Att göra tydliga framsteg

 
I början av det här året bestämde jag mig för att börja gå på Bodybalance, tänkte nämligen att det skulle vara en bra komplettering till min "vanliga" träning. Att träna rörlighet, de djupa musklerna, kroppskontroll, balans och att kunna slappna av är ju så viktigt, men tyvärr också, åtminstone enligt mig, rätt tråkigt. Så, ställde upp målet för mig själv att gå på Bodybalance en gång i veckan, och det har jag hållit (med undantag av typ Floridaresan och en längre Vasavistelse). 
 
I början kände jag mig klumpig, stel och bara... fel. Allt kändes svårt och jag kände mig inte alls hemma, så jag trängde mig alltid in i något hörn och gjorde mig så osynlig som möjligt under timmarna, så att ingen skulle se hur dålig jag var (för ja, jag var verkligen urusel). Trots att jag i början knappt klarade av ens de lättare versionerna av rörelserna kämpade jag mig igenom timmarna, och vartefter märkte jag att det började bli lite, lite lättare. 
 
Plötsligt började jag längta till Bodybalance passen, och det som tidigare varit veckornas tråkigaste, jobbigaste och sämsta pass, blev plötsligt bland de passen jag såg mest fram emot. Nu gömmer jag mig inte längre i något hörn, utan nu är jag den som självsäkert stegar fram och tar min matta, och ställer mig på den tomma platsen längst fram, som ingen annan vill ta. Jag känner mig smidig och stark under passen, och under förra passet ville jag bara jubla, när jag märkte att jag klarade de avancerade varianterna av alla rörelser utan problem. 
 
Vad jag vill säga med det här inlägget, är väl helt enkelt, att man inte ska sluta vara öppen för att testa nya saker (hej bara från henne som aaaaaaldrig skulle börja yoga), och att det aldrig är för sent för att lära sig något nytt. Du behöver inte vara tolv år för att kunna börja med en ny hobby, utan du kan bra vara tjugo, fyrtio eller sextio. Har hört så många 20 plussare säga saker som att "jag önskar att jag hade börjat spela fotboll när jag var liten", och då säger jag bara: Börja nu!  Det känns säkert klumpigt, obekvämt och svårt i början, men med lite envist övande kan det bli hur bra som helst. 




En accessoar som underlättar träningen

 - Inlägget är i samarbete med Trooper-
 
Oavsett om jag ska till gymmet eller ut och gå/springa, så behöver jag alltid ha med mig några grejer, och de är åtminstone telefon, hörlurar, nycklar, snytpapper och läppomada. Det är liksom det jag bär med mig vart jag än går, ungefär. Problemet med det här är att väldigt få av mina träningskläder har rymliga, praktiska fickor, och det andra problemet är att de gånger träningskläderna har fickor, känns det väldigt klumpigt att tränga in allt ovannämnda dit. Hur jag har löst det här problemet? Nå, jag har alltid med mig min lilla By Malene Birger väska (yepp, även på tyndlyftningssidan på gymmet) och telefonen brukar jag ha i sport bh:n..... Så ofräscht, jag veeeet, men måste  lyssna på musik medan jag tränar, och kan ju inte heller ha telefonen i miniväskan och hålla i den varendaste en sekund heller, så sport bh:n har känts som enda lösningen :D
 
Nu har jag som tur en ny lösning på det här problemet, som är både aningen fräschare, bekvämare och mer praktiskt än min föregående lösning. Jag pratar om....
 
 
....Troopers smidiga träningsbälte! Har sett flera varianter av olika träningsbälten på marknaden, men detta är utan tvekan det bekvämaste jag testat hittills. Vad som också talar för det här bältet är priset, det kostar nämligen ynka 14,90 euro, och för det får man ett flexibelt bälte med reflex och tre fack, varav ett har dragkedja, ett har tarra och ett har hål för hörlurar. Man kan även välja bland flera olika färger och ifall man vill ha mönster eller inte, och jag valde självklart  ett blått. Knappast svårt att på basis av bilden dra slutsatsen vilken min favoritfärg är, hehe. 
 
Hur som helst, kan varmt rekommendera detta bälte som kompis både till gymmet och ut på länkar, är nämligen riktigt, riktigt nöjd med mitt och underlättar min träning massor. Ni hittar dem i svart, blått, rosa och gult här!




Ett bakslag

Ni kanske minns att jag fick en ordentlig axelskada förra sommaren? Nå, alla som nångång själv haft problem med axeln eller jobbar med folk som har axelproblem (läs: fysioterapeuter) vet, att axelproblem oftast är både långdragna och krångliga, och så har det varit även för mig. Under den första månaden kunde jag knappt lyfta armen alls, men tack vare envis rehabilitering har det sakta men säkert gått mot bättre hållet. Axeln har aldrig känts "normal" igen efter skadan, men under de två senaste månaderna har jag äntligen känt att jag kunnat börja träna åtminstone någorlunda obehdindrat igen, och det har varit så skönt. Har verkligen varit så himla glad över att rörelser som armhävningar, assisterade pull ups, bänkpress och militärpress hade börjat sujua (hittar ej svenskt ord) igen, utan att jag hela tiden skulle ha en gnagande känsla i axeln av att den inte kommer hålla. Riktigt njöt  av känslan att äntligen kunna, och framför allt våga, lyfta tungt igen, ajaj vad det kändes bra!
 
 
Nu önskar jag att jag kunde fortsätta det här inlägget med att berätta några trevliga hejsansvejsan-saker som nya personliga rekord på gymmet eller sånt, men tyvärr har det här inlägget inget lyckligt slut. När jag var och tränade häromdagen gjorde jag nämligen en hastig, uppenbarligen skitdålig rörelse med armen, det hördes ett "klonks" från axeln och jag ville börja lipa för att det gjorde så ont. Sen uppenbarade den där hemska, molande värken sig igen, och efter både ispåse och värkmedicin hade smärtan lättat, men jag ville fortfarande bara lipa för att jag förstod att jag var tillbaka på ruta ett igen. Eller kanske inte ruta ett, men vi kan säga att jag hade kommit till ruta åttio och fick backa till ruta tjugo. Det som känns mest ironiskt av allt är att det dessutom var en så himla ONÖDIG rörelse jag gjorde, skulle ju bara grabba tag i min vattenflaska och vände armen på något tokigt sätt, och det förstörde allt. Liksom C'MOOON, axeln håller rörelser som militärpress, men sen när man ska sträcka sig efter sin vattenflaska, då jääääävlar!
 
Nå, I guess att det bara är att skaka av sig negativitetskänslorna och envist kämpa vidare. När man har jobbat så hårt för någonting och det sen sker ett sånt här bakslag, då känns det allt annat än bra, men jag tänker inte ge upp. Ruta tjugo till ruta hundra (åtminstone nittio) - vägen är lång, men det ska gå. Och trots att den här dumma axeln gör mitt liv lite surare för tillfället, tänkte jag ändå ha en bra fredag idag, jag ska nämligen träffa mina föredetta arbetskompisar ikväll, och det har jag verkligen sett fram emot. Så, trevlig fredag på er, och trevlig fredag på mig och min trasiga axel. Hoppas ni har ett kiva veckoslut framför er, och hoppas era axlar mår bättre än min!







Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg 2016. Skrivs av en 24-årig färgstark finlandssvensk Helsingforsbo, som kännetecknas av långt blont hår och ett leende på läpparna. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Äntligen lite shopping!
Att göra tydliga framsteg
En kväll med Mary Kay
Härligaste veckoslutet
På Sevendays framsida!



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning



Arkiv

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12









bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar