Danielas Dagbok

10 juli 2018, kl. 08:00

Tack för att ni fattar

- Detta är ett av de tidsinställda inläggen som borde dyka upp medan jag är i Slovenien -

Att inte bli förstådd hör ju inte direkt till favoritkänslorna, alla vet säkert hur det känns när man blir rejält missförstådd, liksom. Men, vet ni, även om jag inte känner de flesta av er som läser och ni inte känner mig, så har det under den senaste tiden känts som att ni verkligen FATTAR mig och vad jag håller på med här i bloggen. Vet ju hur lätt det är att det uppstår missförstånd via text, och hur lätt det är att missuppfatta någon t.ex. via bloggar, så det gör mig så himla lättad att det verkar som att ni är duktiga på att läsa mellan raderna. För att lite förtydliga vad jag såsar om, vill jag lyfta fram följande kommentar som trillade in i min dm av en helt obekant person efter att jag och Karro släppt förra veckans poddavsnitt:

Grejen är, att vi när vi bestämde oss för att börja podda, kom överens om att vi aldrig ska säga sånt som a) alla andra nu bara säger, eller b) sånt som nu bara låter bra. Vi visste att det kan vara lite risky business att hoppa utanför de ramarna och säga sådant högt som de flesta kanske nog tänker men inte säger, men vi kom väl mest fram till att det får bära eller brista då. Så, när jag sen i podden sa t.ex. att jag inte längre ORKAR försöka jobba på att komma över mina komplex och att jag inte TROR på att folk på riktigt tycker alla är fina på sitt sätt, istället för att dra det typiska "nu har jag lärt mig älska mig själv, gör det du också!" och "alla är fina på sitt sätt", kändes det ju onekligen nervöst. Men, sen trillar kommentarer som den ovan in, och samtidigt som jag nästan vill gråta av lättnad vill jag bara glädjedansa lite - för ni FATTAR.

Likaså har jag fått kommentarer gällande mina samarbeten, att de verkligen känns genuina och läsvärda, trots att det är reklam. Att bloggen känns som en passlig blandning av humor och allvar. Att ni uppskattar att bloggen sällan har stavfel. Att ni gillar att en blogg för en gångs skull inte har så himla perfekta bilder. Att bloggen varken är äckligt positiv eller för gnällig. Att det är kul att läsa om en vanlig människa med vanliga problem. Och här på andra sidan skärmen sitter jag och läser dessa saker, och tänker bara MEN HERREGUD, DE FÖRSTÅR JU LIKSOM EXAKT VAD JAG HÅLLER PÅ MED.

Här skriver jag, dag ut och dag in, och tackar nej till 19/20 samarbeten för att de ska passa er och vara intressanta. Försöker lägga upp inläggen så ni både ska få skratta, känna igen er och kanske få någon tankeställare. Läser igenom mina inlägg tusen gånger före jag publicerar dem för att de ska vara behagliga att läsa. Inte investerar i en skitdyr kamera och går fotokurser för att jag själv är så förbaskat trött på alla perfekta bilder. Och bara.... ja, försöker vara mig själv. Och allt det snappar ni upp, och tar er ofta dessutom tiden att skriva det åt mig. Visst har det dykt upp en och annan skitstövel i mitt kommentarsfält också (men som jag sa i podden, då är det bara bort och block som gäller), men för det mesta känner jag bara att ni läser för att ni uppriktigt vill läsa och för att ni gillar det jag håller på med. Och fy tusan vad jag gillar att det är så. Så, tack för att ni finns där, så gott som aldrig får mig att känna mig missförstådd och bara uppskattar det jag gör - jag uppskattar er också. Ville bara säga det.

P.s. Eftersom det är tisdag idag, innebär det att ett nytt poddavsnitt finns out there! Jag har tyvärr ingen länk direkt till avsnittet eftersom jag skrev det här inlägget innan avsnittet var klart, men söker ni på "Två blondiner & ingen tiger" hittar ni nog fram om ni söker där poddar finns.

2 kommentarer

· Bloggrelaterat & Podden ·

Corinne Grönholm

http://corinnegronholm.com

Så härligt att du hittat din egna grej som dessutom tas emot så fantastiskt bra <3 Jag känner också att man inte orkar eller vill skriva om sådant som bara låter bra utan vill verkligen skriva om mina genuina åsikter. Du är grym, Heja dig!!

Svar: <3

Daniela Skoglund

Nina

http://ninozia.blogspot.fi

Jag lyssnade nyss på senaste poddavsnittet och jag känner så igen mig så som du beskrev dig. Under en period när jag sökte jobb, alltså mot 100 under ett år (jag har kvar mitt häfte där jag skrev upp varje jobb jag sökte) och gick på 30+ intervjuver innan jag fick mitt nuvarande jobb så kände jag att till sist ville jag inte träffa släkt/vänner just för kommentarer som tänk positivt, du hittar nog något snart, deppa inte etc. Det sög, helt enkelt! Tack för en super podd, kanske kommer jag att blogga om något helt annat på min blogg i framtiden? :)

Svar: Tack för din kommentar, så glad över att du gillade avsnittet! Och ja - förstår att situationen sög. Men tur det ordnade sig :)