Ett inlägg skrivet åt alla män

Först och främst: Tusen tack för alla grattisar jag fick efter att ha publicerat gårdagens inlägg! Kommer säkert att sväva på rosa moln hela dagen idag också, men lovade ju att använda den extra synligheten bloggen får just nu till att sprida något viktigt idag, så vi kör:
 
Vanligtvis då jag får en idé om ett blogginlägg, är det bara att sätta sig vid tangenterna och låta orden flöda. Så har det inte varit med det här inlägget. Idén har funnits där länge, men det har räckt flera veckor för mig att få ner idén till ett blogginlägg. Komma fram till hur jag ska formulera mig. Få ut det jag vill säga på ett sånt sätt att ni som läser verkligen kan ta det till er. Inte skriva så långt att ingen orkar läsa, men ändå få med allt det viktigaste. Och nu tror jag jag börjar bli färdig. 
 
Alla män, det här till er. 
 
Rättare sagt till alla er män som under den senaste tiden då hashtags  som #metoo, #övistoo och #dammenbrister varit akutella, känt att ni inte förstår. Inte förstår vad syftet med dessa hashtags är. Inte förstår varför vi inte bara anmäler. Inte förstår hur vi inte kan förstå att alla män inte är sådana. Inte förstår hur vi inte inser att även män blir utsatta för sexuella trakasserier. Inte förstår hur alla texter som publicerats inte är överdrifter. Inte förstår hur blickar och ord kan uppfattas som sexuella trakasserier. Inte förstår hur ni ska våga närma er en kvinna efter detta utan att riskera att hon tar illa upp. Inte förstår hur och/eller varför ni borde reagera på dessa hastags över huvudtaget. Kände du igen dig i något av de påståenden jag nämnde ovan? Då är det här till dig, oavsett om du är 15 år, 65 år, pappa, singel, morbror, farfar, bror, pojkvän eller gift. För jag vill att du ska förstå. Jag skyller inte på dig för att du inte förstår, men jag vill verkligen hjälpa dig att förstå. Och därför tänkte jag nu gå igenom några rätt vanligt förekommande kommentarer jag stött på av män under dessa kampanjer, och försöka svara på dem. 
 
 
1. "Män blir faktiskt också utsatta för sexuella trakasserier"
 
Ja, det blir de säkert, och ja, det är precis lika sorgligt och fel som när en kvinna blir utsatt för sexuella trakasserier. Men, att komma med det "motargumentet", känns lite som att en mörkhyad person skulle berätta om hur hen upplevt rasism, och dagligen får höra skällsord som har att göra med hens hudfärg, hur hen får nedvärderande blickar och kommentarer om hens hudfärg, hur hen har blivit misshandlad på grund av hens hudfärg och hurudana förutfattade meningar folk har om hen på grund av hens hudfärg, och en vit människa sedan skulle komma och säga "hörru, inget att gnälla över, vita blir faktiskt också utsatta för rasism". Liksom, ja, det HÄNDER säkert att vita också blir utsatta för rasism, men ni förstår min point va? Hur ofta händer det att en ljushyad person går ut på gatan och hör folk ropa "din vita jävel!" efter sig VS hur ofta händer det att en mörkhyad person går ut på gatan och hör folk ropa "din n****!" efter sig? En på tio? En på hundra? En på tusen? Och precis samma gäller sexuella trakasserier. Det händer  att även män blir utsatta, men det går inte att neka att kvinnor blir utsatta betydligt  oftare. 
 
2. "Ni kan inte skylla på alla män och dra alla under samma kam, alla är inte sådana, jag har aldrig gjort mig skyldig till sexuella trakasserier"
 
Ingen har påstått att alla män är sådana - vi vet att alla män inte är sådana. Problemet är, att många män är sådana.  Och det handlar inte bara om galningar som gömmer sig bakom buskar i mörka parker om kvällarna för att våldta unga tjejer som går förbi, utan det handlar om lärare, det handlar om poliser, det handlar om läkare, det handlar om gifta män, det handlar om pappor, det handlar om mediaprofiler, det handlar om präster, det handlar om högt uppsatta chefer och det handlar om helt_vanliga_män. Och visst kan jag förstå, att du som man kan känna dig orättvist beskylld av alla historier som läckt och alla hashtags som delats, ifall du aldrig trakasserat någon sexuellt. Men vet du, det att du aldrig klappat någon på rumpan, aldrig tafsat på någon som slocknat och aldrig våldtagit någon, det förändrar inte det faktum hur många män som fortfarande gjort det. Och visst kan jag också förstå att det kan vara svårt att förstå och acceptera att det faktiskt är så, speciellt om du själv inte fortsättningsvis blir utsatt, men snälla - istället för att försöka försvara dig själv och andra män som aldrig trakasserat någon, fokusera istället på hur många män som är skyldiga till alla historier som delats. DET är det viktiga och väsentliga här. Inte det att du är oskyldig, inte det att din vän är oskyldig, inte det att din pappa är oskyldig, utan det att tusentals, tusentals män ÄR skyldiga. 
 
3. "Varför inte bara anmäla till polisen, utan beklaga sig i sociala medier istället?"
 
Enligt Finlands lag är sexuellt antastande mindre allvarligt än att olagligt tillverka egen alkohol. Det ses som ett allvarligare brott att förfalska pengar än att begå en våldtäkt, och bara du inte använder våld när du tvingar någon till samlag, så är det inte lika farligt som att du säljer vidare stulna föremål (du kan läsa mer om strafflagen i finlex här). Så, en av orsakerna till varför så få anmäler, är väl helt enkelt att det sällan leder till något annat än en lång och krånglig process för den utsatta. Så, hur sjukt det än låter, så känns det mera kraftfullt att "tuta ut i sociala medier".  Tänk bara hur stor uppmärksamhet #metoo och #dammenbrister fått, i jämförelse hur ofta sexuella trakasserier och våldtäkter diskuterats i media, skolor och på arbetsplatser förr? Liksom, går någon enstaka tjej till polisen och det inte leder någonstans kan man sopa det under mattan lite försiktigt, men när tusentals kvinnor ryter ifrån på sociala medier går det inte riktigt att leka att problemen inte existerar längre. Och ja, för det andra, så kan sexuella trakasserier och våldtäkter både vara en så skamsen och traumatiserande sak för den utsatta, att man helt enkelt inte kan eller vågar berätta det åt någon. Tänk bara själv om någon starkare än dig t.ex. stoppat upp något i din röv mot din vilja, skulle det vara lättare för dig att traska till polisstationen och anmäla saken, eller dela med dig av saken anonymt i sociala medier samtidigt som tusentals andra män gör det? 
 
4. "Kvinnor tar illa upp för lätt, ni överdriver, ni står inte på er själva tillräckligt, osv"
 
*Djuuuupt andetag*. Okej, det här gäller inte endast fjärde punkten, utan egentligen alla punkter jag tagit upp i det här inlägget. Med handen på hjärtat nu, om du har en dotter, en syster, en fru, en flickvän eller någon annan kvinna som betyder mycket för dig i ditt liv, och hon skulle komma hem en dag och berätta att hon blivit våldtagen, att hennes lärare kommenterat hennes rumpa/bröst, att killarna på skolan brukar trycka upp henne mot väggen på rasterna och ta på henne, att en av hennes killkompisar tafsat på henne när hon slocknat eller att hennes chef stoppade upp ett par fingrar på julfesten, skulle du då säga "Men hördu, det där händer faktiskt män också", "Ja nå jag har åtminstone aldrig gjort något sånt!", "Nåmen hej, alla är ju inte sådana", "Varför berättar du åt mig, varför anmäler du inte bara till polisen istället?", "Äh, du misstolkade det nog bara" eller "Nu överdriver du väl ändå"?  Hoppeligen inte. Istället skulle du kanske säga "Modigt att du vågar berätta, nu ska vi göra något åt saken tillsammans", "sådär får det inte vara, hur kan jag hjälpa dig", "jag är så fruktansvärt ledsen att du fått genomgå något sådant" eller "han borde verkligen ställas tills svars för detta!", hoppas jag åtminstone. Tänk på det nästa gång du tänker öppna munnen/skicka iväg den där kommentaren och säga att det "inte är så farligt" - just den historian kanske inte är skriven av din dotter, din syster, din fru eller din flickvän, men den hade kunnat vara det. Och fortsätter det så här, är det inte alls osannolikt att just hon en dag blir utsatt. 
 
5. "Hur ska man våga närma sig en kvinna efter detta, när allt tolkas som sexuella trakasserier?"
 
En fråga som jag tycker bara bevisar hur viktig den här kampanjen är. Skulle rekommendera att ni går in och läser dessa historier om ni inte ännu gjort det - där har ni en massa exempel på vad som inte är okej när ni vill närma er en kvinna. Och visst, vad man anser vara sexuella trakasserier kanske varierar från person till person, men i stora drag vågar jag tala för majoriteten av kvinnor när jag säger: Du kan bra fortfarande gå fram och tala med kvinnor på krogen och du kan gott och väl närma dig kvinnor på dansgolvet, men visar kvinnan att hon inte är intresserad (genom ord, genom att dra sig undan när du närmar dig, genom att skaka på huvudet eller annat), så måste du kunna acceptera det och gå din väg. När jag var ute för inte så länge sen kom en man fram och sa att han tyckte jag var vacker (helt okej att göra så) och sedan undrade han om jag ville dansa eller om han fick bjuda på en drink (också helt okej att göra så), varpå jag tackade nej och sa att jag har en pojkvän och inte är intresserad. Hans svar på detta var att börja tjata "men kom igen nu, han behöver inte få veta, du ska ju bara få ha lite roligt, några danser, du vill nog" (inte okej), och när jag vände mig om för att gå därifrån tog han mig lite ilsket på rumpan (absolut inte okej). Så, där har ni en gräns mellan helt okej beteende och sexuella trakasserier. Tydligare än så kan jag inte förklara det. Bara ta ett nej när du får det och rör ingen emot dennes vilja - då borde du vara på tryggt vatten. 
 
6. "Vad vill ni riktigt uppnå med alla dessa hashtags? #Metoo har gått för långt, man börjar bli trött på att se det i sitt flöde nu"
 
Vi (nu vågar jag igen ta mig friheten för att tala för majoriteten av kvinnor här) vill slippa bli tafsade på mot vår vilja. Vi vill kunna gå hem när det är mörkt utan att behöva hålla nycklarna i ena handen och telefonen i andra handen. Vi vill kunna jobba, träna och leva utan att män tar sig friheten att öppet stå och poängsätta/kritisera/kommentera våra rumpor och våra bröst. Vi vill att sexuella trakasserier ska tas på allvar i skolor, på jobbet, hos polisen. Vi vill våga dricka alkohol utan att sedan få höra "du får skylla dig själv som drack" när någon utnyttjar en.  Vi vill att våra nej ska betyda nej. Vi vill uppnå en förändring, som leder till att det inte längre ska finnas tusentals kvinnor som har vidriga historier att dela med sig av i form av någon damm som brister i framtiden. Och ni som känner att ni är trötta på #metoo, lite perspektiv nu: Ni har fått "stå ut" med historier om sexuella trakasserier i några veckor, vi har fått stå ut med sexuella trakasserier i hela våra liv. Hur trötta tror ni inte vi är?? Så nej, det är inte #metoo som gått för långt, det enda som gått för långt i det här sammanhanget är männen bakom varje #metoo historia. Punkt.
 
7. "Vad kan jag göra åt det här?"
 
Du som man, lever knappast ett liv där det är vardag för dig att bli utsatt för sexuella trakasserier, och därför tycker jag vi kvinnor omöjligt kan kräva att du måste förstå, för du kanske aldrig kommer att förstå hur det är att ständigt bli tafsad på, ständigt få osakliga kommentarer och ständigt behöva vara rädd för att bli våldtagen. Men det att du inte förstår, betyder inte att du inte skulle kunna tro på vad vi säger och ta det på allvar - jag har aldrig varit med i något krig så jag kan omöjligt förstå hur det känns att vara med i ett krig, men jag kan ta krig på allvar, tro på folks historier om krig och hjälpa till genom att t.ex. donera pengar till de utsatta ndå. Så, acceptera verkligheten, ta den på allvar och hjälp oss att uppnå en förändring i attityden mot sexuella trakasserier. Först och främst, har du varit en sån som trakasserar, sluta med det. Har du aldrig trakasserat kan du ändå visa ditt stöd i både sociala medier och verkliga livet. Hjälp till med att ge de artiklar och historier som finns mer synlighet genom att gilla och dela. Säg ifrån och ingrip när du ser någon kvinna bli utsatt, vare sig det rör sig om osakliga kommentarer på jobbet eller tafs på krogen. Prata om saken i din vänskapskrets. Lär dina söner hur man behandlar kvinnor (och människor överlag) med respekt. Och sist men inte minst, skippa allt som heter "men ni kan inte skylla på alla män", "#metoo är löjligt" osv, och säg bara "Det är för jävligt att det fått vara så här så länge, hur kan jag hjälpa till?" i stället. För det är exakt vad det är. För jävligt. Och det är exakt vad det gjort. Pågått för länge. Och det är exakt vad vi behöver nu. Så många som möjligt som backar oss.
 
https://www.youtube.com/watch?v=fGoWLWS4-kU
 
Avslutnings ännu en video som alla borde se. Så, om ni inte ännu sett den, ägna två minuter och fyrtionio sekunder av era liv åt att se på dessa självklarheter, som tyvärr inte alls är självklarheter för alla. 




Att använda cp som skällsord

"Du är nog ett sånt jävla cp!", hör jag ett barn utbrista på skolgården åt ett annat barn som nyss snott hens hopprep, och nu springer iväg med det. Samtidigt traskar jag åt motsatt håll, mot skolans ingång och utrymmet där ett barn som faktiskt lider av en cp-skada väntar på mig. Korgen jag bär på armen innehåller allt från ett pussel och en tyngd till en balansdyna och några ärtpåsar - vi ska fokusera på balans och armstyrka under vår fysioterapitimme idag, har jag tänkt. Något hopprep har jag dock inte med mig, inte för att jag inte hade kunnat använda det ifall jag tagit med ett, utan helt för att jag inte tänkte på det, bara. Kanske lika bra så, ifall barnet skulle råka vara på bushumör, skulle nämligen hen också säkert gladeligen sno hopprepet av mig och springa iväg med det.. Antagligen så snabbt att jag skulle ha problem att hänga med, dessutom. 
 
Fast... hur skulle det vara möjligt, kanske ni tänker nu? Hur skulle cp-skadade som rör sig så konstigt och bara har underliga ljud för sig kunna springa, hoppa eller ens förstå vad ett hopprep är?  Cp:n förstår väl ingenting...? Och sitter de inte i rullstol också?
 
Bildkälla: Pixabay
 
Vi kan säga så här: skulle du blunda och lyssna på en grupp bestående av tio människor varav en är cp-skadad, skulle du knappast på basis av rösterna kunna avgöra vem av dem som är den cp-skadade. Skulle du öppna ögonen och se dem medan de pratar, skulle du knappast ännu heller kunna avgöra vem av dem den cp-skadade är. Skulle alla tio stiga upp skulle du fortfarande kunna vara helt ovetande om vem av dem som bär på cp-skada, och skulle alla springa iväg, är det fortfarande möjligt att du inte skulle kunna avgöra vem den cp-skadade i gruppen är. Åtminstone inte enligt mina erfarenheter av cp-skadade jag träffat på under min studietid i skolan, under mina praktikperioder och i arbetslivet som fysioterapeut.
 
CP = CEREBRAL PARES. 
 
CP är en förtkortning av Cerebral pares; Cerebral står för hjärnan och pares står i princip för påverkad rörelseförmåga. Enkelt sagt kan man alltså förklara CP som en skada i hjärnan som påverkar rörelserna. Skadan kan uppstå redan hos ett foster i magen, men även under förlossning och efter förlossning i ung ålder. Hur mycket skadan sedan sist och slutligen påverkar rörelserna och den fysiska funktionsförmågan har helt att göra med var i hjärnan den inträffar och hur stor skadan är, men ofta kan cp-skadade leva ett helt "vanligt" liv och gå i skola, ha hobbyn, flytta hemifrån, skaffa jobb, och så vidare. 
 
Visst finns det cp-skadade som sitter i rullstol, visst finns det cp-skadade som har otydligt tal och visst finns det cp-skadade som är drabbade av ofrivilliga rörelser, men det finns också cp-skadade vars största symptom kan vara lite stelhet i ena armen eller lindriga svårigheter med balansen. Cp är alltså ett himla brett begrepp, men det som cp-skadade har gemensamt, är att de har en motorisk sjukdom (folk med ren cp-skada är alltså precis lika intellektuella som vem som helst) och att de blivit drabbade i ung ålder och inte kan bli av med sin skada, oavsett om det gäller en rullstolsbunden person med ofrivilliga rörelser och talsvårigheter, eller en person som har lite stelhet i armen och problem med balansen, beror det alltså på en hjärnskada som uppstått i tidig ålder, och inte går att bota.
 
Bildkälla: Pixabay
 
Under mina år som fysioterapistuderande och utexaminerad fysioterapeut har jag träffat x antal cp-skadade. Jag har träffat cp-skadade som varit glada. Frustrerade. Motiverade. Trevliga. Smarta. Trötta. Ateltiska. Glada. Precis som alla andra vanliga människor också är/kan vara. En av de få sakerna cp:na jag träffat haft gemensamt är att alla varit väldigt olika, och att faktiskt ingen av dem varit jävliga, ni vet, så där som vissa vuxna människor kan vara, som tycker det är okej att använda ordet cp som skällsord. Sedan snappar barnen upp det, och står plötsligt och kallar varandra för "jävla cp:n" på skolgården, för att uttrycka misstycke när någon snor deras hopprep.
 
Jag tror att det råder en massa okunskap om vad en cp-skada egentligen är, och att folk drar paralleller mellan att vara cp-skadad och dum/korkad, och därför tycker det är okej att kalla någon som blir försenad, någon som råkar säga något dumt eller någon som betett sig dåligt för cp. Det folk nog inte tänker på, är att personen du kallar för cp "på skämt", egentligen faktiskt kan vara cp-skadad, utan att du vet om det. För vet ni - cp-skadade kan också komma för sent till ett möte. De kan också råka säga något dumt. De kan också bete sig dåligt. De kan också sno ett hopprep av sina kompisar. Men, och här kommer ett viktigt men - det beror INTE på att de är cp-skadade, utan det beror på att de är människor, och människor gör så ibland. Cp-skada eller ej. 
 
Så, nästa gång ni tänker öppna munnen och låta de två bokstäverna slinka ut i syftet att såra någon eller antyda att någon är korkad, stanna upp, tänk efter och kom fram till det enda rätta beslutet att svälja ner bokstäverna igen. En cp-skada behöver inte vara märkvärdigare än din migrän, din astma, din allergi eller din atopiska hud, och inte går folk omkring och kallar dig för "jävla migränare", "jävla astmatiker", "jävla allergiker" eller "jävla atopiker" på grund av din diagnos heller.
 
 
& Avslutningsvis ännu några Youtubeklipp jag varmt kan rekommendera. Se och lär.
 
H. En, som är fruktansvärt trött på att hennes klienters diagnoser används som skällsord 
 
P.s. Och ännu en påminnelse om röstningen som pågår på blogg.se just nu. Jag är nominerad i kategorin "Årets blivande stjärnskott", så ifall ni gillar min blogg, glömmer ni väl inte att gå in och rösta på Danielas Dagbok här. Inte många dagar kvar nu!!




Jag skrev under

Egentligen hade jag tänkt publicera ett helt annat inlägg idag, men konstaterade sen att det enda rätta att blogga om denna dag, den 29.11.2017, ju nog är #dammenbrister.
 
bildkälla: astra.fi
 
Över 800 historier av finlandssvenska kvinnors erfarenheter kring sexuella trakasserier har publicerats (läs här), och över 6000 underskrifter av finlandssvenska kvinnor som vägrar låta det fortsätta så här, har samlats in. Jag var en av dem som skrev under, för jag är en av dem som vägrar. Och kanske för första gången någonsin, känns de där orden "jag vägrar låta det fortsätta så här", som att de kanske har någon verkan. Som att det kanske faktiskt vänder nu. Som att jag kanske, kanske inte behöver samla på mig fler historier att lägga till på #metoo listan. Kanske är det naivt att tänka så, att sexuella trakasserierna skulle ta slut i svenskfinland sådär bara, men nu vet jag åtminstone att jag har flera tusen kvinnor som backar mig, ifall något skulle hända i fortsättningen. Hoppeligen sker även konkreta förändringar i form av strängare straff kring sexuella trakasserier, och hoppeligen blir även tröskeln lägre att anmäla övergrepp från och med nu.
 
Bra jobbat Astra-kvinnor, det ni gjort är både viktigt och beundransvärt. Det som fattades var någon som verkligen tog tag i saken, och det gjorde ni - så där satt den, eller rättare sagt, där brast den.







Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg 2016. Skrivs av en 24-årig färgstark finlandssvensk Helsingforsbo, som kännetecknas av långt blont hår och ett leende på läpparna. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

När bloggen exploderar
Ett inlägg skrivet åt alla män
JAG VANN!!!
10-poängs veckoslut i Vasa
Mina nya glasögon - dessa valde jag!



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning



Arkiv

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12