Snäll mot mig själv
Två veckor har gått sedan min sista jobbdag, och ledigheten har tyvärr börjat med mer otur och oro än jag hoppats. Niko testade positivt för corona samma dag som min ledighet började, så den första veckan spenderade jag hos mina föräldrar där jag oroligt stoppade upp pinnar i näsan var och varannan timme, i väntan på att värken i kroppen skulle börja och febern skulle stiga.
När jag vågade börja tro att jag hade klarat mig undan smittan, Niko började må bättre och jag återvände hem dök något annat upp, så den andra veckan innebar extra besök inom vården på grund av misstanke om en graviditetsrelaterad komplikation. Oron för en eventuell coronasmitta ersattes därmed med en oro för något annat, och som grädde på moset körde jag också in i en annan persons bil i samma veva, så fick skamset lämna en lapp på rutan och traska iväg till försäkringsbolaget för att reda ut det hela.
En coronasjuk man, en eventuell komplikation och en liten krock, det är med andra ord ungefär vad ledigheten bestått av hittills. Känns egentligen som små saker att klaga på när man vet vad som pågår ute i världen samtidigt som man själv har turen att befinna sig i ett tryggt land som Finland (min coronasjuka man var ändå inte en ihjälbombad man, den eventuella komplikationen hade vid behov skötts på ett fullt fungerande sjukhus, osv), men, antar man inte kan gå omkring och tänka så om allt eller jämföra saker och ting på det sättet heller (fast det såklart är bra att känna till sina privilegier och kunna sätta saker i perspektiv).
Hur som helst ligger mitt största fokus just nu på att komma ner i varv, försöka hitta någon form av lugn och försöka få till någon form av nystart på ledigheten, och jag försöker verkligen vara snäll mot mig själv. Tackar nej till sånt jag inte har energi för just nu, avbokar saker med låg tröskel, prioriterar mitt eget (och såklart babyns) mående, gör sånt jag känner för, försöker bli mer okej med att skymta någon dammtuss i ögonvrån utan att åtgärda saken direkt och lära mig att se tid då jag (exempelvis) kunde producera nya blogginlägg, som tid för att (exempelvis) sova en stund mitt på dagen eller klia Sheldon extra länge under hakan i stället.
Jag tycker vanligtvis om att känna mig aktiv, effektiv och produktiv, har vanligtvis ett ganska stort behov av socialt umgänge och engagerar mig vanligtvis gärna och ivrigt i andras juttun, men "vanligtvis" är också ett ord som inte beskriver nuläget speciellt bra, med tanke på att jag befinner mig i en helt ny situation, har ett par ängsliga veckor bakom mig och antagligen livets största utmaning och förändring hittills framför mig. Så, även om det kanske låter som ett märkligt mål att ha, är mitt mål just nu (förutom att, som alltid, lyssna på kroppen och vårdpersonalen) typ... att va lite självisk och lat.
Så, ifall någon undrar varför så få nya blogginlägg dyker upp just nu, varför det räcker så länge före jag svarar på meddelanden, varför jag inte hör av mig som vanligt eller liknande, så lyder svaret kort och gott att: I'm busy doing nothing. Busy trying to komma ner i varv. Busy looking at dammtussar som flyger omkring. Busy being snäll mot mig själv. Vi hörs när vi hörs, ta hand om er (ni också!) ♥
