När ledighet känns främmande

FRIHET FRÅN ARBETE. VILA. LOV. SEMESTER. FRITID.
 
Bland annat så definieras ordet "ledighet" enligt synonymer.se, och jag kan inte tänka annat, än att nog är det nu förbaskat konstigt, att ledighet ändå ska kännas så.... främmande?  Att frihet, lov och fritid är rentav... konstigt?
 
Ungefär så här ser plötsligt alla mina morgnar ut nu
 
Jag har, som ni säkert redan vet, för tillfället min första jobbfria sommar på 10 år framför mig. Idag har det gått tolv dagar sen min sista dag på förra jobbet, och om två dagar kommer jag ha varit ledig två veckor i sträck, vilket jag tror är den längsta helt jobbfria tiden jag haft sen jag gick ut gymnasiet. Och ja, som ni säkert kan tänka er, så är det väldigt skönt, men också väldigt, väldigt konstigt. Går liksom fortfarande omkring och väntar på att någon ska komma och väcka mig från drömmen, skaka om mig och ba "HÄHÄÄÄ trodde du FAKTISKT du ska få vara ledig fram tills augusti, vahvahVAH??? ". 
 
Så här är det. Jag hade mitt första sommarjobb då jag var 14 år, och sen dess har jag jobbat varje sommar. Vad  jag har jobbat med har alltid varierat väldigt mycket (allt från jordgubbsplockande och trädgårdsarbete till städning och vårdarbete), men det som alltid har varit självklart har varit att jag ska  jobba. Har heller aldrig tagit något mellanår eller så, utan genast efter studenten började jag studera, och vid sidan om studierna har jag alltid jobbat kvällar, veckoslut och lov, dels för att jag ibland var tvungen för att få allt att gå runt, dels för att jag ändå ville ha möjlighet till att kunna resa, äta ute, spara lite, och så vidare. Och nej, inget jag skriver för att "buhuuu tyck synd om mig", utan bara för att konstatera att det är liksom bara så det varit de senaste åren. Skola, jobb, jobb, skola, jobb. 
 
Efter att jag blev utexaminerad har jag jobbat på tre olika jobb, och eftersom alla varit vikariat, betyder det att jag inte riktigt haft möjligheten till några desto längre lov, eftersom vikarier i regel jobbar då de fastanställda är lediga. För vikarier inom min bransch funkar det oftast inte riktigt heller att samla in semesterdagar under hela året för att sedan på sommaren vara ledig lite längre, eftersom kontrakten brukar vara från typ hösten-våren. Så, istället för en lång betald sommarsemester, får man semesterdagarna som pengar när man slutar, och så är det bara att söka nytt jobb och börja om. Har således vant mig vid takten att nu som då använda en semesterdag här och en semesterdag där för att t.ex. kunna åka iväg på några förlängda veckoslut under året, och sedan få resten av semesterdagarna som pengar. Det är det som blivit det normala för mig - några snuttlov under året, istället för längre ledigheter. Och det är inget jag reflekterat över desto mera, utan det har bara varit att acceptera, gilla läget och ta ut allt av sina korta ledigheter. 
 
Problemet med att ha det så, har jag insett nu, är att jag nog egentligen inte varit ledig  under alla dessa kortare lov. För, har jag vetat att jag under året har EN längre ledighet bestående av typ 7-10 dagar i sträck (ja, det har känts långt), har jag ju viljat boka in en massa sånt jag inte annars kan göra då. Det är ju under dessa 7-10 dagar jag då klämt in den där resan till Kroatien, den där kryssningen och snabbvisiten till Österbotten för att hälsa på vänner och släktingar. För när ska jag annars göra det, om inte då? Det är ju inte som att jag viljat ägna mina 7-10 lediga dagar åt att göra ingenting speciellt, när det är min enda chans att göra allt det där jag vill göra? Och visst - det ÄR kul att kunna åka till Kroatien, på kryssning och till Österbotten inom loppet av 10 dagar, men inte fasen är det som att man hinner få någon semesterkänsla. Snarare är man ännu tröttare efteråt, än man var före "semestern" började.
 
Under dessa knappa två veckor jag hunnit vara ledig nu, har jag insett att jag knappt vet vem jag är när jag är ledig. För, eftersom jag VET att jag inte kommer vara på jobb under hela juni och juli, har jag inte behövt klämma in allt det där roliga jag vill göra på en vecka, utan jag har kunnat sprida ut det på freaking två hela månader. Det här har i sin tur lett till att jag flera dagar nu när jag vaknat inte haft någon ANING om vad jag ska göra under dagen, och det har varit helt jäkla förvirrande? Att inte ha bråttom någonstans? Kunna steka bananplättar till morgonmål varje morgon och sedan äta dem på balkongen och sitta kvar i en timme och lyssna på poddar? Åka in till stan MITT PÅ DAGEN och bara gå runt om jag känner för det? Gå på en flera timmars promenad om jag vill, eftersom jag inte har några tider att passa? Herregud, kände mig helt LOST med all den här friheten under den där första veckan.
 
Nu har jag, så småningom, börjat komma in i det här, och i och med all plötslig fritid, har jag också haft tid att tänka väldigt mycket. Har kommit fram till en massa grejer, men de två starkaste aha-upplevelserna har väl varit följande:
 
1) Fy f*n vad jag behövde det här. Att hålla på så som jag (och många andra unga säkert) gjort de senaste åren är ju egentligen helt orimligt. Det sorgliga är ändå, att hur orimligt det än må vara, så är det orimliga ändå det som anses normalt. Normalt i den grad, att jag känner att jag borde ha dåligt samvete när jag, efter 10 års konstant sommarjobbande, nu plötsligt sitter här på balkongen en onsdag i juni klockan tolv och bloggar?!?! Herregud, kunde ju använda tiden till att JOBBA. Helst övertid och på fritiden också, för då, då är jag minsann bra!! Engagerad! Flitig! Duktig! Ambitiös! Beundransvärd! Istället för att sitta här och vila. Ta det lugnt. Återhämta mig. Ladda batterierna. Nehej, DET är INTE beundransvärt. Det är att vara lat, oinspierande och onyttig. Vilket leder mig till punkt två....
 
2) Det är ju sjukt ändå hur stor del av livet som handlar om JOBB, och hur lite av livet som egentligen handlar av att... njuta och bara känna efter vad man vill göra? Och det är inte det att jag inte skulle njuta av att jobba, för älskar ju mitt yrke (!), men det finns ju INGET i livet jag skulle vilja göra åtta timmar varje vardag om jag fick välja fritt, oavsett hur mycket jag tycker om det? Liksom, jag vill inte promenera åtta timmar varje dag, fast jag älskar att promenera. Inte vill jag heller blogga åtta timmar per dag, kolla serier åtta timmar per dag, kramas åtta timmar per dag eller gymma åtta timmar per dag, utan det bästa skulle ju vara att fritt få kombinera dessa på ett balanserat sätt. Men, istället kretsar ju ändå sist och slutligen mer eller mindre allt i livet kring jobb? Inte nog med att man förväntas spendera majoriteten av sin vakna tid på jobbet, utan det är ju också enligt arbetstiderna man måste reglera när man går och lägger sig, när man stiger upp, när man äter, när på dagen man har "fritid" och möjlighet att träffa vänner/familj/partner. Och råkar inte ens arbetstider passa ihop med ens vänners/familjs/partners arbetstider eller råkar man inte orka träna just den där enda timmen man har möjlighet på dygnet, ja då blir det inte av? Och ja, jag fattar att samhället inte skulle funka om t.ex. det inte fanns personal på sjukhusen dygnet runt och ingen skulle sitta i kassan då man ska handla för att personalen är och träffar kompisar istället, men ÄNDÅ. Får lite panik av att tänka hur mycket av allt det man egentligen skulle vilja göra och må bäst av att göra, begränsas av jobb (för att inte tänka på hur det blir sen den dagen man hoppeligen har familj - då kan jag tänka mig att det man helst av allt vill göra är spendera tid med sina barn, och att få acceptera att man är ifrån varandra typ 8-10 timmar per dag för att det nu bara är så det ska vara? Nej huuuuu).
 
Men nåja, with all that said, kan jag väl sammanfattningsvis avsluta med att jag älskar mitt yrke och har uppskattat mina fysioterapijobb hittills något enormt, men att den här ledigheten jag har nu inte kunde komma mer lägligt än den gjorde. Frihet från arbete, vila, lov, semester och fritid i ungefär en och en halv månad till - vill gråta glädjetårar bara av att skriva de orden. För första gången på JAG VET INTE NÄR har jag inte konstant bråttom och jag behöver inte uttala orden "tack bra, men det är mycket som vanligt" när någon frågar hur det är. Kommer nog vara som en ny människa i augusti, tror jag. 
 
Mvh person som sov nio timmar förra natten, började dagen med att äta frukost på balkongen i en timme lyssnandes på poddar, sedan skötte lite bloggjobb, åkte till Gumtäkts friluftsbad och simmade en kilometer på eftermiddagen, kom hem och kollade lite serier, gick på en några kilometers promenad på kvällen och avslutade dagen med att hänga med Niko. Om det är en dröm, snälla, väck mig inte. 




Min tid kommer?

"Sä olit meidän elämän lottovoitto", säger en förälder åt mig efter vår sista fysioterapigång. "Kiitos kaikesta mitä olet tehnyt, parempaa ei olisi voinut toivoa. Oikeasti", fortsätter hen. 
 
Och där står jag, och tänker att det nog måste vara bland det finaste man kan bli kallad. En lottovinst. Och att det nog måste vara det märkligaste man kan känna sig som. En lottovinst. Speciellt när man verkar vara en lottovinst ingen vill ha. 
 
 
Låt oss backa bandet till januari.
 
Ungefär hälften av mitt vikariat i Vasa har passerat, och jag börjar så småningom följa med jobbannonserna igen. För, var det något år 2017 lärde mig, var det att det inte är lätt att vara ung och arbetssökande i dagens samhälle, speciellt inte inom min bransch (ingen erfarenhet inget jobb, inget jobb ingen erfarenhet, osv). Och, eftersom jag under inga omständigheter vill hamna i en situation där jag A) blir arbetslös, eller B) blir tvungen att ta emot ett jobb som inte alls intresserar/passar mig, vill jag vara ute i god tid.
 
I mitten av januari skickar jag iväg min första ansökan. Det gäller visserligen ett jobb (vi kan kalla det jobb 1) som bara varar över sommaren, men känner att jag verkligen, verkligen, verkligen vill ha det ändå - faktum är att jag där och då knappt kan tänka mig något jag hellre skulle göra. Så, jag lägger två hela dagar på att skriva min ansökan, och känner att jag gett mitt allt när jag trycker på "sänd". Några veckor senare får jag jubla då jag får en tid till en intervju, och ytterligare ett par veckor senare äger intervjun rum. Gör det som jag åtminstone själv tycker är min bästa arbetsintervju hittills, och känner mig 99,99% säker på att intervjuarna gillade mig. Dansar hem, och känner mig väldigt förväntansfull inför beskedet. Några dagar senare kommer ett långt, långt mejl, som till 99,99% innehåller positiv feedback. Min blick fastnar ändå direkt på den sista meningen, som börjar med orden "men tyvärr". Får en stor klump i magen, åker till gymmet, sätter mig på spinningcykeln och tänker för första gången att spinning nog är en rätt bra motionsform trots allt - svettas man tillräckligt märker ingen att man gråter samtidigt.
 
Återhämtar mig från besvikelsen angående jobb 1, och får samtidigt inse att jag tydligen inte ens kommer att få svar från några andra jobb jag sökt i samma veva som jobb 1. Men då upptäcker jag jobb 2 - inte riktigt lika lockande som jobb 1, men verkar ändå riktigt intressant och arbetsbilden låter som att den skulle passa mig bra. Ringer dem för att fråga lite mer om vad jobbet går ut på, allt låter bra och jag ägnar de kommande tre kvällarna åt att skriva min ansökan. Några veckor senare får jag ett mejl där de meddelar vem de valt till uppgiften. Det är inte mitt namn jag möts av. 
 
När jobb nummer tre dyker upp börjar jag redan bli väldigt trött på att så gott som all min lediga tid går åt att ringa potentiella blivande arbetsgivare, skicka öppna ansökningar och ägna timmar åt att fylla i blanketter som alltid kommer tillbaka som ett "tack men nej tack", eller ja, de ansökningarna jag får svar på då. Jobb nummer 3 kommer in som en frisk fläkt och fångar min blick direkt - det är väldigt  annorlunda än alla tidigare jobb jag sökt, men samtidigt känns det som att ansökan är skriven till just mig och att detta nog kunde bli mitt livs stora äventyr om jag fick det. Jobbet skulle visserligen kräva väldigt mycket mod av mig och ändra min livssituation ganska radikalt, men Niko hejar på mig och jag bestämmer mig för att söka. Bland hundratals sökanden är jag en av de tiotals som går vidare till andra skedet, allt känns bra och jag hinner redan mentalt ställa om mig inför den eventuella kommande stora förändringen. 
 
När ännu ett "tack för visat intresse, men tyvärr" kommer från jobb 3, känner jag mest att Linn Jung och hennes "Din tid kommer" kan slänga sig i väggen. 
 
 
"Nu orkar jag inte med ett enda nej till", säger jag åt en vän, när vi är några månader in 2018 och jag redan sökt tiotals jobb utan att få ett enda napp. Är HELT SLUT på att skriva jobbansökningar om kvällarna, ringa en massa samtal på mina lunchraster och gå på nålar i veckor medan jag väntar på svar, bara för att alltid få ett "tack men nej tack" till slut. Uttalar till och med orden "älskar att vara fysioterapeut, men hade jag på förhand vetat hur svårt det kommer att vara att få jobb, vet jag faktiskt inte om jag skulle ha valt den här vägen". Men, min vän påminner mig om allt jag är bra på, uppmanar mig till att använda min envisthet nu och vägra ge upp, och försöker övertyga mig om att ett huippubra jobb väntar på mig, bara jag orkar fortsätta söka.
 
Så, jag fortsätter och försöker hålla humöret uppe, men klockan tickar och vi är snart framme i maj. När det bara är några veckor kvar av mitt kontrakt i Vasa dyker jobbannonsen med stort J upp. Plötsligt står det svart på vitt, att min ultimata drömarbetsplats behöver en fysioterapeut.  Hjärtat bankar, händerna svettas och hjärnan går på övervarv - stället jag pratat om redan under studierna som mitt allra största karriärmål, söker nu fysioterapeut. En liten röst försöker viska "Daniela, du har inte fått ett enda av jobben du sökt under hela det här året, HUR tror du att du skulle kunna få det du vill ha allra mest????", men alla val jag gjort under både min studietid och under de åren jag jobbat är till fördel för just det här jobbet, och jag vägrar förminska mig själv nu. Jag vet att det är exakt det här jag är bra på, och jag vet att jag inte har pluggat och slitit alla dessa år utan syfte - jag har gjort det för att en vacker dag få jobba på exakt en sån här arbetsplats, faktiskt allra helst just den här specifika arbetsplatsen. ALLA som jobbar med den sortens fysioterapi som jag riktat mig in på känner till det här stället, det är liksom the place to be om man vill jobba med the best of the best, kan man nog säga. 
 
 
Med orden "sä olit meidän lottovoitto" i bakhuvudet traskade jag in på intervjun igår. När jag kommer ut ungefär ett par timmar senare sätter jag mig i bilen, vrider på radion på högsta volym och kör hem genom min favoritstad jag saknat så mycket. Framför mig har jag min första jobbfria sommar på över tio år, och på sätet brevid mig har jag ett påskrivet papper där det står "Aloitus 01.08.2018".
 
Och jag kan inte tänka annat, än att kanske, kanske, kanske, är det nu min tid kommer. 




Ett litet tacktal

Om jag fick samla alla som varit delaktiga i mitt liv under de senaste nio månaderna i en sal och hålla ett litet tacktal, då skulle det låta ungefär så här: 
 
Utsikten från en balkong i Vasa centrum
 
Tack Niko för att du stöttade mig i det här beslutet,
för att du hälsat på regelbundet och ringt varje kväll,
inte en enda gång varit bitter över att jag åkte,
och tagit hand om vårt hem trots att jag ej varit där och tjatat.
 
