas lugnt nu, detta är inget illa menat mot ER (bara mot serien ni älskar mest av allt... :D).  Alltså, jag har gett serien en chans några gånger och verkligen försökt koncentrera mig under avsnitten, men jag finner dem bara inte det minsta intressanta, spännande eller fängslande, utan bara råddiga, tråkiga och så långt ifrån min stil man bara kan komma när det gäller serier. Och ja, med tanke på allt jag också läst och hört om serien (vilket är ganska mycket eftersom den finns ÖVERALLT) har min åsikt om att det inte är något för mig bara stärkts - våldtäkter, en massa hoppande i tiden och att alla dör en efter en låter nog allt annat än lockande. Så, sorry alla GoT-fans, ni kommer nog inte att kunna omvända mig på denna punkt. Beklagar. 
 
 
 9. Narcos (8,9 på IMDb)
 
Minns när Narcos lanserades på Netflix och alla blev som eld och lågor över serien, så även jag... Ända tills jag såg den. Tror faktiskt jag plöjde igenom typ hälften av första säsongen, men hade svårt att hänga med och tyckte allt var så råddigt och invecklat, att jag sedan inte orkade mer. Och det var the end of Narcos story, för mig. 
 
 
10. Riverdale (7,8 på IMDb)
 
Sist men inte minst, har vi nykomlingen Riverdale. Började se denna serie för någon vecka sedan efter att ha läst gott om den i diverse bloggar, kollat trailern och blivit imponerad av IMDb betyget. Men.... njaaae. Är på sjunde avsnittet nu, och kan nog inte säga att jag är lika förtjust som de flesta andra verkar vara. Visst är den helt okej, men den är nog inte lika fängslande som jag hade hoppats, och tycker faktiskt handlingen är lite too much. Något i själva stämningen i serien jag heller inte gillar. Men, med Riverdale har jag inte gett upp hoppet än - kanske, kanske, kanske jag ännu fastnar. Vi får se. 
 
Japp, he va he! Känner ni igen er någonstans i det här inlägget, please make your voice heard i kommentarsfältet, så jag inte bara får en massa skit av alla fans till dessa serier :D
 
P.s. Vill ni också läsa om mina 15 favoritserier, hittar ni dem listade här
P.p.s. TACK till alla er som röstat på mig till Blogg.se-priset, nu är det bara att vänta och hålla tummarna!




Två väldigt olika men väldigt sevärda biofilmer

Gomorron från Helsingfors! Medan jag ligger och väntar på att Niko ska vakna, tänkte jag tipsa om ett par filmer jag sett på bio på sistone:
 
 
På farsdagen bjöd jag pappa på bio, och vi gick och såg filmen Tuntematon Sotilas - kändes ju nästan som ett måste. Jag som är pinsamt dålig på historia (nästan ännu sämre än jag är på matematik, har jag fått inse) googlade snabbt igenom Finlands historia timmen före, för att försöka refresh:a minnet ens lite och ha bättre koll på vad som händer i filmen. Sen bänkade vi oss i biosalen, redo för  de okända soldaterna som skulle ta oss tillbaka till 1941 då fortsättningskriget började mellan Finland och Sovjetunionen. 
 
Tre timmar senare var jag väldigt trött. Inte bara för att jag suttit stilla så länge, utan för att jag suttit på helspänn från början till slut. För att jag blivit överväldigad av alla intryck.  För att jag sett något så tungt, men så viktigt.  Filmen har inte fått allt beröm i onödan, utan den är verkligen precis så sevärd som alla säger. Det är dock ingen film du far och ser på bio som nöje, underhållning eller tidsfördriv, så där som det oftast är, utan det är en film du far och ser för att du borde. Kan nästan säga, att för att du måste.
 
 
Efter att du sett Tuntematon Sotilas kan du däremot unna dig både nöje, underhållning och tidsfördriv, i form av filmen A Bad Moms Christmas - det var exakt vad jag och Heidi gjorde den där lördagen i Jeppis. Filmen bjuder på fler skratt än ettan (Bad Moms som kom ut 2016) och julkänsla på köpet! Visst är den överdriven och visst har den sina brister, men skulle nog ändå ge den betyget en riktigt okej komedi! Absolut sevärd, med andra ord =)
 
Jepp, det var mina två filmtips det! Dags att börja göra sig redo för en dag i bästa staden - ha en toppen lördag ni med ❤️




Simply complicated

Jag är överlag rätt dålig på att kolla film (ser mycket hellre på serier), men dokumentärer ser jag så gott som aldrig. Av någon anledning förknippar jag liksom ordet dokumentär med "tråkig", tror det kan ha att göra med alla dokumentärer vi såg i högstadiet, som faktiskt var rätt tråkiga... Hur som helst är det här ett tankesätt jag verkligen skulle vilja slippa ifrån, och jag önskar att jag skulle ta mig tiden att börja se dokumentärer oftare, för de få jag sett de senaste åren har alla varit både bra, intressanta och ögonöppnande! Den senaste dokumentären jag såg, Simply Complicated, var inget undantag, och idag tänkte jag berätta lite om hurudana tankar den väckte hos mig.
 
 
Dokumentären handlar alltså om en av mina favoritartister, det vill säga Demi Lovato, och orsaken till att jag valde att se den var faktiskt tack vare ett tips jag fick av en läsare, så tack för det! I och med att dokumentären finns att se för alla på Youtube och inte är längre än en timme och 18 minuter, knäppte jag på den en kväll förra veckan efter jobbet. Visst var förväntningarna rätt höga i och med att jag länge beundrat Demi Lovato, men hade nog aldrig kunnat föreställa mig vilken tankeställare den skulle ge mig.
 
Så här är det: Precis som andra stora kvinnliga artister, såsom t.ex. Beyoncé, Rihanna och Katy Perry, har jag inte endast beundrat Demi Lovato för att hon sjunger bra och har bra låtar, utan också för att hon varit lite som någon superkvinna i mina ögon - framgångsrik, vågar ta för sig och följer sina drömmar. Och visst ser jag henne fortfarande som en framgångsrik kvinna som vågar ta för sig och följa sina drömmar efter dokumentären också, men istället för att se henne som en nästan övernaturlig superkvinna, insåg jag att hon egentligen bara är en helt vanlig människa, hon också
 
I dokumentären hade jag förväntat mig att få följa med på Demis framgångsresa, antagligen med inslag av de lite tuffare sidorna av kändisskapet också - kanske överentusiastiska fans, kanske sena nätter, kanske falska vänner som försöker utnyttja henne och kanske lite för sena festnätter. Men nej. Istället fick jag höra om pappan som inte fanns där. Om drogproblemen som blev så allvarliga att de tänkte kosta hennes karriär. Om nervositeten att skaffa sitt första hem. Om ett hjärta som krossas i tusen bitar. Om att försöka klara sig själv och stå på egna ben. Om att våga vara sig själv. Om att försöka hålla skenet uppe när allt egentligen är riktigt skit.
 
Och samtidigt som jag verkligen led med henne och stundvis nästan började gråta under dokumentären, kändes det ändå så jäkla hälsosamt att inse just det; att alla dessa kändisar som alltid är så himla coola, snygga och framgångsrika, också kan ligga hemma och gråta när ett förhållande inte fungerar. Också påverkas av grupptryck och mår dåligt ibland. Också har problem de håller för sig själva på grund av skam. Också har dagar då de inte är så himla coola, snygga och framgångsrika.
 
I dagens samhälle där det är lättare än någonsin att följa med sina idolers liv via sociala medier (bloggar, Instagram, Snapchat, Twitter, Youtube, osv osv) tror jag det är extra viktigt att påminna sig själv om att de också är människor som värnar om sitt privatliv och väljer vad de delar med sig av, precis som du nödvändigtvis inte heller tutar ut det åt alla du känner att ditt hjärta har blivit krossat, att du dricker lite för ofta eller att du egentligen har rätt dålig självkänsla. Den där artisten som står på scen i en timme i sina snygga kläder och perfekta hår och smink, bjuder på en sjukt bra show och självsäkert tar sig igenom låt efter låt och koreografi efter koreografi, kanske efteråt bryter ihop bakom scen för att personen hen vill ha inte vill ha kanske inte vill ha hen tillbaka. Och samtidigt som det känns sorgligt att tänka på, känns det också som en ganska stor lättnad. Att vi alla bara är människor.
 
& Med de orden vill jag varmt rekommendera att ni ägnar den där ena timmen och de där aderton minuterna av ert liv åt att se den här dokumentären, och att ni också gärna får ägna någon minut av era liv åt att tipsa om bra dokumentärer här i kommentarsfältet, ifall ni har sådana på lager. 







Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg 2016. Skrivs av en 24-årig färgstark finlandssvensk Helsingforsbo, som kännetecknas av långt blont hår och ett leende på läpparna. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

När bloggen exploderar
Ett inlägg skrivet åt alla män
JAG VANN!!!
10-poängs veckoslut i Vasa
Mina nya glasögon - dessa valde jag!



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning



Arkiv

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12