Månadens bok, september - Där kräftorna sjunger
Delia Owens debut, Där kräftorna sjunger, beskrivs på Adlibris som "En oförglömlig berättelse om naturens krafter och ensamhetens pris". Jag kan redan nu avslöja att den var en av de absolut bästa böckerna jag läst hittills i år, kanske till och med en av de bästa böckerna jag någonsin läst. Historien påminde inte om något jag läst tidigare, och jag var nog inte beredd på vilken läsupplevelse som väntade när jag öppnade boken och tog mig an det första kapitlet - kommer nog minnas denna bok resten av mitt liv, tror jag.
Där kräftorna sjunger handlar om Kya, en flicka som lever ensam i ett skjul vid ett träsk efter att hennes familjemedlemmar lämnat henne, en efter en. I det lilla samhället där hon bor går hon under namnet "Träskflickan", och byborna ser henne som en märklig och smutsig varelse man bör hålla sig borta från. Bortsett från ett vuxet par som hjälper Kya med nödvändigheter såsom lite mat och en snäll kille som tar sig an uppgiften att lära Kya läsa, är Kya så gott som helt isolerad från omvärlden.
Åren går, och när Kya närmar sig vuxen ålder, börjar plötsligt stans populäraste kille, Chase, visa intresse för henne. När Chase några år senare mystiskt dör, riktas misstankarna snabbt mot Träskflickan - men är det verkligen Kya som tagit livet av Chase? Kanske går den verkliga mördaren på fri fot, eller kanske var det hela en olyckshändelse?
Boken var berörande på många sätt, men det som lämnade starkast avtryck, var medlidandet man kände för den ensamma flickan, frustrationen över hur svarta behandlades i samhället, kärleken, rättegången, fascinationen för naturen samt de två sista sidorna. Nästan hela bokens handling utspelar sig i våtmarken, och man kan ju fråga sig hur bra en bok som kretsar kring en sumpmark egentligen kan vara. Nå, med facit i hand, lyder svaret: väldigt bra.
Nu har boken även blivit film, och för tillfället kan man se Where the Crawdads Sing på bio. Eftersom både jag och mamma gillade boken väldigt mycket, såg vi filmen tillsammans på bio förra helgen. Jag tror man uppskattar filmen mer om man läst boken innan, men man kan säkert bra se den ändå. Och visst tyckte jag, som oftast när en bok blir film, att boken var snäppet vassare än filmen, men typ allt och alla såg ut precis som jag föreställt mig medan jag läste. Jag som inte vanligtvis brukar lägga märke till sådant, tyckte också att allt var väldigt bra filmat och filmen var full med fina landskap, färger, scener och vinklar.
Summan av kardemumman? Läsvärd bok och sevärd film. Läs och se, med andra ord - det är typ en order.