Tack min kära familj för att jag fick komma hem,
och för att ni (speciellt du, mamma) förstått och respekterat att jag ej är 19 år längre,
och gjort det så lätt som möjligt för oss att leva under samma tak igen efter en flera års paus.
Och tack pappa för att du åtminstone hälften av gångerna kunnat stå emot,
då jag sagt att du inte får äta upp min choko då jag inte är hemma. 
 
Tack Skrållan för att jag varje dag fått komma hem till en glad katt,
även om jag vet att du egentligen inte varit glad över att se mig,
utan över vetskapen att jag vet att mat är livet,
och således ger dig mest mat av alla. 
 
Tack till min chef och mina kollegor för att ni varit så mycket mer än bara ett jobb,
och för att ni trodde på mig och gav mig den här chansen.
Tack för allt ni lärt mig, allt stöd, all uppmuntran och alla fina ord,
och tack för att ni hjälpt mig hitta en arbetsroll som känns 100% rätt.
 
Tack till alla mina patienter för att ni lärt mig mer om både fysioterapi och livet än någon tidigare,
och för att jag inte en enda dag behövt känna att jag inte skulle vilja åka till jobbet.
Tack för alla skratt, alla kramar, alla teckningar och alla utmaningar, och för att ni inspirerat mig till att bli den bästa möjliga fysioterapeut jag bara kan bli.
 
Tack till VR för att jag fått träna mina nerver något enormt,
och för de få gånger ni lyckats överraska mig positivt.
Att ibland som bäst kunna ta sig från Vasa till Helsingfors på ca 3,5 timmar, har ändå varit rätt nice.
 
Tack till Wasa Sports Club för att ni varit mitt andra hem,
och för att ni fått mig att må så fruktansvärt bra.
Speciellt tack till alla massagestolar för avkopplande stunder,
till Jonna för både fantastisk Zumba och Bodybalance,
till Janna som fått mig att lyfta lite mer och hoppa lite högre än jag egentligen orkar,
och till den glada typen i receptionen jag tyvärr inte har något namn på.
 
Tack till alla Vasavänner som funnits kvar här för mig precis som förr,
trots att jag varit och flängt omkring i Helsingfors i flera år här emellan.
Tack till alla Helsingforsvänner som tagit emot mig med öppna armar alla veckoslut jag varit och hälsat på,
och extra stort tack till dig Karro för att allt -
utan dig hade den här tiden knappast varit ens hälften så bra. 
 
Tack Vasa för att du inte varit en helt tråkig stad att vara i -
du kommer aldrig att bli Helsingfors, men du har varit betydligt bättre än jag kom ihåg.
Och jösses, tänkte helt glömma - tack till Sweet Vaasas personal,
för att ni alltid varit lika trevliga och lagat lika goda laxsallader varje gång,
trots att ni måste vara väldigt trötta på att se mig vid det här laget. 
 
Tack till er bloggläsare för att ni fortsatt kika in här under den här resan, tack för alla roliga bloggevent jag fårt gå på och tack till de lokala samarbetspartners jag haft under den här tiden - det har verkligen varit givande.
 
Och sist men inte minst, tack till mig själv för att jag vågade - 
på grund det kommer jag inte bara att återvända till Helsingfors som en bättre fysioterapeut, utan också som en modigare, gladare, piggare, klokare, lugnare och mer självsäker människa.
 
Nu: Min sista jobbdag. Sen: Återstår att se. 
Prognos: Några dagars bloggpaus. 







Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg på Galan -16. Framröstad till Årets blivande stjärnskott hos blogg.se -17. Skrivs av en 25-årig färgstark finlandssvensk Helsingfors- och Vasabo, som kännetecknas av långt blondt hår och ett högt skratt. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Ett veckoslut i mitten av juni
En blogg, en podd och en Instagramprofil
Onsdagspadel
När ledighet känns främmande
Ny, fräsch, somrig header på plats!



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek . Mat · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning . Veckoslut



Arkiv

2018
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12