Vem har rätt att flyga?

Egentligen hade jag inte tänkt ge mig in i den här debatten, men efter att ha läst x antal inlägg och artiklar om att flyga på sistone, har så många tankar och funderingar väckts hos mig, att jag nästan känner mig tvungen att ventilera lite. Speciellt nu när det endast är några dagar kvar tills jag sätter mig på ett flyg nästa gång känns ämnet extra aktuellt för mig, och hela 86% av er uppmuntrade mig även i en Instagramomröstning att skriva om saken, så, vi kör!
 
 
Jag läser en hel del bloggar och följer många influencers på Instagram, och det som de flesta av dem har gemensamt, är att de reser väldigt mycket. För mycket, påpekas det flitigt bland kommentarerna. Och då undrar jag: Vad är att flyga för mycket?  För är det något jag lärt mig av alla upplysande kommentarer, så är det flygen har så mycket utsläpp, att det inte går att kompensera - oavsett hur mycket vegetarisk mat man än äter och oavsett hur ofta man väljer cykeln framom bilen, så kan man inte klimatkompensera de utsläppen som flygresan orsakat. Så, innebär det då inte i princip, att helt enkelt att flyga är att flyga för mycket? Att varenda en flygresa är en flygresa för mycket? Eller att vi nog kunde fortsätta flyga, men i betydligt mindre mängder? Och vad är i så fall den mängden? Tio korta flygresor per person per år? Tio flygresor per person per tio år? Ett par längre flygresor per person per tio år? Det finns ju (vad jag vet) inga tydliga riktlinjer, så hur ska man kunna avgöra vad som är en "passlig" och acceptabel mängd att flyga, om en sådan ens existerar?
 
...vilket leder mig till min nästa fundering: Vem har rätt att flyga? För mängden flyg borde ju uppenbarligen minska, men alla människor kommer knappast att sluta flyga, så vem har då rätt att förbruka de flygresorna vår planet klarar av? Är det personen flyger i jobbrelaterade sammanhang för att gå på businessmöten? Är det influencern som flyger jorden runt för att fota content? Är det familjen som varje år sparar ihop till den där ena resan till Kanarieöarna? Är det abiturienten som ska ta mellanår och vill ut och upptäcka världen? Är det personen som åker iväg på välgörenhetsresor? Studeranden som ska på utbyte? Personen som är i ett distansförhållande eller ska åka och hälsa på en vän som bor utomlands? Eller är det resebloggaren vars största intresse är att resa? Och, största frågan av dem alla: Vem är det som ska avgöra var gränsen går? Vem som får flyga och hur mycket?
 
Så här: Jag tycker det är helt obegripligt att folk från Norden flyger till Kina för att gå på ett jobbrelaterat möte som gott och väl kunde tas över Skype, och lika obegripligt tycker jag det är att influencers kan åka utomlands bara för att få snygga bilder att lägga upp på Instagram. Men, sen å andra sidan - det är väl klart att jag tycker det, jag som varken har ett jobb som innefattar att resa eller en miljon följare på Instagram som väntar på att få se nästa fantastiska bild jag fotat utomlands. Skulle jag vara den som reser mycket i jobb eller tjänar storkovan på mina Instagrambilder, då är det inte omöjligt att jag skulle tycka annorlunda. Men nu, nu är det ju lätt för mig att säga och tycka att det är just de som är bovarna i dramat. Att det är de som borde sluta med sitt sanslösa flygande. 
 
"Det viktigaste är att bli medveten om hur flygresor påverkar miljön" får man läsa i var och varannat svar på tal som influencers ger om sitt flygande då deras läsare ställer dem mot väggen, men det tycker jag mest är skitsnack. Liksom, det är 2019 nu, vem tusan är inte medveten om att det är dåligt för miljön att flyga? Det vet ALLA, och ändå flyger folk. Så, vad hjälper det att säga att man är medveten, när man ändå sätter sig på det där planet och åker iväg till Maldiverna och tar de där bilderna som kommer att öka ens följarantal och gillningar ytterligare lite till? Nä, det där med att säga att det första steget är att bli medveten om problematiken och sedan ändå sätta sig på ett plan och flyga iväg, det är inget annat än att linda in skit i silkespapper. Kanske för att försöka lindra sitt eget samvete? För att få ens eget flygande att låta ens liiite bättre än det egentligen är. 
 
