Att övervinna en rädsla

Fast jag redan berättat vad jag gjorde under veckoslutet, hände något annat också. Något som för mig, var ganska stort. 
 
När Josefina bokade sin flygbiljett hit förvarnade jag henne att hon antagligen skulle bli tvungen att ta sig till oss med buss, trots att jag har bil. Orsak? För att man måste köra på motorvägen för att ta sig till flygfältet. Och jag kör inte på motorvägar.
 
Den 27:e november 2014 var jag med om en av de värsta, om inte den allra värsta, händelsen jag någonsin varit med om. Det var då som den typiska "sånt händer inte mig" händelsen inträffade, och jag var med i en bilkrock på motorvägen (ni kan läsa mer om det här). Den händelsen ärrade mig på många sätt, men det värsta av allt var ändå rädslan. Efter att ha varit med om en nära döden händelse, så förstod jag hur snabbt allt kan ta ut. I ena sekunden var allt lugnt och bra, och i nästa sekund var allt bara en enda katastrof av skrik, smärta, krossade bilar och blinkande blåljus. Jag dog inte den dagen, men man kan lugnt säga att jag har blivit beytydligt räddare för döden sen dess. Rädd för hur lätt allt kan ändras. Rädd för hur himla farligt bara en sån sak som att sitta i en bil, kan vara.
 
bildkälla
 
Efter den dagen, omvandlades något som förr varit en helt vanlig, daglig del av mitt liv, till en mindre mardröm. Att köra bil. Förr njöt jag av att köra bil, men efter krocken blev det något jag undvek till högsta grad. Från att vara en lugn och trygg chaufför blev jag orolig och osäker, och att köra på motorvägen kom inte på fråga. Helst satt jag inte ens i passagerarsätet om någon körde på motorvägen, och de gånger jag gjorde det, slutade ofta med att jag antingen satt och blundade eller grät.
 
Med tiden blev jag dock mer van med att åka bil igen, och det började kännas allt mer okej att köra inne i stan och på mindre vägar, samt att sitta i passagerarsätet på motorvägen. Att köra på motorvägen vande jag mig dock aldrig med igen - jag försökte några gånger, men jag var så rädd, att det inte kändes tryggt, varken för mig eller för andra, att utsätta mig själv för det. Kramade ratten tills händerna var vita, såg framför mig hur någon igen skulle komma och köra in i min bil och kunde inte annat än fokusera på att andas och vänta på att jag skulle få svänga av. 
 
Jag hade nog nästan redan accepterat att jag aldrig mer lugnt skulle kunna köra på motorvägen, tills förra veckoslutet, då något plötsligt hände. Jag sa åt Niko att det känns hemskt att jag ska få en gäst som jag inte ens klarar av att hämta från flygfältet, och då sa han att vi far och testar. Testar köra på motorvägen där krocken skedde, så att han sitter i passagerarsätet och jag kör. Och på något underligt sätt gick jag med på det, och på något underligt sätt gick det över förväntan. På något ännu underligare sätt vågade jag efteråt ensam köra efter Josefina från flygfältet, och på något ännu underligare sätt gick det så bra, att jag sist och slutligen körde på motorvägen fem gånger under det här veckoslutet.
 
Det sägs ju att man borde "get back on the horse" så snabbt som möjligt, men för mig räckte det nästan tre år före jag var redo, för jag var verkligen inte redo förrän nu. När jag för femte gången under det här veckoslutet körde på den där motorvägen kändes det ändå som att det var värt all väntan, för känslan av glädje och frihet som uppstod av att jag igen kunde köra vart jag ville, när jag ville, utan att vara rädd, det var nästan oslagbart. Ungefär som att jag fick tillbaka en del av mig själv som jag saknat i flera år nu. Vågade till och med skruva upp volymen på radion i hopp om att få sjunga med i någon låt, och när den första låten som kom ur högtalarna var "Not afraid anymore", då kunde jag verkligen äntligen  känna att jag inte är rädd längre. Jag kanske aldrig kommer över händelsen helt och hållet, och mitt hjärta kommer nog alltid slå några extra slag när jag kör förbi den där platsen var det hände, men jag är inte rädd längre. Och det är så fruktansvärt skönt.




Hur vänskaper förändras med åren

För en tid sen satt jag på en tjejkväll med några av mina närmaste tjejkompisar från Helsingfors, och vi halkade in på ämnet vänskap. Kom fram till att hur man ser på vänskap och hur ens vänskaper har sett ut har förändrats ganska mycket med åren, och något vi alla hade gemensamt var att man förr ofta hängde i ett stort gäng, medan man nu för tiden har färre, men närmare vänner. 
 
 
Mycket hade säkert att göra med skolan - när man gick i skolan såg man ju många av sina kompisar varje dag, och således var det naturligt att hänga i större gäng. Men, sen när man går ut skolan och blir utsparkad i "det verkliga livet", ja då sätts det verkligen på prov vilka man vänskaper som håller. Vilka man orkar, och fram för allt vill, hålla kontakten med, vid sidan om alla stora förändringar som sker. Vilka vänskaper som håller eventuella avstånd om man flyttar iväg för att studera, och vilka som rinner ut i sanden. Vilka vänner man fortfarande hålls nära med när man hittar sig själv, och vilka man helt enkelt växer ifrån. 
 
 
Jag tror att trygghet för många när man var yngre var att se till att ha så många vänner att man alltid hade någon att hänga med och att man kände tillräckligt många för att aldrig vara ensam, medan jag tror trygghet när man blir äldre mer handlar om att komma folk nära och veta att man har någon som ställer upp när det verkligen gäller. Har man få men nära vänner gör det liksom inget om man är ensam ibland, för man känner sig ändå inte ensam. Är det annars inte knäppt det där, hur man kan känna sig mycket mer ensam i ett gäng med tjugo personer, än med endast en riktigt bra vän?
 
 
Den där kvällen vi satt där runt det där bordet med mina tjejkompisar och pratade, slog det mig än en gång hur himla bra jag trivs med vännerna jag har i mitt liv nu. Har så stort förtroende för dem, kan vara precis den jag är med dem, vet var jag har dem och bara uppskattar dem så otroligt mycket. Vet att det inte är något att ta för givet, så känner mig verkligen lyckligt lottad som får ha så fina människor i mitt liv. 
 
 
Är också väldigt glad och nöjd över att jag alltid gillat att bekanta mig med nya människor och varit öppen för att träffa nya vänner, för det har gett mig så mycket bra, och kommer hoppeligen att ge mig mycket bra i framtiden också. Märker dock också att jag har blivit allt mer "kräsen" gällande vänner, för de nära vänner jag har i mitt liv nu är liksom SÅ BRA, att det krävs att jag verkligen ska trivas med en person om jag ska börja investera tid och energi på en ny vänskapsrelation. Och jag inser att det där kanske lät lite snorkigt, men grejen är att jag liksom bara inte längre orkar hänga med människor jag inte trivs med. Har noll intresse av att upprätthålla halvdana "åååh vi måste ses snart!" relationer, där båda vet att man egentligen inte klickar och att det egentligen inte alls spelar någon roll om man ses snart igen eller inte. Det är bara tidsslöseri och gynnar ingendera. Är det något man får vara kräsen med är det väl ändå vilka människor man vill spendera sin tid med?
 
 
Vänner man skrattar med tills man får ont i magen, vänner som erbjuder sig att gå och köpa jaffa åt en när man har magsjukan, vänner som berättar åt en hur fin man är när man känner sig som allra fulast, vänner som accepterar en precis som man är, vänner man inte behöver fundera på om de månne snackar skit om en bakom ryggen, vänner som bär flyttlådor med en genom värsta snöstormen, vänner man kan prata bort timmar med, vänner som ser när allting inte är som det ska, vänner som skickar så fina meddelanden åt en att man börjar böla, vänner som kan utmana en och lära en nya saker, vänner som följer en hem till dörren när det är mörkt för att de vet att man är rädd för att gå ensam och vänner man helt enkelt vet var man har - sådana vänner är keepers, och sådana vänner har jag turen att ha.
 
 
& Nu har jag babblat på hur länge som helst, när allt jag egentligen skulle säga var att jag ska få spendera flera dagar med två viktiga vänner den här veckan. Emilia sover över här inatt, och på veckoslutet får jag besök av Josefina. Jaja, så kan det bli ibland (att man babblar på alltså :D). Glad onsdag på er och håll hårt i era vänner! 




Bloggare = Uppmärksamhetssjuka småtjejer?

Alltså jag blir så trött på att det fortfarande finns så många, som inte ser på bloggare som något annat än uppmärksamhetssjuka småtjejer. För några dagar sen fick jag en kommentar där skribenten hänvisade till Blondinbella som en "onödig livsform", några rader senare uppenbarade sig meningen "småtjejer med psykiska problem utrustade med ett gränslöst bekräftelsebehov", och ja, så kände skribenten också att han blir mycket road av alla dessa självutnämnda "författare", "journalister" och "konstnärer", för att inte nämna alla "media entreprenörer".
 
Personen som skrev den här kommentaren är knappast långt ifrån den enda som tänker på det sättet, för den antydan möts man ju av titt som tätt. Oavsett om man kollar igenom kommentarsfält i bloggar, artiklar, skvallertidningar, Facebook, och så vidare, så är det samma visa: Bloggare tas ej på allvar, för att de är uppmärksamhetssjuka småtjejer, som lyckats tjäna några små slantar på att hysteriskt spamma folk med ointressant info om sina liv, typ. Och jag bara undrar:
 
 Har vi inte kommit längre än så?
 
 När jag träffade Blondinbella för några år sen
 
Den "onödiga livsformen" Blondinbella tjänar 500 000-600 000 kronor i månaden (källa) på sin blogg. Den summan är liksom helt gigantisk att bara tjäna på ett helt år, och hon drar in den summan varje månadenbart på sin blogg. Hon driver ju även flera företag, som det inte tycks gå direkt dåligt för heller. Kvinnan köpte liksom en freaking Porshe Panerma år 2016 och bor i ett hus på Lidingö, så att det talar väl för sig.
 
Och nej, det är inte bara Blondinbella som lyckats bli framgångsrik tack vare sin blogg. Kenza, Kissie, Janni Delér, Paula Uribe, Michaela Forni - alltså listan kan göras hur lång som helst. Och visst har flera av dessa vid sidan om sina bloggar startat företag och skrivit böcker, men varför skulle de INTE ta chansen och göra det, när det uppenbarligen lönar sig? Har man en läsarskara tiotusentals och hundratusentals läsare i veckan som skulle vara intresserad av att läsa en bok man skrivit, varför skulle man då INTE skriva en bok? Och varför skulle man då INTE få kalla sig författare efteråt? Jösses alltså, en författare = en person som skriver böcker, en entreprenör = en person som driver företag. En bloggare som gett ut en bok och driver företag är alltså inte "bara" en bloggare, utan också en författare och en entreprenör. Varför anser folk då att bloggare skulle behöva FÖRMINSKA det faktum att de faktiskt inte "bara" är bloggare, utan även ofta entreprenöer och författare? Jag tror jag kan svara på varför:
 
Folk blir så oerhört provocerade av att unga kvinnor lyckas skapa karriärer som de flesta bara kan drömma om. På att en 20-årig tjej kan dra in betydligt mer pengar än en 50-årig man. På att deras egna företag inte går lika bra. På att de själva inte har en lika fin bil som Blondinbella. Och vad gör folk då?  Jo, försöker trycka ned dessa framgångsrika, unga kvinnor, genom att försöka förlöjliga bloggar med att säga att bloggare bara är uppmärksamhetssjuka småtjejer som inte gör annat än skriver betydelselösa inlägg om sitt liv. Att bloggare inte har någon verklig talang, utan att det som de gör, kunde vem som helst göra. Att det inte är ett "riktigt jobb" att blogga. Att bloggare nog inte alls är entreprenöer, fast bloggarens företag de facto går mycket bättre än ens eget. 
 
Ni som påstår att det enda bloggare gör är att skriva betydelselösa inlägg om sina liv, har ni någonsin kollat på en film eller en serie (det antar jag att ni gjort)? Låt oss ta serien Friends som exempel, en serie jag tror de flesta är bekanta med. Serien består av tio säsonger, och handlar om de påhittade karaktärernas Chandlers, Joeys, Monicas, Phoebes, Rachels och Ross liv och vardag. Hmmmmmmm. Varför har ni månne slösat er tid på något så betydelselöst, som att följa med någon annans vardag? I timtal, har ni sett på medan de gör saker som äter middag, ser på tv, går på fester och hänger tillsammans. Varför?  Nå, kanske för att ni tyckt att det är intressant. Underhållande. Berörande. Roligt. Tankeväckande. Lärorikt. Avkopplande. Bra tidsfördriv. För att ni känner igen er själva. För att ni gillar karaktärerna. Hmmmmmmmmm. Varför läser folk bloggar? Nå, kanske för att de tycker att det är intressant. Underhållande. Berörande. Roligt. Tankeväckande. Lärorikt. Avkopplande. Bra Tidsfördriv. För att de känner igen sig själva. För att de gillar bloggaren.
 
Har aha-upplevelsen uppenbarat sig ännu? Ja? Bra. 
 
Och om ni tror att det är lätt att blogga, dagligen komma på intressanta saker att skriva om och skapa en trogen, växande läsarskara, då kan ni försöka starta en blogg själva, och se hur jäkla lätt det egentligen är att bli en bland de hundratusentals bloggare som faktiskt lyckas. Om ni tror att det inte är ett riktigt jobb att driva en framgångsrik blogg, så borde ni få kliva in i Kenzas eller Blondinbellas skor för en dag för att få se hur deras "slappa arbetsdag" ser ut. Om ni tror att det enda bloggare gör är att skriva betydelselösa inlägg om sina vardagar, så borde ni sluta öppna munnen när ni uppenbarligen inte har någon aning om vad ni pratar om. Bloggare inspirerar, bloggare påverkar, bloggare är förebilder, bloggare jobbar stenhårt och flera bloggare har lyckats med framgångar som de flesta bara kan drömma om. Folk som ens försöker påstå annat, är i mina ögon enbart bittra och avundsjuka människor. 







Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg 2016. Skrivs av en 24-årig färgstark finlandssvensk Helsingforsbo, som kännetecknas av långt blont hår och ett leende på läpparna. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Midsommarlistan
Det stora reseinlägget
Brunch @ Töölön Sävel
Att övervinna en rädsla
Ett veckoslut med Josefina



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning



Arkiv

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12









bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar