Att inte vara sommarmänniska

 Vet ni vad jag har kommit fram till under de senaste åren?
Att av Finlands fyra årstider, är nog sommaren den jag gillar minst. 
 
Ja, ni läste rätt. Minst.  I följande åtta punkter förklarar jag varför. 
 
 
1) Brist på sommarlov. Jag har inte haft ett sommarlov längre än ett par veckor på så många år att jag tappat räkningen. Minns knappt ens hur det känns att ha sommarlov. Liksom, visst, skulle jag också ha 4-6 veckors betald semester varje sommar skulle jag också säkert gilla sommaren mer, men i min livssituation har möjligheten till sådant helt enkelt inte funnits ännu. Då jag studerade jobbade jag på somrarna för att sen ha råd att studera hela året igen, och efter att jag blivit utexaminerad har det varit vikariat som gällt, vilket mer eller mindre automatiskt betytt att jobba på somrarna då de som har fast anställning är på semester. Vilket leder mig till nästa punkt....
 
2) Stressen och pressen. Att somrarna skulle vara till för avkoppling? Ha! Inte nog med att man fått jobba som en tok alla somrar, utan där vid sidan om borde man också hinna gå på festivaler, åka ut till folks villor, gå på en massa bröllop och student- och examensfester, grilla varje middag, hänga på terrass varje ledig stund och helst vara ute hela tiden. Liksom, jo, roliga och fina grejer, men samtidigt helt jäkla utmattande ju? Känner aldrig lika mycket stress och press som på somrarna. Känns typ olagligt att bara vara inomhus och kolla serier då, vilket är något som jag älskar och... bara behöver för att må bra. 
 
3) Ljuset. Det där arma ljuset som alla andra prisar och höjer till skyarna.... Jag blir bara helt råddig då det inte finns någon tydlig skillnad på natt och dag, och kan inte sova då det är ljust på nätterna. Ja usch för ljusa sommarnätter, säger jag bara. 
 
4) Myggorna. Och getingarna. Och ormarna. No further explanations needed. 
 
5) Vädret. Alla ba "I väntan på sommar och bara ben och shorts och bikinis och klänningar, iiiih!". Sen kommer sommaren.... och det är som bäst +15 grader och halvmolnigt i typ två dagar i sträck, före det är mulet och regnigt och kallt igen? Och varje sommar känns det som en lika stor chock och en lika stor besvikelse. Att man aldrig lär sig...
 
6) Villalivet. Det många verkar vänta mest på när sommaren närmar sig, är att få åka till villan/stugan/lande/mökkin. Jag gillar inte att vara på villan/stugan/lande/mökkin. En natt eller så är helt okej, men bara tanken på att spendera längre tid än så på en villa (valde nu det ordet) gör mig uttråkad, stressad, obekväm och nästan lite... äcklad. Nä-ä alltså, långa villahäng är nog inte bara min grej. Alls. Men....
 
7) FOMO:n. Ja, så har vi ju FOMO:n. The fear of missing out. För, samtidigt som man VET att man inte skulle trivas inklämd på Weekend Festival bland tiotusentals fulla ungdomar eller på den där en veckas villaresan, så sitter man ju ändå där sen och känner sig skit över att man inte är med för att alla andra verkar ha så roligt (för TÄNK om man MISSAR livets grej nu?!). Liksom, är man där så är det inte bra, och är man inte där så är det ändå inte bra. Huhhu. 
 
8) Hösnuvan. Ju äldre jag blir, desto värre blir min pollenallergi, och allra värst är det då gråboen blommar, vilket oftast är då sommaren anses vara som bäst. Om det är kiva att knappt kunna gå ut utan att få snuva, hosta och kliande öron/ögon då sommaren är som bäst? Svar: Nej.
 
Så jämför jag med hösten, vintern och våren. Den härliga känslan av nystart som alltid infinner sig på hösten, de underbart vackra färgerna, de mysiga kvällarna, favoritkläderna och den friska luften. Känslan av att susa ner för backen på sin snowboard, vetskapen om att årets bästa högtid (= julen) närmar sig, alla dekorationer i december och de perfekta vinterdagarna då solen skiner, det är snö på marken och några minusgrader ute. Och då man inser att det blir pikulite mindre mörkt ute, fåglarna börjar kvittra igen, det doftar vår och man får plocka fram tygtossorna igen i väntan på påsklovet, ESC och vappen. Och så kollar jag på de åtta punkterna jag listat ovan, och känner bara, att nää-ä, sommarenDu har inte en chans.
 
 
Finns det NÅGON annan där ute som känner som jag? För det är ju onekligen mer regel än undtantag att ÄÄÄÄÄÄLSKA sommaren, och man känner ju sig onekligen lite konstig som inte gör det, även om man tycker att alla argument talar för att man har rätt... På min Instagramomröstning hade jag åtminstone ingen större framgång, så nu prövar jag ännu min lycka här! Någon där ute som inte är sommarmänniska? Som inte alls ser charmen i sommaren på samma sätt som alla andra verkar göra? Eller som tycker sommaren är ens lite  överskattad? ANYONE???? Tryck på hjärtat i så fall eller lämna en kommentar. Plz. Behöver lite stöd nu när den *värsta årstiden* närmar sig med stormsteg...




Låt oss prata om alkohol

Jag har länge tänkt blogga om alkohol, eftersom jag tycker det skulle vara viktigt att diskutera (speciellt ungas) alkoholkonsumtion mera. Dessutom tror jag att min syn på alkohol och min alkoholkonsumtion kan skilja sig ganska mycket från många andras, och jag har således hoppats att eventuellt kunna ge lite nya perspektiv på saken. Eftersom det ändå har känts som ett ganska stort och kanske lite tungt ämne att skriva om, har jag alltid skjutit upp saken och tänkt "en annan gång", tills "en annan gång" plötsligt hade blivit ungefär hundra gånger, utan att något blogginlägg blivit av. Men, så kom den där pampasveckan, då jag var omringad av alkohol och fulla människor mer eller mindre hela veckoslutet, vilket faktiskt fick mig att sist och slutligen sitta ner och påbörja skrivandet. Och nu är inlägget klart.  Låt oss prata om alkohol;
 
 
Ni som läser min blogg regelbundet, vet nog vid det här laget att jag gärna går ut och tar några glas vin med mina vänner. Ni vet att jag ibland är sent ute, och ni vet att jag gärna går ut och dansar, gärna med en lonkero i handen. Ni vet säkert också att jag gärna tar en cider framför tv:n på fredagkvällarna, och gärna dricker drinkar då jag är utomlands. Det vet ni. Men, det ni kanske inte vet, är att jag aldrig varit riktigt, riktigt full. Att jag tycker det kan vara obehagligt att vara omgiven av människor som inte har någon som helst kontroll över sitt alkoholintag. Att tanken på att bli riktigt redlöst full skrämmer mig. Att alkohol varit en av orsakerna till att det som en gång i tiden var en av mina allra närmaste relationer, inte längre är det.
 
Jag vet inte om det berodde på att jag alltid varit så social och framåt av mig annars, om det var de vettiga diskussionerna jag hade med mina föräldrar här hemma, eller om det var rädslan för tappa kontrollen och bli utsatt för något hemskt, som gjorde att jag aldrig kände behovet av att pusha mina alkoholgränser som tonåring. Visst kunde jag dricka någon cider och så, men aldrig så att jag inte skulle ha klarat av att cykla hem. Aldrig så att jag skulle ha haft minnesluckor dagen efter. Aldrig så att jag skulle ha slocknat. Aldrig så att en kompis skulle ha behövt hjälpa mig. Aldrig så att jag skulle ha behövt ha grov ångest nästa dag. Och i takt med att jag såg andra ungdomar i min omgivning slockna i buskar i Hoviska, bli förda med ambulans till sjukhuset, åka hem i polisbilar, bli ritade i ansiktet på någon hemmafest, hamna i slagsmål och dagen efter få fara till apoteket efter akut p-piller då de i fyllan gjort misstag i skogen i Åminne, så var det inte direkt som att mitt intresse av att dricka mig själv i samma skick skulle växa. För varför skulle jag? 
 
 
Visst, jag har varit full många gånger. Full i den grad att jag pratat högre, skrattat högre, orkat stanna vaken längre på natten, stavat fel på Whatsapp, inte gått i rak linje, tyckt att allt är lite roligare än vanligt, öst kärleksförklaringar över mina vänner och haft huvudvärk och mått illa dagen efter. Absolut. Men jag har inga historier om att ha spytt ner en taxi och fått betala 150 euro i böter. Om att ha fått utegångsförbud i en månad då jag kommit hem för full. Om att ha blivit magpumpad på sjukhuset. Om att ha blivit utslängd från krogen. Om att ha vaknat upp på fel ställe på morgonen och inte haft någon aning om var jag är. Om att ha tappat bort min telefon, min plånbok, mina nycklar och till råga på allt dagen efter ännu till märkt att jag visst spenderade 200 euro på krogen. De finns helt enkelt inte. Att "det är sånt som hör till" och "sånt som alla gör" har liksom aldrig motiverat mig tillräckligt för att gå så långt. Klarar mig riktigt fint utan att veta hur det känns att bli magpumpad, och klarar mig också riktigt fint utan en massa annat som "alla andra" också gör. 
 
"Är det roligt nu?", tänkte jag, när jag under pampasveckoslutet såg någon stå ute i minusgrader klädd i t-shirt lutandes med huvudet mot väggen. När någon sprang omkring blodig i ansiktet, totalt oförmögen att göra något åt saken. När någon slocknat på en madrass på golvet på en hemmafest. När någon försökte säga något åt sin kompis, men allt som kom ut ur munnen var "ask-wndjln-lnablösslldöwsööö". Ur deras perspektiv som blir tvungna att ta hand om alla dem som inte kan kontrollera sitt alkoholintag, så kan jag åtminstone svara att nej, det är inte roligt.  Det är inte roligt att se någon man vet är upptagen stå och slicka på någon annan. Det är inte roligt att ägna hela sin kväll åt att ta hand om någon som ligger och spyr. Det är inte roligt gå emellan när någon ska börja slåss. Det är inte roligt att försöka hjälpa någon att hitta sin plånbok. Det är inte roligt när någon stupfull äcklig man kommer och klänger på en. Det är inte roligt. Inte det minsta. 
 
 
Nu är jag 25 år, och jag funderar fortfarande; Varför skulle jag?  Det finns andra orsaker också som gör att jag sällan dricker t.ex. starksprit eller alkohol i stora mängder, men den största orsaken är ändå fortfarande, att jag inte kan komma på en enda vettig orsak till varför jag skulle. Jag dömer inte folk som regelbundet drar huvudet fullt, men jag kan inte låta bli att undra varför (och bli irriterad på dem som alltid på grund av för stort alkoholintag tycks förstöra för andra, på ett eller annat sätt), och inte kan jag heller låta bli att tänka på hur stor skillnaden kunde vara, om fler kunde tänka på konsekvenserna av att hålla på så. Hur många drunkningsolyckor som kunde undvikas. Hur många trafikolyckor som kunde undvikas. Hur många otroheter som kunde undvikas. Hur många oönskade gravidideter och könssjukdomar som kunde undvikas. Hur många slagsmål som kunde undvikas. Hur många onödiga gräl som kunde undvikas. Hur många sjukdomar som kunde undvikas. Hur många onödiga dödsfall som kunde undvikas. 
 
En annan sak mitt 25-åriga jag också funderar på, är hur folk försöker berättiga aggressivt/sliskligt/svinigt beteende genom alkoholen. En axelryckning, följt av ett "jag blir sån när jag blir full". "Jag vet att jag betedde mig dåligt igår, men jag blir sån när jag är full". "Sorry att jag tafsade, jag blir sån när jag är full". "Är du okej? Jag ville egentligen inte mucka gräl, men jag blir sån när jag är full". "Det var inte meningen att säga fult, jag blir sån när jag är full". "Jag skulle ju inte berätta vidare det du berättade åt mig i förtroende, men jag blir sån när jag är full". "Älskling, var inte ledsen över att jag råkade kyssa någon annan, det var inte meningen, du vet hur jag kan bli då jag är full". EEEEEEH, så för att du frivilligt hällde i dig 15 öl före, så är du faktiskt ingen skitstövel, oooookej! Och btw, sorry att jag var otrogen med en kollega igår, tafsade på din kusin, råkade kalla dig äcklig och fet, slog en främling på gatan och berättade dina djupaste hemligheter åt min bästis, serru jag blir sån när jag kollar serier för sent på kvällarna och är trött dagen efter - can't help it! Och du, när jag stannar uppe för sent nästa gång och gör likadant, kom ihåg - jag bara blir sån när jag är trött! Jo nä, det funkar inte riktigt så. Liksom, fattar om man en gång går över gränsen och märker att man tydligen blir en ytterst otrevlig typ då man dricker för mycket, lär sig av misstaget och undviker att passera den gränsen i fortsättningen, men att gång på gång bli för full och tro att man kan komma undan med sitt beteende för att "man nu bara blir sån"? Logiken i det, någon?
 
 
Egentligen kunde jag ännu räkna upp en massa saker om vad som händer med kroppen både om man dricker i ung ålder, om man kortsiktigt dricker för mycket eller om man dricker mycket under långa perioder, men jag antar det inte spelar någon roll. Liksom, alla vet att alkohol är skadligt, men ändå dricker nästan alla. Det som jag kanske kan säga är, att det nog vore hälsosamt för var och en som brukar dricka stora mängder, att fundera på varför man gör det, om det är värt det, och om man är redo att ta konsekvenserna det kan föra med sig. Liksom, tycker du det värt det att gång på gång förstöra dina kompisars kväll genom att själv dricka för mycket så att kompisarna måste ta hand om dig hela kvällen och gå miste om allt roligt själva? Är det värt det att dricka till den grad att du blurrar ut ditt samvete, ditt omdöme och din kontroll till den grad att du plötsligt tycker det är en bra idé att sätta dig bakom ratten och i misstag kör på någon, att du nog inte behöver den där kondomen eller att du visst kan simma över sjön och plötsligt är nära att drunkna? För vad?  För att alla andra gör det? För att det nu bara hör till? För att det blir en "bra historia" att berätta ifall något allvarligt inte händer?
 
Tror allt för många drar huvudet fullt alldeles för ofta utan att reflektera kring det över huvudtaget, och det gör mig på riktigt jätteorolig. För, när det går över den där vissa gränsen, och du sedan står där lutad med huvudet mot Rewell Center i -10 grader, så kan det inte vara för att det är roligt. Så, varför? Tycker det är en mycket mer befogad fråga att ställa åt folk som alltid tycks vara i det skicket, än att fråga en nykterist varför hen inte dricker.
 
 
Avslutningsvis, några små tips bara;
 
1. Acceptera ett nej. Tackar någon nej till alkohol, börja inte beskylla personen för att vara tråkig. Börja inte tjata. Börja inte hetsa. Börja inte ifrågasätta. Bara. Låt. Saken. Vara. 
 
2. Känner du dig pressad till att dricka alkohol av t.ex. dina vänner, be vännerna sluta pressa. Är vännerna idioter och fortsätter, börja fundera på om det månne är dags att skaffa nya (och bättre) kompisar.
 
3. Om någon uttrycker en oro över ditt drickande, ta det på allvar. Tror knappast att någon tar upp ett så känsligt ämne och en så jobbig diskussion för skojs skull.
 
4. Är du en av dem som ofta drar huvudet fullt och efter att ha läst det här inlägget och faktiskt började fundera på varför du gör så och kom fram till att det är på grund av att du inte kan  sluta, sök hjälp. Borde finnas en massa bra hjälp att få gällande sådant nu för tiden.
 
5. Och sist men inte minst, bara var inte en sån som säger att du nu bara är sån. Tack. 




Fult att vara snål?

För en tid sen skrev jag inlägget "Om avundsjuka och positivt tänkande", och inlägget gick långt ut på att jag försvarade en av de egenskaper som anses vara allra mest oattraktiv, nämligen avundsjuka. Idag tänkte jag fortsätta i liknande spår, och fundera kring om det egentligen är fult att vara snål. För snålhet, det är ju onekligen en egenskap som anses vara MINST lika ful som avundsjuka. 
 
Foto: Jennifer Sandström
 
Vet ni vad jag har tänkt ofta på sistone? Att jag nog inte skulle ha råd att vara många större bloggares/influencers vän.  Det verkar som att allt fler influencers främst umgås med andra influencers nu för tiden, och jag har antagit att det helt enkelt berott på att man vill ha en vänskapskrets där man har liknande intressen, livsstil och så vidare. Men, efter att ha läst många influencers tankar kring snålhet, så har jag på riktigt börjat fundera på om många av dessa influencers före detta vänner (personer som inte är influencers), åtminstone till viss mån "fallit bort" av ekonomiska skäl? Jag ska förklara hur jag tänker.

Att fylla i blogglistor är ju populärt, och i många av dessa blogglistor förekommer ofta frågor i stil med "Saker du hatar?", "De värsta egenskaperna en människa kan ha?" och "Nämn något du inte kan tåla?". Väldigt ofta lyder svaret "Snålhet" eller "Snåla människor". Och visst, snålhet kan vara en väldigt ful egenskap, men jag förvånas verkligen över den sortens  snålhet som många influencers tycks syfta på. En influencer har skrivit att hen får kväljningar av tanken på snåla människor, att det kan vara svårt att skaffa nya vänner om man är snål och att snålhet är en sådan egenskap som inte uppskattas av någon. I en annan blogg läste jag att det osexigaste bloggaren vet är snåla människor, och samma person tyckte också det var snålt och pinsamt att be tillbaka 200-300 kronor man lånat ut för något, för att "det ju inte är några pengar". Tror det var i ett Instagraminlägg eller Instastory jag också läste om hur en influencer var irriterad på folk som tar typ den billigaste rätten på restaurang och sedan inte vill splitta noten, för att personen ju valde den billigaste rätten och det då är orättvist att hen ska betala lika mycket som alla andra. Och jag blir så trött. Alltså i de allra flesta fall brukar jag försvara influenceryrket och influencers överlag, men i såna här fall är det verkligen så himla svårt att komma med några motargument till mångas uppfattning om att influencers är bortskämda människor som tappat lite av verklighetsuppfattningen, och borde komma ner på jorden istället för att tro att världen enbart kretsar kring dem.
 
Let me tell you some groundbreaking facts;
 
1.  Vissa kanske har blivit tvugna att spara för att kunna lyxa till det med den där billigaste rätten på restaurangen
2. För vissa kan de där 200-300 kronorna ha lika stort värde som en Chanelväska har för någon annan
3. Vissa har inga andra alternativ än att vara snåla för att få det att gå runt
 
Jag tycker absolut att snålhet kan  vara en ful egenskap, men då är det nog en helt annan sorts snålhet som vi talar om. Tycker det är helt HEMSKT att någon som läst ovannämnda blogginlägg kanske känner att hen inte skulle kunna få nya vänner för att hen inte har råd med annat än den billigaste rätten på en restaurang en gång i månaden, eller blir rädd för att hens vänner skulle tycka hen är pinsam ifall hen ber om att få tillbaka de där 300 kronorna hen lånade ut. Alltså, 300 kronor är ju liksom en summa jag handlar EN VECKAS MAT för, det är väl klart som korvspad att jag betalar tillbaka det om jag t.ex. glömt plånboken hemma och en kompis i nöden lånat den summan åt mig??? Minns hur stor peng 30 euro var för mig då jag studerade (grät en gång av lättnad då jag märkte att pappa flyttat över 20 euro åt mig), och minns också en gång då en kompis var stressad över att hon skulle få gäster över natten, men endast hade 20 euro på kontot och var orolig över gästerna skulle tycka hon var snål ifall hon inte bjöd på frukost åt dem alla. Och att då få läsa i en blogg om att man är snål om man gnäller över så pinsamma summor? Nej huhhu, man blir nog upprörd av mindre. 
 
För mig handlar inte generositet enbart om pengar, och jag uppskattar generositet i form av att personer t.ex. ger mig av sin tid eller hjälper mig då det behövs, så mycket mer än att någon skulle kunna slänga mig 300 kronor utan att sedan be om att få dem tillbaka. Liksom, jag förstår  att någon t.ex. vill prioritera sparande till bostad istället för att gå ut och äta, eller t.ex. på grund av studier, småbarnsliv eller vad som helst inte har råd att äta ute, och då kan man väl lika bra koka nudlar hemma hos någondera eller något. Tycker inte man kan värdera vänskap enligt hur mycket dyra saker man kan/vill göra tillsammans, utan det som borde väga mest är väl hur bra man trivs ihop? Människors ekonomiska situationer och ekonomiska planer och mål kan variera så fruktansvärt  mycket, att jag tycker man ska vara förbaskat försiktig med att gå och beskylla någon för att vara snål, om man inte vet hur det verkligen ligger till. 
 
Har du en vän som kör en dyr bil och ständigt shoppar men ändå alltid sätter sig längst bak i taxin och aldrig erbjuder sig att betala för sin del, eller under "knytkalaskvällar" alltid gladeligen äter/dricker av det som andra har med sig men aldrig erbjuder sig att hämta med något själv, är det kanske dags att ta sig en funderare om kompisen eventuellt är snål på det där "fula" sättet, men annars tycker jag man aldrig kan utgå ifrån att alla automatiskt ska ha råd att göra sånt man själv tycker är självklart att man har råd med. Man kan liksom inte veta hur den andras kontoutdrag ser ut, och jag tycker det är så himla fult att då slänga ur sig saker som att folk som är snåla är vidriga och osexiga. Den där resan du bokar utan att ens blinka har kanske din vän blivit tvungen att spara till i ett års tid, och den där maträtten du äter på restaurang för tredje dagen i rad kanske din vän blir tvungen att äta makaroner för resten av veckan som kompensation. Näääe hördu, har du vänner som kallar dig pinsam för att du ber om att få tillbaka de där 300 kronorna du lånade ut eller för att du ber om att endast få betala för dig själv när ni äter ute, är det nog dags att börja leta nya vänner - vänner som finns där och hjälper dig bära flyttlådor då du ska flytta, vänner som lyssnar när du behöver prata och vänner som förstår att uppskatta det där fina, handskrivna kortet lika mycket som en svindyr födelsedagspresent. Så tycker jag, hur tycker ni?







Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg på Galan -16. Framröstad till Årets blivande stjärnskott hos blogg.se -17. Skrivs av en 25-årig färgstark finlandssvensk Helsingfors- och Vasabo, som kännetecknas av långt blondt hår och ett högt skratt. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Tånaglar, parkeringsplatser och en massa stress
En film, en serie, en låt
Förhållandefrågelistan
En urusel måndag
Då den perfekta vårjackan blev min



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek . Mat · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning . Veckoslut



Arkiv

2018
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12