Mot Madeira!

 
I skrivande stund råder litet kaos i vår lägenhet. Vi har sovit fyra personer här i natt (jag, Niko, mamma, pappa) och nu håller alla på att springa omkring som yra höns för att dubbelchecka att allt är packat och klart - ja, förutom jag då, som sitter och bloggar. Jag kollade min väska ungefär tio gånger igår, så jag borde ha läget under kontroll :D
 
Om ungefär en timme åker vi av till flygfältet, och sen bär det av. Det är ju över ett halvår sen vi bokade, så känns nästan overkligt att det äntligen är dags nu! SOM vi alla väntat, ska bli så himla skönt att åka iväg tillsammans och få njuta i (hoppeligen) värmen i en vecka. Det är ju väldigt sällan vi rest tillsammans med familjen, så det här känns stort - mina föräldrar förtjänar verkligen en riktigt ordentlig semester, så är nästan mer glad för deras skull än min egen, att detta verkligen blir av. Håller alla tummar och tår att veckan blir lyckad, och att vi kommer tryggt fram såklart (ni som läst mitt inlägg om Madeiras flygfält vet vad jag pratar om). 
 
Har förresten tidsinställt några inlägg åt er (som faktiskt tycker blev riktigt lyckade, om jag får säga det själv), men någon direkt uppdateringen från Madeira kommer inte under denna vecka. Så, vill ni veta att vi kommit vägen fram och/eller annars bara följa med hur vi har det (vilket ni så klart att ni vill, eller hur?), är det med andra ord Instagram som gäller. Uppmanar således varenda kotte som läser det här att gå in och följa mig @danielaskoglund , så får ni hänga med på resan och jag får lite nya följare - win win. Det var allt, nu är det dags att börja åka! Hejsvejs, hoppas ni har en bra vecka här vid de kallare breddgraderna också =)




Påväg till ett av världens farligaste flygfält

Att som flygrädd få veta att man tydligen är påväg till ett av världens farligaste flygfält om en vecka. Hur hanterar man en sån sak?
 
 
Mammas 50-års resa närmar sig med stormsteg, och nu är det endast ynka sju dagar tills vi åker - som vi alla längtat och räknat ner dagarna ända sen vi bokade i maj. Jag har bara blivit ivrigare och ivrigare och ännu så sent som förra veckan kände jag att det var länge sen jag väntade så här mycket på en resa, dels för att det i och med alla stora livsförändringar som skett så sistone ska bli så himla skönt att bara åka iväg en vecka med alla sina närmaste, dels för att Madeira verkat mer och mer intressant och lockande ju mer jag läst om stället. En liten detalj hade jag dock missat, nämligen att Madeiras flygfält tydligen rankas som ett av världens farligaste.
 
Det hela började med att Niko visade Iltalehtis artikel åt mig, som handlade om ett av Finnairs flyg som inte kunnat landa på Madeiras flygfält på flera dagar på grund av hård blåst. "Äh, det hinner gå över tills vi åker dit", tänkte jag, tills jag läste det sista stycket i artikeln, och möttes av infon om att Madeiras flygfält är känt för sina hårda vindar. Fick en liten klump i magen, var dum och googlade "Madeira airport", och blev snabbt plågsamt medveten om att det den här gången tyvärr inte handlade om någon av Iltalehtis överdrifter - Madeira är verkligen känt för sina hårda vindar, som tydligen har orsakat så många olyckor och problem, att flygfältet faktiskt anses vara ett av världens farligaste.
 
Jag läste vidare, och när jag möttes av meningen "If you are a nervous flier, these nail-biting videos of dramatic landings at Madeira airportare sure to get the butterflies jangling in your stomach", var jag ju dummare än dummast och klickade upp länken. Två timmar senare hade jag inte bara sett x antal videon på flygplan som med nöd och näppe klarat av att landa på Madeiras flygfält, jag har också lärt mig att piloter som ska landa på Madeiras flygfält kräver extrautbildning, att orsaken till att vindarna är så hårda delvis beror på att landningsbanan är en konstgjord bana byggd   havet vilket ger upphov till någon form av korsvindar på grund av att det även finns berg i närheten, och ja, att landningsbanan dessutom är skitkort. Kul. Verkligen. Jättekul.
 