Jag tycker i grund och botten att alla som flyger har ett val att låta bli, oavsett ursäkt. Jo, vissa ursäkter kanske är mer giltiga än andra (fast då, återigen - vem bestämmer vilka ursäkter som är tillräckligt giltiga?), men om man riktigt tänker efter så är det ingen som kan säga att man måste  flyga - har du ett jobb där resande ingår kan du  byta jobb, är du i ett långdistansförhållande kan någondera  flytta och är du en influencer kan du lägga upp bilder du fotat hemma istället. Visst, jag fattar att det inte är helt så där simpelt i praktiken, men ändå - pointen är hur som helst att ingen egentligen kan använda det som ursäkt att man "faktiskt måste flyga", utan varje flygresa är ett aktivt och mer eller mindre själviskt val. Du kanske tycker att du "måste" få åka på jobbresa, "måste" få åka och träffa din partner och "måste" få åka bort ett par gånger per år för att koppla av, men när man tänker att det är vår planet som står på spel, så känns alla ursäkter sist och slutligen ganska obetydliga och fjuttiga. Och ändå fortsätter vi. Ändå fortsätter jag.
 
Jag satt på sammanlagt åtta stycken flygplan ifjol, allihopa pga nöjesresor. Om det är mycket? Ja om man jämför med den där familjen som åkte utomlands en gång ifjol, nej om man jämför med influencern som satt på flera plan varje månad. Om det ändå, oavsett vem man jämför med, var för mycket? Mycket möjligt, men som konstaterat, det är svårt att avgöra var gränsen går. Om jag ändå tyckte det var värt det, att åka på de där 3-4 resorna ifjol, trots att det kan ha varit för mycket ur miljöperspektiv? Tydligen, eftersom jag valde att sätta mig på de där planen, och inte ens ångrar det nu i efterhand. Det känns liksom svårt att ångra när man inte brutit mot någon tydlig regel, utan bara gjort något man vet att inte var jättebra, men som ändå gav en väldigt mycket positivt.  
 
Jag vet att mitt resande är dåligt för miljön och det suger, men fasen vad det också suger att det är just det där dåliga som råkar vara en av de sakerna jag älskar mest av allt i hela världen. Några av mina allra finaste minnen är skapade under mina resor då jag åkt iväg till mina drömdestinationer och jag brukar vara som allra lyckligast på resande fot, så bara tanken på att jag aldrig mer skulle få uppleva det gör mig helt knäckt. Det kanske inte är en giltig ursäkt, men det är min ursäkt, och jag kan på grund av det inte tänka mig att aldrig mer flyga. Visst, jag kan tänka mig att minska  på mitt resande och jag har t.ex. inte flugit inrikes på flera år trots att det (med tanke på hur VR fungerar) många gånger hade varit mycket smidigare att flyga Helsingfors-Vasa istället för att ta tåget, men utomlands kan jag kan inte tänka mig att sluta flyga helt och hållet så länge möjligheten finns där, och jag kan inte heller låta bli att tänka allt det där man inte borde tänka: Att det är de som är "värre" än mig som borde ändra på sitt flygbeteende, att min insats ändå inte skulle göra någon skillnad och att det är någon annans problem att lösa. Fast sanningen bara är att jag är för självisk för att låta bli. Att de flesta är för själviska för att låta bli.
 
Så, för att svara på frågan i rubriken, vem som har rätt att flyga? Ur miljöns perspektiv antagligen väldigt få, ur eget perspektiv antagligen nästan alla. Nej, man borde inte se flygandet som en självklar rättighet, men jag tror tyvärr majoriteten av människorna som flyger regelbundet kommer fortsätta göra det ändå, åtminstone så länge de där flygresorna finns endast ett par klick ifrån en - att försöka förbjuda/hindra/avskräcka folk från att flyga samtidigt som möjligheten att flyga så enkelt finns där, det känns ganska orealistiskt och kanske som för mycket att begära. Samtidigt känns debatten om vem som borde få flyga och vem som inte borde få flyga på något sätt så himla onödig (onödig som det-finns-ändå-inget-svar-onödig), i och med att allt egentligen handlar om personliga åsikter och upplevelser som inte riktigt går att mäta eller ställa mot varandra. Samtidigt som personen som ska flyga och hälsa på sin partner hävdar att hen måste få göra det för att hen saknar personen så mycket, kan en annan person hävda att hen måste få åka och resa för att hen älskar att resa så mycket. Svårt för en tredje part att komma in där och se på något så subjektivt på ett objektivt sätt. 
 
Min poäng med det här inlägget är väl kort och gott att alla flygresor som görs i princip är lika dåliga oavsett vem det är som sitter på det där planet och av vilken orsak, men att det är ett problem som är svårt att lösa på grund av flygresornas lättillgänglighet, människornas själviskhet och bristen på tydliga gränser och riktlinjer. I den bästa av världar skulle det uppfinnas en lösning som skulle leda till att folk kunde fortsätta flyga utan att förstöra miljön, och med tanke på hur mycket all utveckling går framåt är det knappast omöjligt, men det tar antagligen en hel del tid att skapa en sådan förändring, och det är ju exakt det vi inte har obegränsat av. Skulle ändå SÅ önska att det här problemet fick en lösning som inte hängde på individen, men om vi som flyger regelbundet i väntan på den lösningen åtminstone kunde komma överens om flyga lite mer sällan? Att hitta en någorlunda rimlig balans mellan nolltolerans och att se regelbundet flygande som en självklarhet, och att välja andra alternativ än flyg då det finns andra vettiga alternativ? Minska på flygandet istället för att sluta helt, liksom. Något bättre än så har jag tyvärr inte att komma med. Och ja, att de gånger man flyger välja så vettiga flygbolag som möjligt, såklart. Jag själv flyger i 9/10 fall med Norwegian, och deras miljöpolicy och utsläpp kan ni läsa om här
 
Det var allt jag hade att säga om det här ämnet (sorry för lång text men kände jag ville få med alla mina tankar när jag en gång tog upp saken), och nu vill jag veta: Hur ofta flyger du, hur resonerar du kring ditt flygande och var står du i den här debatten? Berätta gärna!




Vilken betydelse har atmosfären på jobbet?

När jag för en tid sen hade önskeinläggsvecka kom det in så många önskemål att jag inte hann med alla på en vecka, så idag tänkte jag ta mig an ett av de ämnen som trillade in bland kommentarerna då. Den löd på följande sätt: 
 
"Något i stil med atmosfären på våra arbetsplatser i allmänhet och dess betydelse."
 
 Från sista dagen på mitt första (och väldigt härliga) jobb jag fick efter att jag blivit nyutexaminerad
 
När jag hör orden "atmosfär på jobbet" är det första jag tänker på kollegorna. Såklart bidrar även omgivningen, stressfaktorn, arbetsuppgifterna och dylikt till hurudan atmosfären är, men det som i alla fall enligt min åsikt påverkar atmosfären mest, är utan tvekan kollegorna. För att jag ska klassa atmosfären på jobbet som bra, räcker det liksom oftast med bra kollegor. Om vi sen igen ska snacka utmärkt atmosfär på jobbet, ja då krävs det nog lite mer - ren och trygg arbetsmiljö, trevliga arbetsuppgifter och passlig arbetsmängd, för att slänga fram några exempel.
 
Arbetsplatsen jag jobbar på för tillfället skulle jag säga uppfyller alla kriterier för utmärkt atmosfär, men så har det varit på långt ifrån alla arbetsplatser jag jobbat på tidigare. Just nu trivs jag med mina kollegor, jag trivs med mina arbetsuppgifter, jag jobbar i fräscha och bra utrymmen och jag har passlig arbetsmängd, och det gör att det i 9/10 fall känns lätt att gå till jobbet, men jag har också haft fler än ett jobb då jag tvärtom varit illa till mods 9/10 gånger då jag varit påväg till jobbet. Orsaken? Dålig arbetsatmosfär. Elaka och bittra kollegor. Orättvisa chefer. Dålig inomhusluft. Smutsiga och högljudda utrymmen. Ständigt överbelastad. Sällan tid för paus. Icke-önskvärda arbetsuppgifter. Och så vidare. Och så vidare.
 
Personen som önskade det här inlägget ville att jag också skulle skriva om arbetsatmosfärens betydelse, och nu kan jag inte utgå från någon annan än mig själv, men de gånger jag varit på jobb där det varit urusel atmosfär, kan jag utan att överdriva säga att det påverkat hela mitt liv negativt. Ifall man åtta timmar per dag vistas någonstans där atmosfären suger, ja då börjar det nog ganska snabbt kännas som att mycket annat också suger. Eller ja, det gjorde det åtminstone för mig. Före jobbet var jag på dåligt humör för att jag skulle på jobb, under jobbdagen var jag på dåligt humör för att jag var på jobb och efter jobbdagen var jag på dåligt humör för att jag snart skulle på jobb igen. Till och med nätterna påverkade det, då jag ibland drömde mardrömmar om jobbet. 
 
Jag är väldigt noga med att ett jobb aldrig får bli hela mitt liv, men att tro att ens jobb inte alls skulle påverka ens liv, det är bara naivt. Efter att nu både ha jobbat på jobb där atmosfären varit både jättebra och jättedålig och märkt vilken stor skillnad dessa två gör för mig, har jag lovat mig själv att aldrig mer stanna kvar på ett jobb där atmosfären är dålig utan att göra något åt saken. "Göra något åt saken" kan betyda allt från att försöka prata med kollegorna och ge förslag på förbättringar till att säga upp sig, och jag har faktiskt sagt upp mig och sökt nytt jobb fler än en gång för att atmosfären på jobbet varit dålig och inget har hjälpt. Om det har varit värt det? Alla gånger.
 
Allt för ofta ser man människor fastna på jobb som har dålig atmosfär, och år efter år går de omkring och klagar på hur dåligt de trivs på sitt jobb och hur stressigt det är och hur dåligt de kommer överens med kollegorna, men ändå säger de inte upp sig för att det känns för jobbigt och som ett för stort steg att ta. Och visst har det varit jobbigt och ett stort steg att ta varje gång jag sagt upp mig, men vet ni vad det har lett till? Att jag nu har fått uppleva flera arbetsplatser jag ser tillbaka på med enbart stor glädje och värme. Att jag hittat kollegor som blivit vänner för livet. Att jag haft en betydligt bättre fritid, ork och motivation i flera års tid.
 
Så, för att svara på frågan i rubriken, vilken betydelse atmosfären på jobbet har? För mig, nästan all. 




Det fysioterapeutiska nyckelordet

Det visade sig i en av mina Instagramomröstningar (ni hittar mig @danielaskoglund) (in och följ om ni vill veta när jag publicerar nya inlägg/om ni vill vara med och påverka bloggens innehåll!) att många av er vore intresserade av att läsa mer om det fysioterapeutiska synsättet, så idag tänkte jag blogga om nyckelordet som enligt mig sammanfattar hela det fysioterapeutiska tänket bra. 
 
 
Det började på min andra praktikplats, då jag insåg att visst, jag kanske hade lärt mig anatomin samt hur man behandlar olika besvär och hur man tränar med god teknik, men att jag inte hade lärt mig att automatiskt tänka på sambandet mellan dessa. Blev medveten om detta då min handledare (som var rätt krävande) dagligen ställde mig frågor jag oftast kunde svara på, bara för att sällan kunna svara på följdfrågan som kom efteråt. Den följdfrågan är idag samma ord som jag nu ser som grunden för hela mitt fysioterapeutiska tankesätt, och ordet är "varför". Låt mig förklara genom att ge några exempel på situationer som uppstod under praktikperioden: 
 
Min handledare frågade mig vad som är viktigt att tänka på när man gör knäböj. 
Jag svarade "att spänna magmusklerna, hålla ryggen rak, ha koll på knänas linjering, inte låta knäna gå över tårna"
Min handledare undrade varför.
Jag kunde inte svara.
 
Min handledare frågade mig vad som bör undvikas vid diskbråck.
Jag svarade att böja sig framåt.
Min handledare undrade varför.
Jag kunde inte svara.
 
Min handledare frågade mig vad som var fel med en patients hållning.
Jag svarade att ena skulderbladet är högre upp än det andra.
Min handledare undrade varför.
Jag kunde inte svara.
 
Nu för tiden är det andra bullar, och majoriteten av mina tankar på jobbet kretsar automatiskt kring den frågan - varför? Säg att en patient kommer in med nackont - då vill jag först komma fram till varför hen har ont i nacken, före jag börjar tänka på vad vi ska göra åt saken. Därför blir jag ganska matt då folk ofta kommer till fysioterapin och förväntar sig att massage ska lösa alla deras problem, för det funkar liksom inte så. Kommer du och säger till mig att du har spända muskler i nacken finns det ju en ORSAK till varför du har det, och om jag då bara struntar i orsaken och börjar massera dig, är det inget annat än en tillfällig lindring. Liksom, visst, dina muskler kanske slappnar av och mår bättre en stund, men far du sen hem och fortsätter sitta i samma dåliga hållning som orsakat besvären, kommer smärtan ju alltid komma tillbaka. Fokuserar vi istället på varför du har ont och går igenom god ergonomi och stärker rätt muskler, ja då behandlar vi ju själva problemet, och du blir förhoppningsvis av med dina smärtor på lång sikt. Vilket alternativ låter vettigare?
 
Från mitt inlägg om hur man spänner magmusklerna på rätt sätt
 
Knäböj för mig är inte längre bara en rörelse där jag tänker "spänn magmusklerna, håll ryggen rak, ha koll på knänas linjering, låt inte knäna gå över tårna", utan knäböj låter nu för tiden på följande sätt i mitt huvud; "spänn magmusklerna så du inte överbelastar de ytliga musklerna och kan hålla ryggen rak så du inte skadar ryggraden, håll koll på knänas linjering så balansen mellan adduktorer och abduktorer inte rubbas och belastar dina leder fel och se till att knäna inte går över tårna så att tyngden inte flyttas för långt fram mot tårna så att flexionsvinkeln i knäna inte blir större än i höfterna och avaktiverar sätesmusklerna". Låter kanske jobbigt och krångligt, men jag upplever det helt tvärtom - att min träning både har blivit bättre och lättare sen jag började ha koll på varför övningarna ska göras på ett visst sätt, istället för att bara ta reda på hur övningarna görs på rätt sätt. 
 
Nu är det ju inte meningen att varje Matti Meikäläinen ska börja ha stenkoll på varför-frågan på samma sätt som en person som utbildat sig inom branschen i flera år, men jag tänker ändå ofta att det inte skulle skada om folk på gymmet hade lite bättre koll och reflekterade lite mer kring vad de håller på med och varför. Liksom, de flesta som tränar regelbundet vet säkert att man inte bör planka med svankrygg, att man inte bör dra marklyft med rundad rygg, att man inte bör träna samma muskelgrupp flera dagar i rad och att man inte ska låsa sina leder, men vet de alls varför? Jag tror inte det. För trots att folk vet om vad man inte borde göra, ser man ändå dagligen folk som plankar med svankrygg, drar marklyft med rundad rygg, kommer till gymmet och tränar bröst och biceps varje dag och låser sina leder i alla rörelser de gör. Och jag förstår dem! Ifall de bara nångång hört "man ska inte dra marklyft med rundad rygg" men inte har någon aning om varför, då känns det knappast varken särskilt motiverande eller viktigt att fokusera på tekniken, utan istället är man nöjdare ju mera tyngder man lassar på, för att det ser bra ut och man känner sig bra (fast det är allt annat än bra).
 
Intresserad av att läsa några fysioterapeutiska vardagstips? Då ska du läsa det här inlägget!
 
Med tanke på hur störande jag själv tyckte min handledare var med sina tusentals varför-frågor känns det inte som en hemskt lyckad idé att börja gå fram till folk på gymmet och ba "hörru, vet du varför du gör dittan och dattan", men ändå känns det fruktansvärt lockande att nångång picka i någon som drar marklyft med rundad rygg och ifrågasätta lite. Fattar ju att jag inte kan traska dit och säga "jag märker att du prioriterar att lyfta tungt istället för att lyfta rätt, låt mig berätta om varför bra teknik är viktigare än antalet kilogram på stången", men ändå - TÄNK vilken tankeställare jag skulle kunna bjussa på ifall personen skulle vara mottaglig för det! Men nåja, kanske jag genom det här inlägget åtminstone lyckades så ett litet tankefrö hos någon av er som läser?
 
Är du en av dem som skiter i tekniken på gymmet för att lyfta tungt? Som vecka efter vecka drar dina marklyft med rundad rygg och stoltserar med antalet kilogram? Okej, grattis - du kanske kan dra upp 100 kg från marken.... men vad har du för nytta av det i livet egentligen? Lyfter du på det sättet är i princip det enda du gör att belasta din rygg något enormt och riskera alla möjliga skador, så är det värt det, bara för att kunna säga/visa att du minsann lyfter 100 kg i marklyft? När du istället skulle kunna lyfta mindre och rätt och på så sätt få starka ben, stark rygg, stark mage och starka armar som resultat? Starka ben, stark rygg, stark mage och starka armar som skulle underlätta din vardag, få dig att orka mera, förebygga skador och problem och hålla dig i skick en längre tid? Som kommer ge dig en betydligt bättre livskvalitet än du kommer ha sen när det säger poks i ryggen och disken går sönder och börjar trycka på nerven som kommer göra till och med de minsta rörelser smärtsamma och svåra? Är det värt det?  Nä, skulle inte tro det. Så, nästa gång du åker och tränar, våga fråga dig själv "varför?". Varför står du i plankan i två minuter med svankrygg när du skulle klara en minut med god teknik, varför tränar du samma muskelgrupp flera dagar irad istället för att låta musklerna vila och faktiskt få resultat och varför prioriterar du siffran på tyngderna framom hur din kropp mår? Vem vet, den lilla frågan kanske ändrar hela ditt synsätt på träning. 







Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg på Galan -16. Framröstad till Årets blivande stjärnskott hos blogg.se -17. Skrivs av en 25-årig färgstark finlandssvensk Helsingfors- och Vasabo, som kännetecknas av långt blondt hår och ett högt skratt. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Vad jag shoppade i Gdansk
Saker jag funderat på på sistone
Ett förlängt veckoslut i Gdansk, Polens pärla
Weekend i Gdansk coming up!
Vad vore jag utan er?



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat & podden · Fest · Filmer & serier · Frågor & listor · Kärlek . Mat · Musik · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Fysioterapi · Text & åsikter · Träning . Veckoslutssammanfattningar



Arkiv

2019
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2018
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12