Bara liv som går vidare
Gårdagen var en grå och dyster dag. "Nej, nej, nej, inte Stockholm också" var det enda jag kunde tänka när jag gick hem från jobbet och möttes av rubrikerna om vad som hänt. Inte Stockholm. Det är nära nu. För nära. Det har varit mycket nu. Helt för mycket.
Från när jag var påväg hem från en av många Stockholmsvistelser för ett par år sedan
Egentligen var det väl inte oväntat. Egentligen var det väl bara en tidsfråga. Storstad efter storstad i Europa har blivit drabbad, och det har bara kommit närmare och närmare hela tiden. Först var det Frankrike, sen var det Belgien, sen var det Tyskland, sen var det England. Närmare, närmare, närmare. I början av den här veckan smällde det i vårt ena grannland i St Petersburg, och bara några dagar senare smällde det i vårt andra grannland i Stockholm. Nu är smällarna närmare än någonsin. Nu är de så nära de bara kan bli, utan att de faktiskt har hänt i Finland. Kanske inte oväntat, men definitivt overkligt.
Otaliga gånger har jag besökt Stockholm, jag har gått på den där gatan i Nice, jag har stått på den där bron i London, jag har besökt det där torget i Berlin, min föredetta klasskompis bor i Bryssel och igår befann sig min kompis bror bara några hundra meter ifrån Åhléns när det hände. Det kunde varit jag, det kunde varit du, de kunde varit någon av mina kära, det kunde varit någon av dina kära. Hittills har både jag och mina nära och kära haft turen att inte befinna oss på fel plats fel tid, men många har inte haft lika bra tur, och det känns både otroligt hemskt och skrämmande att tänka på. Att det att en lastbil kommer körandes i syftet att döda så många oskyldiga människor som möjligt, inte längre är oväntat.
Jag vill verkligen inte vara rädd, men jag är det ändå. Och jag vill inte begränsa mitt liv, men ändå har jag undvikit metron ända sen terrorattacken i Bryssel. Ändå har jag börjat tveka om jag vågar köpa biljetter till stora evenemang såsom festivaler. Ändå har jag börjat akta mig för stora folkmassor. Ändå har jag börjar titta oroligt omkring mig när jag befinner mig på flygfält. Ändå känner jag ständigt av en oro som inte ger med sig. Men ändå vägrar jag att sluta resa, jag vägrar att sluta uppleva och jag vägrar att sluta leva.
Idag har jag mycket roligt program inplanerat, allt mitt inne i stan. Egentligen skulle jag bara vilja lämna hemma i tryggheten idag, imorgon, nästa vecka och nästa år, men jag vägrar låta rädslan vinna. Galna Dagarna skippar jag (att gå på Stockmann idag efter det som hände på Åhléns igår känns bara som för mycket), men photoshooten, en brunch och en kompisträff blir det ändå. Livet har orättvist nog stannat för många oskyldiga människor i dessa attacker, så låt oss inte frivilligt stanna våra liv också. Livet går vidare, och nu kan man inte annat än hoppas att dessa hemskheter tar slut. Inga fler attacker, inga fler lastbilar, inga fler bomber, inga fler drabbade storstäder och inga fler oskyldiga människor som dör, bara liv som går vidare. Sköt om er ♥