Jag skulle vilja skriva att jag för tillfället mest är taggad inför resan, men, just nu fasar jag mer inför stunden då vi ska landa än jag väntar på att få ligga i en solstol i vacker omgivning i en vecka. När vi flög till och från Paris i början av september kändes det som att jag ÄNTLIGEN började få kontroll över min flygrädsla, men nu känns det värre än någonsin, och tankarna som för två veckor sen bestod av "Jess, om två veckor åker jag till Madeira", har liksom nu bytts ut mot "f*n, om en vecka åker jag till ett av världens farligaste flygfält".
 
Försökte med lite omvänd psykologi igår och började packa redan då, i hopp om att jag skulle glömma allt som heter farligt flygält bara jag fick plocka fram lite sommarkläder, men det hjälpte tyvärr inte speciellt mycket. Så, kära läsare, om någon av er nångång besökt Madeira - nu är det läge att lämna en kommentar och berätta om hur problemfritt landningen gick och hur goda erfarenheter ni har av flygfältet! Kanske någon av er rentav är en pilot, flygvärdinna eller en riktigt erfaren resenär som kan övertyga mig om att det inte är någon fara? Eller kanske någon annars bara vill slänga iväg några uppmuntrande ord? All tröst är välkommen. Tack på förhand. 




Ett vykort från Paris

Bonjour svenskfinlands bästa läsare!
 
Jag är hemkommen efter två dagar i Paris tillsammans med min andra hälft. Efter att ha stigit upp omänskligt tidigt efter omänskligt få timmar sömn på natten mellan måndag och tisdag, landade vi efter två korta flygresor i staden jag så länge drömt om att besöka. Vi möttes av ett 20-gradigt, fantastisk vackert och mysigt Paris, och ett litet gulligt hotell med ett litet gulligt hotellrum med en liten gullig fransk balkong. Vi sov i ett par timmar, och åt sedan vår första Parislunch i form av baguetter, jordgubbar och croissanter i vår hotellsäng, och därefter begav vi oss ner till metrostationen med Google Maps i största hugg, redo att utforska staden. 
 
Först ut hade vi naturligtvis det mäktiga Eiffeltornet, som vi beundrade från Trocadero. Efter att ha lyckats knäppa några bilder bland alla folk och tackat nej till ungefär hundra försäljare som försökte få oss att köpa miniatyrmodeller av Eiffeltornet, promenerade vi ner till parken hand i hand, för att beundra den här imponerande byggnaden på närmare håll. Vi nöjde oss dock med just det, att beundra tornet på närmare håll, för köerna upp till tornet var verkligen inte att leka med. Med tanke på att vi endast hade två dagar på oss i staden, valde vi att spendera den tiden på annat, och fortsatte vår promenad längs floden Seine. 
 
När man går över 20 000 steg på en dag, är det viktigt att tanka med jämna mellanrum, så det blev några besök till olika uteserveringar längs vägen. Om drinkarna och ölen smakade extra gott för att vi var törstiga eller för att de faktiskt var extra goda i Paris har jag ingen aning om, men ja, de smakade verkligen jättejättegott. Fantastiskt gott vin, fantastisk god Aperol Spritz och fantastiskt god Sex on the beach, hann jag dricka under våra två dagar där. Mums! När törsten var släckt och magarna mätta fortsatte vi promendera längs Champs-Élysées, och sen blev det lite shopping på Rue de Rivoli. Därefter fortsatte vi till berömda Notre Dame, och passade på att vika in via Amorino för att äta en rosformad glass med samma. 
 
På kvällen beundrade vi ett upplyst Tour Eiffel, och satt, surprise surprise, på en uteservering. Mitt sällskap må se hur gulligt, snällt och snyggt ut som helst på bilden ovan, men låt ej skenet bedra, för sanningen är att jag vid det laget var så irriterad på skapelsen, att jag nästan tog min väska för att promenera iväg. Orsak? Jag hade lärt honom hur man säger "Jag heter Daniela" på franska i flyget. Han kopplade snabbt "Je m'appelle Daniela" till "Je m'appelle Claude" (ni vet, scenen från Friends där Joey ska lära sig franska), och sedan upprepade han meningen Je m'appele Claude hela dagen lång. Det var roligt kanske de tio första gångerna jag fick höra det som svar när jag frågade något, men hundra gånger senare var det inte lika kul längre... Tänkte smälla av helt när vi satte oss ner och jag frågade Niko vad han skulle dricka, och hans svar var Je ,m'appelle Claude :'D Det gick till och med så långt, att när Niko skulle duscha på kvällen, så tog han en paus mitt i duschandet bara för att sticka ut huvudet genom dörren och meddela att han heter Claude (det kan jag ändå erkänna att var lite roligt :D).Så, när vi ÄNTLIGEN skulle sova, 22 000 steg och 22 000 "Je m'appelle Claudes" senare, var jag mest lättad över att det skulle vara tyst en stund. Det är fasen ett under att Niko inte upprepade Je m'appele Claude i sömnen också. 
 
Dag två vaknade vi upp till ett ännu soligare och vackrare Paris, och Claude hade äntligen insett att han heter Niko igen. Efter att vi hittat en person som på engelska kunde förklara hur man postar vykort till Finland, tog vi metron till berömda Musée du Louvre, som överraskade precis lika positivt som Eiffeltornet. Vanligtvis kan såna här grejer lätt bli överhypade och när man har sett dem hundratals gånger på bild kanske man blir besviken när de inte lever upp till förväntningarna i verkligheten, men både Eiffeltornet och Louvre var verkligen imponerande. Huruvida Mona Lisa hade varit en besvikelse eller också en positiv överraskning kan vi inte kommentera, för köerna in till Louvre var ännu mer dramatiska än de utanför Eiffeltornet, så vi traskade iväg för att köpa lite macarons istället. 
 
Ett besök till Ladurée och Ralph Lauren senare, kände vi oss redo för att hämta väskorna från hotellet och åka till flygfältet. Väl på flyget fick vi bevittna en av de vackraste solnedgångar vi någonsin sett, och jag konstaterade att jag för första gången på länge inte kände mig rädd i flyget. Tvärtom kände jag mig mest bara lugn och nöjd. Lugn på grund av orsakerna jag skrev om i det här inlägget, och nöjd för att vi haft en bra resa och för att jag äntligen besökt Paris. Vi kände dock båda två att den här korta tiden i Paris räckte gott och väl för oss, och att även om staden var jättefin och stämningsfull, känner ingen av oss ett större behov av att åka tillbaka. Nu har vi sett det, och bra så - ungefär så. Så, merci beaucoup för två fina dagar Paris, nu väntar mina två sista dagar i Helsingfors! Over and out. 
 
Med bästa hälsningar, Daniela (och Claude)







Nominerad till Årets blogg & Årets personliga blogg 2016. Skrivs av en 24-årig färgstark finlandssvensk Helsingforsbo, som kännetecknas av långt blont hår och ett leende på läpparna. Varmt välkommen till Danielas Dagbok, i denna blogg finns det inte brist på någonting!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Dum vs Tråkig
Elva hårrelaterade frågor
Bloggbeteenden som irriterar mig
Mot Madeira!
En Grotesk kväll med tjejerna



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat · Fest · Filmer & serier · Foton · Frågor & listor · Kärlek · Musik · Outfits · Resor · Samarbeten & tips · Shopping · Skola & jobb · Text & åsikter · Träning



Arkiv

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12









bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar