Om avundsjuka och positivt tänkande

”Den bästa texten är den du inte riktigt vill skriva - skriv den”, lyder en av svenskfinlands bästa bloggares tips. Och ja, här har vi minsann en text jag inte riktigt viljat skriva, men skrivit ändå för att jag tycker det är viktigt. Nu återstår bara att trycka på publicera, och det känns nervöst - dels för att jag ifrågasätter något så hyllat som positivt tänkande, dels för att jag försvarar något så avskyvärt som avundsjuka och dels för att jag berättar en personlig sak om mig själv jag aldrig tidigare tagit upp i bloggen. Men, jag litar på Ellens ord, så vi kör. Dagens inlägg handlar om bloggare som uppmuntrar till positivt tänkande och avundsjuka läsare som inte kan ta deras tankesätt till sig. 
 
Foto: Jennifer Sandström
 
Tänk på ditt varumärke och nischa din blogg, lyder ett råd man ofta får höra i sammanhang som handlar om hur man får en framgångsrik blogg, och ganska många bloggare verkar sträva efter att bygga upp ett brand som andas positivitet och passar in i en sprid-glädje-tänk-positivt-nisch. När man som läsare klickar in sig på den här typen av bloggar får man ofta läsa om hur man kan vända en dålig dag till en bra dag, om att man attraherar positiva och bra saker till sig om man tänker positivt, om hur man ska uppskatta det man har och älska sig själv, och så vidare. Det negativa med tänk-positivt-bloggar? I dem målas positivt tänkande upp som världens enklaste grej, och får dessa bloggare kritik (som ofta, vad jag sett, är helt konstruktiv) med minsta ifrågasättande eller negativ ton, så anses läsaren ofta snabbt vara en avundsjuk typ som minsann borde jobba på sitt självförtroende och sin självkänsla, istället för att försöka sprida negativ energi i kommentarsfältet. Och visst kan jag förstå bloggaren till viss mån i de fallen, men måste ändå säga att jag nästan förstår läsaren mer, och därför tänkte jag idag lyfta fram det problematiska kring positivt tänkande och att beskylla en kritisk läsare för avundsjuka. 
 
Jag ser på saken så här: Influencers som infaller i "kategorin" jag beskrev ovan, som uppmuntrar till positivt tänkande, att vara tacksam för det man har och älska sig själv, är ofta personer som är sjukt snygga och passar in i samhällets modell av hur man borde se ut, de har rest till alla världens mest exotiska ställen och bor i en snygg lägenhet. Och, ursäkta min rättframhet nu, men det är väl ganska enkelt att då skriva om hur man ska vara tacksam för det man har när man HAR typ allting (och möjligheten att skaffa det man inte har), och att man ska älska sig själv när man ser ut exakt så som man "borde" se ut? Och nej, jag säger inte att dessa influencers inte skulle kunna vara härliga, glada, snälla, trevliga människor man faktiskt blir positivt påverkad av att hänga med, jag säger inte att de fått allt serverat på silverfat och jag tror att de fått jobba hårt för att komma dit var de är, men ändå. Jag tycker det är intressant  att de influencers som brandar sig som glädjespridare som vill lära ut vikten av positivt tänkande, verkar vara sådana som ser ut som fotomodeller, reser två gånger per månad och har väskor värda mer än typ hela min egendom. Det är aldrig (eller åtminstone väldigt sällan) personer som har det sämre ställt i livet, kanske kämpar med ekonomin, har ett sjukt barn eller på ett eller annat sätt inte ser ut som man borde enligt samhället, som bloggar om positivt tänkande. Och i det här skedet tycker jag att en väldigt befogad fråga att ställa är: Varför? 
 
Ni som läst min blogg en tid vet säkert att Hannalicous länge varit en av mina favoritbloggare, främst för att jag tyckt hon alltid verkat vara en härlig och glad typ, men också för att hon på många sätt inspirerat mig. Men, gränsen mellan att inspireras och känna press/avundsjuka kan vara rätt hårfin, och oavsett hur jag än inspirerats flera gånger, har jag också flera gånger avundats över, att hon, som snygg, frisk och framgångsrik, öppet kunnat skriva om att hon aldrig stött på några större motgångar i sitt liv, samtidigt som hon ofta skriver om vikten av positivt tänkande (soooom sagt, kanske inte lika svårt att uppmuntra till positivt tänkande då allt flyter på bra). & Sen kom den där dagen hon skrev ett inlägg jag tyckte var under all kritik, och när läsarna kommenterade att de blev illa till mods över att läsa om hur hon skrivit om att hon skippade efterrätt före hon skulle åka till Sydafrika för att plåta sin nya klädkollektion, gick hennes svar på tal kort sagt ut på att läsarna väl får ta och jobba på sitt eget självförtroende och lära sig tänka positivt, och istället för att vara avundsjuka på henne och försöka hacka ner på henne, försöka jobba lite på sin egen karriär så de en dag kan få ett lika bra liv som hon, typ (så tolkade åtminstone jag svaret). Och oj om det skulle vara så simpelt och enkelt, men det är det inte. Att någon som t.ex. håller på att tillfriskna från ätstörning läser en sådan sak och sedan kommenterar att hur illa att vara hen fick av läsa, och sedan får som svar att hen är avundsjuk och ska jobba på sitt eget självförtroende, är allt annat än simpelt och enkelt. Det fungerar liksom inte riktigt alls så. 
 
Lätt som en plätt, eller? (Bildkälla: Pixabay)
 
Nu ska jag berätta en sak för er som jag aldrig skrivit om i bloggen tidigare. År 2010, då mitt abi-år skulle börja, och de andra abiturienternas liv gick ut på att, ja, leva livet och tagga inför studenten, bestod mitt liv av sjukhus, läkare, polikliniker, recept, kanyler, obehagliga undersökningar och slangar här och där. När resten åkte på abikryssning befann jag mig i en tunnel redo för magnetröntgen, när resten gick på abi-sitz låg jag på en brits med en skärm framför mig som läkaren bekymrat tittade på, när resten lämnade in kursernas sista prov lämnade jag in läkarintyg varför jag ej varit på plats, när resten åkte på abiresa satt jag i vänterummet för minst tjugonde gången det året, när resten skrev stundentskrivningarna i en sal tillsammans blev jag tvungen att skriva stundenten i ett skilt rum och när resten firade sommarlovet och livet som börjat efter stundenten låg jag på operationsbordet. Och jag var så himla avundsjuk på allt det som de andra fick uppleva och så himla ledsen över att inte kunna vara med.  Och den avundsjukan och sorgen var inget som gjorde att jag inte kunde glädjas för deras skull över allt roligt de fick vara med om, för visst var jag glad för deras skull när de berättade om t.ex. abikryssningen då de kom hem, men ändå. Det var något jag inte fick uppleva och aldrig kommer att få uppleva heller, och det finns inget positivt tänkande i hela världen som hade kunnat ändra på det faktumet, varken nu eller då. Sen dess har jag på grund av samma orsaker fått avstå från mycket roligt som andra kunnat göra och fått gå igenom sådant jag knappt ens önskar min värsta fiende, och ja, många gånger har jag varit ledsen, avundsjuk och bitter över det och frågat mig själv "varför jag?", utan att kunna fixa situationen med varken att tänka positivt eller stärka självförtroendet. So sue me.
 
Avundsjuka må vara en av de egenskaper som anses vara allra mest oattraktiv medan positivt tänkande anses vara det mest eftersträvanvärda, men jag tycker inte alls att det är så svartvitt. Tycker absolut inte att avundsjuka någonsin ger en rätt att vara elak mot någon annan, men jag tror absolut att det bara är mänskligt att vara avundsjuk ibland och att det finns en sorts avundsjuka som är mer sorgsen än en ful avundsjuka. För, enligt mig utesluter inte avundsjuka automatiskt förmågan att fortfarande kunna vara glad för andras skull, samtidigt som man kan tänka "oj vad roligt för hennes skull att hon fick uppleva det där!", kan det vara en evig sorg för en själv att man av en eller annan anledning inte kan göra samma sak. Och det är en sak som jag önskar att alla influencers som försöker sprida positiv energi och stämplar alla som av en eller annan orsak inte kan embrace:a den där positiva energi som avundsjuka, skulle hålla i åtanke lite oftare. För alla är det bara inte att jobba lite på självkänslan och självförtroendet och satsa på sin karriär, och vips är avundsjukan ett minne blott och man har ett lika positivt och glammigt och glädjefyllt liv som alla framgångsrika influencers. Alla har helt enkelt inte lika bra förutsättningar, möjligheter och ja, tur, här i livet.
 
Kanske mer realistiskt än uppmaningarna på bilderna ovan, men inte heller alltid så lätt (Bildkälla: Pixabay)
 
Jag tror det är lätt att tänka positivt så länge man har det bra, men tycker det kan vara rent utsagt kränkande att be en människa som har det riktigt kämpigt i livet, att försöka fixa det med positivt tänkande, precis som jag tycker att någon i klädstorlek S som ääääälskar sin friska kropp, tycker folk som lider av anorexi eller kanske ätit kortison och gått upp 15 kg, ska jobba lite på sitt självförtroende istället för att vara bitter och avundsjuk. Det är liksom lite som att jag skulle gå fram till någon som håller på att bli skallig och säga "du, jag har faktiskt också fått jobba på att lära mig tycka om mitt hår, men det gick nog med positivt tänkande!". 
 
Positivt tänkande kan säkert vara bra och hjälpsamt gällande mycket och för många blir livet säkert bättre då man lär sig tänka positivt, det säger jag inte emot, och inte försöker jag på något sätt heller trycka ned eller förminska influencers som försöker sprida glädje via sina sociala medier, eftersom de uppenbarligen också är jätteuppskattade av många och jobbar hårt med sina kanaler. Men, det jag vill få sagt med det här inlägget är, att alla influencers som förespråkar positivt tänkande kunde fundera lite på sitt sätt att uttrycka sig t.ex. då det dyker upp konstruktiv kritik, och istället för att stämpla dem som står bakom kommentaren som avundsjuka, bittra människor som borde jobba på självförtroendet, inse att någon av läsarna kanske på riktigt har det så jobbigt att positivt tänkande inte kan lösa eller ens underlätta situationen. Man kan inte veta vem som sitter där bakom skärmen och läser, och dessa bloggar skrivna av framgångsrika influencers kanske fungerar som en verklighetsflykt åt någon som t.ex. blir utsatt för mobbning i skolan, har ett cancersjukt barn, lider av depression, har ekonomiska svårigheter eller en man som misshandlar, och att uppmuntra de läsarna till att fixa sina liv med positivt tänkande är helt orimligt. 
 
Jag tror alla som nångång har gått igenom något riktigt jobbigt i livet kan hålla med om att "men tänk positivt!" är bland det värsta man kan få höra just då, och jag tror att alla som faktiskt kan vända en dålig dag till en bra dag endast med hjälp av positivt tänkande, knappast har sådär jättestora bekymmer just då. Det är liksom en sån jäkla stor skillnad på "jag råkade spilla kaffe på mina jeans men valde att tänka positivt och skratta bort det så det inte skulle förstöra min dag" och "jag blev misshandlad igår igen men dog inte, vad positivt" (finns ju mindre grova exempel också, men ja, ni fattar vad jag menar). Så, till alla er som haft så bra tur att ni upplever att ni kan fixa era problem med positivt tänkande, vill jag bara säga att uppskatta den turen ni haft här i livet! Att ha sådana problem som går att fixa med tankens kraft är faktiskt inget att ta för givet. 
 
& Till alla er som haft mindre bra tur och går igenom något riktigt jobbigt, inte är nöjda med er själva och ert liv och kanske tampas med en jobbig avundsjuka gentemot dem som har det lättare och bättre, vill jag säga att ni inte är dåliga människor för att ni känner avundsjuka och inte kan fixa era problem med positivt tänkande. Så, istället för att be er tänka positivt, säger jag samma åt er, som jag önskade att alla friska, glada, unga människor hade sagt åt mig när jag rullades in i operationssalen, istället för "försök tänka positivt Daniela"; Livet är inte alltid rättvist, och det är skit att du måste ha det så här. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir bättre, att du får den hjälp du behöver och att du får turen på din sida så snart som möjligt. 




Allt om distansförhållande

Eftersom ni helt klart verkade intresserade av att få läsa mer om hur vi upplevt distansen och hur vi klarat av att vara i ett distansförhållande, ska jag naturligtvis hålla vad jag lovat, och skriva ett inlägg om ämnet - vi kan kalla det "det stora distansförhållandeinlägget". Tänkte ta upp allt från hur det har gått för oss och vilka plus och minus det finns med distansförhållande till mina bästa tips för att klara ett distansförhållande! Men först, snabb bakgrundsfakta: Jag och min pojkvän Niko träffades då vi var 17 respektive 18 år. Då bodde jag i Vasa och han i Sibbo (ca 400 km avstånd), och vi hade distansförhållande i närmare två år. Sedan flyttade jag till Helsingfors och kort därefter blev vi sambos i en tvåa i Helsingfors, där vi bodde tillsammans i flera år. Nu har vi varit tillsammans i sju år, och jag har flyttat till Vasa igen på grund av ett 8-månaders jobbkontrakt. Niko bor fortfarande kvar i "vår" lägenhet i Helsingfors, och vi är återigen i samma situation, det vill säga distansförhållande med ca 400 kilometers avstånd.
 
 
HUR HAR DET GÅTT FÖR OSS ATT VARA I ETT DISTANSFÖRHÅLLANDE (IGEN)?
 
Kan börja med att säga att vårt distansförhållande 2010-2012 och vårt distansförhållande nu är två helt skilda upplevelser, även om avståndet är ungefär samma. Under 2010-2012 var ju det allra jobbigaste att vi skulle lära känna varandra på avstånd, och inte nog med det, utan lära känna varandra på avstånd som både väldigt unga och nykära. Då handlade ju allt mer om att man ville vara med den andra hela tiden för att det kändes som att man inte kunde  vara ifrån varandra, medan det nu, flera år senare, mer handlar om att vi inte vill  vara ifrån varandra. Efter att ha byggt upp en vardag tillsammans i flera års tid handlar saknaden nu liksom mer om att man saknar det gemensamma livet man hade, istället för att man blir tokig av att inte få vara nära någon man är tok-kär i. Förstår ni hur jag menar?
 
Hur som helst upplever vi båda att det varit mycket lättare med långdistansförhållande nu än då, dels för att vi har ett "slutdatum" för distansen, dels för att vi (obviously) känner varandra mycket bättre nu och är mycket tryggare med varandra. Minns att Niko gick in i det här distansförhållande väldigt lugn och med en stark övertygelse om att vi skulle klara det galant, medan jag var den som var lite mer orolig över hur det riktigt skulle gå (främst var jag kanske rädd för att Niko, som aldrig bott ensam tidigare, skulle upptäcka att det var mycket roligare/bättre/lättare än att bo tillsammans med någon). Men, så tänkte jag samtidigt, att ifall ni nu inte klarar av att bo ifrån varandra i åtta månader och t.ex. Niko faktiskt skulle upptäcka att han trivs bättre med att bo ensam, kanske det är lika bra att få reda på det nu än senare i livet, eftersom varken jag eller Niko knappast vill vara i ett förhållande som inte är tillräckligt starkt för att klara lite distans.
 
Nu, när ungefär halva tiden gått, får jag nog bara konstatera att Niko haft rätt åtminstone hittills. Visst har saknaden stundvis varit riktigt jobbigt och visst längtar jag hem (ja, jag ser fortfarande lägenheten i Helsingfors som hem) mer eller mindre varje dag, men själva distansen har vi klarat av jättebra. Ingen oro eller tvivel från någonderas sida, utan snarare är vi väl ännu tryggare med varandra och säkrare på att vi vill vara tillsammans nu efter några månader ifrån varandra. Och ja, det där med att Niko skulle trivas bättre med att bo ensam var nog världens onödigaste oro, för han ringer v-a-r-j-e d-a-g och klagar på hur tråkigt han har det utan mig, och att han inte bryr sig fast jag skulle gnälla på att disken måste diskas varje dag, bara jag skulle komma hem :D Och ja, förresten, så var min stora oro nummer två, att lägenheten skulle omvandlas till en soptipp, också helt obefogad, för nu när Niko bott ensam och insett att sakerna inte plockar upp sig själva från golvet när jag inte är på plats, har han faktiskt städat riktigt duktigt! Så det har nog bara varit (och är fortfarande) väldigt hälsosamt för honom att få testa på att bo ensam. Tror faktiskt det vore bra för så gott som alla att bo ensamma någon gång.
 
Men ja, kort sammanfattat; Vi har upplevt distansen som jobbig men det har gått riktigt bra ändå.
 
 
PLUS OCH MINUS MED DISTANSFÖRHÅLLANDE?
 
Liksom det mesta, har ju även distansförhållande både sina för- och nackdelar, och faktiskt förvånansvärt många fördelar! Nästan så alla inte bara borde testa på att bo ensam nångång, utan att alla borde testa distansförhållande också nångång? Hehe, får väl förklara mig lite hur jag tänker där, så vi kan börja med fördelarna:
 
 + Saknaden
 
Naturligtvis både en för- och en nackdel, men OJ vad hälsosamt det är att få sakna varandra riktigt ordentligt ibland! När man bor tillsammans kommer säkert många till en punkt där man nångång börjar ta det mer eller mindre förgivet att den andra bara finns där varje dag, men när den andra plötsligt inte är där och man får känna hur tomt det är och hur mycket man saknar den andra när hen inte är där, då tror jag man automatiskt börjar uppskatta den andra mer också. Uttrycket "you never know what you got til it's gone" har nog mer sanning i sig än man tror.
 
 + Tar ut ALLT av tiden tillsammans
 
När man väl är tillsammans, då ÄR man också tillsammans. Inget påtande på telefonerna, inga frånvarande "mhmm" när den andra försöker berätta något och inget dåligt humör. Näpp. När man väl ses är man där, närvarande och glad till 100%, och ens partner känns helt enkelt som den bästa saken på hela jorden varenda en liten sekund. 
 
 + Mindre vardagstjafs
 
Vi har nog aldrig bråkat lika lite som de här senaste månaderna? När man bor så långt ifrån varandra och ses så sällan finns det liksom inte tid och plats för bråk när man väl ses, utan de små stunderna vill man ju ta vara på till max. Och ja, när jag bor här lämnar ju automatiskt allt vardagstjafs om disken och maten och tvätten och sånt bort - visst är våra samtal en del av våra vardagar nu också, men de handlar liksom mest om hur mycket vi saknar varandra, vad vi gjort under dagen och när vi ska ses igen. Inte om att Niko glömt att diska eller att jag lagat risotto trots att Niko inte gillar det. 
 
 + Skönt att vara för sig själv
 
SKREV hon faktiskt just det där, kanske ni tänker nu. Men ja, det gjorde jag. För, även om vi båda vet att vi är bättre tillsammans och har det bättre när vi är tillsamans, så är det jätteskönt att få konstatera att okej, jag är fortfarande bara Daniela också, och Niko är fortfarande bara Niko också. När man varit tillsammans så länge som vi varit blir man lätt "Niko och Daniela", men det känns väldigt bra att få det bekräftat att man fortfarande KAN vara ensam också. Och när man lever och bor tillsammans så tar man ju den andra i beaktande hela tiden, men nu kan Niko se på sina fotbollsmatcher mitt i natten om han så vill utan att det stör mig ett dugg, och jag kan laga risotto fast varje dag om jag så vill utan att det stör Niko ett dugg. Och fortfarande, visst är jag lyckligare då när jag bor med honom trots att jag inte kan laga risotto då osv, men ändå - fruktansvärt skönt att nångång bara få göra sina egna juttun utan att behöva ta någon annan i beaktande. 
 
 + Lärorikt
 
Ja, här kommer väl den mest positiva punkten av dem alla, för jag tror seriöst inte det finns ett enda par som går in i ett distansförhållande utan att lära sig något. Kanske lär du dig att din partner egentligen är en otrogen skitstövel så fort ni är ifrån varandra, kanske lär du dig att du egentligen trivs bättre ensam, kanske lär du dig att du verkligen inte vill leva utan din partner, kanske lär du dig att ni inte litar på varandra, kanske lär du dig att ni blivit mycket starkare tillsammans efter distans, kanske lär du dig hur man lagar mat när ingen plötsligt lagar mat åt dig, kanske lär du dig att uppskatta din partner mer, kanske lär du dig vad du vill och behöver här i livet, kanske lär du dig att du hellre prioriterar annat än ert förhållande eller kanske lär du dig något helt annat. Men, något kommer du att lära dig. Garanterat. Och, oavsett om du lär dig att ni egentligen inte kan lita på varandra eller att ni aldrig mer vill vara ifrån varandra, är ju båda två egentligen jätteviktiga och jättebra lärdomar. 
 
 
& Sedan till minusen, för visst finns det nackdelar med distansförhållanden också: 
 
 
- Saknaden
 
Ja, obviously. Det ÄR ju inte kul att somna ensam när man är van att somna tillsammans med någon, det KÄNNS ju tomt att ens viktigaste person inte väntar på en där hemma som hen brukar och det ÄR ju jobbigt att inte kunna röra varandra när man vill. Tacka vetja att telefonen, internet och alla världens facetime och grejer är uppfunna.
 
- Dyrt
 
"Jag ska spara en massa pengar den tiden jag bor i Vasa", sa jag när jag flyttade hit. Haha, lol. Hade visst glömt att räkna med vad tågbiljetter mellan Vasa och Helsingfors kostar =) Huhhu, stackars par som har ännu längre distans och blir tvugna att flyga till varandra. Distansförhållande ÄR dyrt, tyvärr.
 
- Ospontant
 
Att vara spontan i ett distansförhållande är ju nog betydligt svårare än att vara spontan i ett "vanligt" förhållande. Liksom, om vi förr på en onsdag kväll kom på att vi ville gå på bio, var det bara att gå på bio, men nu funkar det ju inte riktigt så, tvärtom får man oftast rätt länge på förhand planera när, hur och var man ska ses. 
 
- Stampar på stället
 
Är ni sugna på att "ta nästa steg" i ert förhållande, och t.ex. gifta er, börja gå på husvisningar tillsammans eller skaffa husdjur/barn? Då är det ju liiiiite svårare om ni inte bor på samma ställe. Inte omöjligt, men knappast optimalt heller. Liksom, bara en sån grej som att köpa gemensamma möbler är ju svårt om man inte bor på samma ställe. Så ja,istället stampar man ju nog lite mer på stället med sina korta besök hos varandra när man är i ett distansförhållande. 
 
- Att fysiskt inte vara där
 
När man bor tillsammans brukar man ju se till att hjälpa varandra, men från avstånd är det svårare att hjälpa och verkligen finnas där, även om telefoner, internet, facetime och grejer finns. Kommer din partner hem efter en jättetung dag kan du inte laga mat åt hen, är du jätteledsen och i behov av en stor kram kan du inte få någon, och drömmer du mardrömmar på natten finns det ingen som håller om dig och säger att det bara var en dröm. Sen finns det ju ingen telefon i hela världen som skulle kunna ersätta all fysisk kontakt i ett förhållande heller, utan när man inte är där, så är man inte där. Så är det bara.
 
Det var plus och minus för distansförhållande det, och hör (eller nå, se) och häpna - fem var. Kan ju inte påstå att fördelarna skulle väga mer än nackdelarna (verkligen inte), men ändå. Tror folk faktiskt sällan tänker på hur mycket bra distansförhållanden också kan föra med sig! 
 
 
MINA BÄSTA TIPS GÄLLANDE DISTANSFÖRHÅLLANDE:
 
1. Ha kontakt dagligen
 
Jag tror man lätt tappar bort varandra i ett distansförhållande om man slutar med den där vardagliga kontakten. Så, fortsätt som vanligt med att önska varandra godmorgon och godnatt (även om det nu sker via telefon istället för irl), fortsätta berätta om era dagar åt varandra och bara se till att hålla kontakten. Blir det så att ni först hörs varannan dag, sen en gång i veckan och till slut en gång i månaden, så blir det säkert till slut mer som en oregelbunden kontakt än ett förhållande.
 
2. Ses regelbundet
 
 När jag flyttade satte vi upp som "regel" att låta det gå som mest två veckor mellan att vi ses, och det har vi hållit. Förstår att det kan vara svårt ifall avstånder är typ Sverige-Australien, men ändå, se till att ses så ofta som möjligt, och helst alltid ha inbokad nästa gång ni ses. Avståndet blir lättare när man har något att se fram emot och kan räkna ner dagarna!
 
3. Överraska varandra
 
Alltså, bara en sån sak, att Niko förra veckan dök upp här en dag tidigare än jag hade trott, gjorde mig så himla, himla glad, att det inte är klokt ens. Så, bor ni långt ifrån varandra, har ni nu ypperligt tillfälle att nångång åka och överraska den andra. Just do it!
 
4. Prioritera förhållandet
 
Det att ni inte bor på samma ställe betyder inte att ni borde prioritera förhållandet mindre än om ni skulle bo tillsammans. För oss är det precis lika viktigt att prata varje dag nu som det var när vi bodde tillsammans, och det är inget vi nu lämnar bort för att åka och hänga med vänner eller fara och träna. Liksom, klart vi hänger med vänner och tränar och så vidare, men ni fattar. Jag prioriterar inte bort Niko från mitt liv för en massa annat bara för att han inte är fysiskt här. Och att helt överlag också prioritera förhållandet - köper du hellre den där tröjan eller lägger du pengen på en tågbiljett, åker du hellre på den där festivalen med dina kompisar trots att ni inte setts på länge med din partner eller åker du hellre till din partner, och så vidare.
 
5. Lita på varandra
 
Förstår att det kan vara lättare sagt än gjort, men försök att verkligen gå in med inställningen att ni litar på varandra till 100%. Visst är det säkert svårare att lita på varandra när man lever på distans, men tror också det är mycket tyngre ifall man inte litar på varandra och är i ett distansförhållande. Jag och Niko skulle nog båda bli tokiga om vi hela tiden gick omkring och funderade på vad den andra månne gör och om den andra månne döljer något när man hörs, nej huhhu alltså. Bättre att bara gå in med inställningen att man litar på varandra, och händer det sedan något som ger en en orsak att inte lita på sin partner, får man ta itu med det sen då. Himla onödigt att måla fan på väggen på förhand, när allt kan gå hur bra som helst.
 
6. Ha roligt
 
Det kommer säkert ofta att kännas tråkigt och jobbigt och ledsamt och ensam, men tiden kommer tyvärr inte att gå snabbare genom att ni båda ligger hemma och gråter och saknar och tycker synd om er själva (så där som jag gjorde efter jullovet, kan ej rekommenderas). Nä, se till att ha lite roligt istället, och (viktigt!) låt din partner ha roligt också! T.ex. igår var jag ut på långpromenad med Karro och Sara och Niko var ute med sina vänner i Helsingfors, och imorgon ska jag ut och dricka lite drinkar med några vänner här i Vasa. Vetskapen om att vi ska vara ifrån varandra på veckoslutet känns inte alls lika jobbig när jag har något annat roligt program att se fram emot! Så, det är något jag däremot KAN rekommendera - gör sånt som får er att må så bra som möjligt så ofta som möjligt. Det är okej att ha roligt när man är ifrån varandra också (ifall det inte är det, är det kanske dags att ta en ordentlig fundera på hurudant förhållande man riktigt befinner sig i!).
 
7. Ha ett slutdatum
 
....Eller ens ett uppskattat slutdatum. Eller kanske plan är ett bättre ord. Ja, plan! Ha en plan för när och hur distansen ska bli ett minne blott. Är planen att ni ska studera klart på varsitt håll och sen flytta ihop? Är planen att du ska åka och backpacka till Asien i ett halvår och sedan komma tillbaka? Är planen att din pojkvän ska vara i militären i 12 månader före han har tjänstgjort klart? Är planen att du ska åka på ett obligatoriskt utbyte från skolan och komma hem vid jul? Är planen att ni i ett års tid stannar på era jobb i olika orter och jobbar ihop pengar för att sedan kunna köpa en lägenhet i Stockholm? Spelar ingen roll, så länge planen finns, och planen innehåller åtminstone en uppskattad tidtabell. Kändes SÅ härligt att jag och Niko nyss kunde fira att halva tiden passerat!
 
 
NIKOS KOMMENTARER OM DISTANSFÖRHÅLLANDE
 
Och sist men inte minst, så tänkte jag ge er Nikos synpunkt på det här med distansförhållande. Berättade nämligen åt honom att ni hade önskat att jag skulle blogga om ämnet, och frågade om han hade något han ville föra fram. Han sa följande; "Det bästa har varit att jag börjat längta så mycket mer efter dig, och det sämsta har varit att det har varit så tråkigt och tomt att vara ensam, Speciellt på kvällarna och nätterna brukar det kännas jobbigt, men överlag har det gått mycket bättre än väntat! Viktigast är att inte låta det gå för länge mellan att man ses, då tror chansen för att förhållandet blir sämre är mycket större. Vi har ju knappt bråkat alls nu, och jag tror mycket har att göra med att vi sett till att ses så ofta"
 
 
Ja, det var väl det mesta jag kom på. Blev rätt långt, men finns ju så mycket att säga om distansförhållande! Hoppas ni fick svar på sakerna ni undrade mest över och hoppas ni tyckte det var intressant läsning (ni vet att ni gärna får trycka på hjärtat i så fall, va?)! Och ifall ni vill tillägga något, tipsa om andra läsvärda inlägg om distansförhållande, berätta om era egna erfarenheter kring distansförhållande eller ännu undrar eller något, är det bara att skicka iväg en kommentar, men, det vet ni också säkert redan vid det här laget :) Stor lyckospark åt er som just ni befinner er i eller ska inleda ett distansförhållande, det ska nog gå bra! Och ifall det inte skulle gå bra, kom ihåg - då kommer du att lära dig något viktigt och bra, ändå.




Fem typer av människor jag inte förstår mig på

Min telefon är full med anteckningar som främst består av idéer till blogginlägg. En av dessa anteckningar är en lista jag brukar fylla på alltid när jag märker att jag tyst tänker för mig själv "men vad är det för feeeeeeel på folk?! ", och den listan har jag så fint döpt till "folk jag aldrig kommer att förstå mig på". & Nu har listan fått fem stycken punkter, vilket känns som en passlig mängd för att omvandla den från en anteckning i telefonen till blogginlägg där jag avreagerar mig :D Så, låt mig presentera, fem typer av människor jag aldrig kommer förstå mig på (och jaja, jag vet att man aldrig borde säga aldrig, men vågar nog nästan med 100% säkerhet säga, att jag aldrig kommer att förstå mig på följande): 
 
 
1. Folk som pilkar på tunn is
 
Det finns en bro här i Vasa jag brukar köra över rätt ofta, där vattnet under aldrig fryser på en stor area och isen ser så gott som obefintlig ut. Och där, där på de där tunna små isplättarna typ två meter från det öppna vattnet, DÄR tycker pilkare att det är en bra idé att sitta och pimpla?!?! Alltså jag slutar ALDRIG förvånas övar hur nära det där vattnet de vågar sätta sig och hur tunn isen de sitter på verkar vara. Och ja, de kanske har en massa erfarenhet av att röra sig på isen och de kanske har en massa säkerhetsutrustning med sig och yada yada, men ÄNDÅ???? Det KAN väl inte vara värt det att riskera sitt liv för några ynka fiskar? Herregud, till och med när de i tidningarna varnar om hur dålig isen är och att det inte lönar sig att bege sig ut på isen oavsett hur erfaren man är, till och med då sitter de där. Noll förståelse har jag. Zero.
 
 
2. Folk som ej använder säkerhetsbälte
 
Personer jag förstår mig nästan ännu mindre på än pilkare på tunn is, är typer som inte spänner fast säkerhetsbältet med argument som "jag ska ändå köra en så kort bit", " jag är en så bra kusk", "här är så låg hastighetsbegränsning", "här är så lite trafik", "jag hinner inte" eller "jag kommer inte ihåg". Föööör det första: Gången jag var med i krocken som hade kunnat kosta mig livet, hade jag hunnit köra i max några minuter före det hände. För det andra, mina körkunskaper hade inget som helst att göra med den krocken - kommer t.ex. en rattfyllerist körande på fel fil, så hänger din chans på att överleva nog betydligt mer på säkerhetsbältet än dina körkunskaper. För det tredje, kan jag berätta att jag i bilskolan fick testa en maskin där man fick kännas hur det var att krocka frontalkrock i en hastighet på ca 7km/h, och efter det vill jag inte ens tänka mig hur det skulle kännas i en hastighet på "bara" 30km/h. För det fjärde, så utesluter inte "lite trafik" sådant som hala vägar och att något djur skulle hoppa fram på vägen. Och sist men inte minst, om du upplever att du inte har två sekunder över för att lägga på dig säkerhetsbältet eller att du glömmer bort din bästa livsförsäkring i trafiken, så kanske du bara inte ska köra bil. Någonsin tänkt på det?
 
 
3. Folk som skiter i tekniken så länge de lyfter tungt
 
Senast jag var på gymmet och skulle träna teknik i marklyft, kom det en typ som med ett litet hånflin och himlande ögon kollade på mina vikter, och sedan gick efter en skivstång hen ställde bredvid mig. Hen lassade på en väldigt, ehm, generös, mängd tyngder, och väntade sedan demonstrativt tills jag var klar med mina reps. Då fick jag ännu ett hånflin, innan hen greppade tag om skivstången, och med ett högt stön drog upp den med knäna i mega-valgus, framåthängande axlar och en rygg rundare än Quasimodos. Sen släppte hen taget om skivstången som föll ner i marken med ett brak som nog hördes i hela gymmet (som sagt, hen hade lassat på väldigt generöst med tyngder), innan jag fick ännu ett hånflin och hen väldigt nöjd gick och tecknade ner dagens prestation i sitt träningshäfte. Och jag ba, OJ, GRATTIS, du gjorde just rekord i att lyfta marklyft med världens sämsta teknik, wow!!!! I och för sig fanns det faktiskt en sak som var "wow" på riktigt, och det var att personen verkade klara sig utan både diskbråck och knäskador, vilket faktiskt är rätt imponerande på riktigt med tanke på hur s-k-i-t tekniken var =) Applåder, applåder!
 
 
4. Folk som tycker det är coolt att frysa
 
När man börjar använda uttryck som "dagens ungdom" (speciellt när det handlar om att man inte förstår sig på dagens ungdom), ja då börjar man nog känna sig gammal, men måste verkligen säga att jag inte förstår mig på några av trenderna som råder bland dagens ungdom, speciellt trenden att det tycks vara coolt att frysa. För någon vecka sedan när jag skulle till butiken (det var -6 grader utomhus) körde jag förbi ett gäng på fyra ungdomar som var ute klädda i stuprörsjeans, skor och huppari - inga halsdukar, inga mössor, inga vantar och inga jackor. Jag tänkte att äh, de har väl bara gått ut på tobak eller något, och körde den återstående kilometern till butiken. Men, när jag hade handlat klart och skulle gå ut, mötte jag dessa ungdomar i dörren. De hade alltså gått minst en kilometer i kylan, och man såg att alla verkligen var helt STELFRUSNA, men ändå försökte leka som ingenting. Efter det har jag sett denna typ av ungdomar över allt - på stan, på skolgårdar, ja över allt är de, de som envisas med att gå ut utan yttre kläder mitt i vintern. Varför? Varför? VARFÖRRRR? Liksom, jag fattar att det kan kännas svårt att acceptera att man är i Finland istället för typ Spanien just nu, men det FUNKAR inte att leva i förnekelse under Finlands vintrar, utan nu gäller nog bara att gräva fram långkalsongerna och försöka överleva. Kan inte komma på något mycket mera ovärt än att frysa fingrarna av sig för att försöka vara cool.
 
 
5. Folk som skräpar
 
Kan inte påstå att jag själv skulle vara världens mest miljömedvetna människa, men tycker ju nog ändå att det är en s-j-ä-l-v-k-l-a-r-h-e-t att man slänger pappret i roskisen efter att man snutit sig och att man plockar upp efter sig då man varit på picnic? Men, så tycker tydligen inte alla andra, inklusive min pojkvän för typ 7 år sen =) Vi hade endast varit tillsammans i några månader då vi åt varsin Pätkis i bilen och NIko efteråt slängde ut sitt pätkispapper genom fönstret, och jag blev så upprörd att han svängde om och plockade upp det. Tycker bara att vi människor redan gjort så mycket skada på den här planeten, att vi väl ändå inte behöver skräpa ner på flit. Det finns ändå roskisar typ överallt, så det är inte så svårt att leta upp en. Får alltid bita mig själv i tungan när jag ser någon kasta skräp på marken bara för att jag så skulle vilja gå fram och be dem plocka upp det, liksom NÅGON gräns på folks lathet och obryddhet borde väl ändå finnas?!
 
Puh, avreagerat & klart. Trevlig onsdag på er! Förutom ni som brukar skräpa ner - ni kan gå och plocka upp lite skräp först, sen  kan ni ha en trevlig onsdag, ni med. 







Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg på Galan -16. Framröstad till Årets blivande stjärnskott hos blogg.se -17. Skrivs av en 25-årig färgstark finlandssvensk Helsingfors- och Vasabo, som kännetecknas av långt blondt hår och ett högt skratt. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Pa-pa-pampas?
Vilka pass går jag på på gymmet?
10 dagar kvar!
Vårens solglasögontrender & tävling!
Den finaste kommentaren jag någonsin fått



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning



Arkiv

2018
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12