Önskeveckoslutet
V e c k o s l u t s s a m m a n f a t t n i n g
Efter att i över ett års tid ha skrivit veckoslutssammanfattningar varje söndag, känns det SÅ märkligt att inte ha skrivit ett enda sådant inlägg på en månad. Det har inte riktigt funnits något att skriva om, eller åtminstone inget som känts ens lite intressant - den här helgen var liksom det jag såg mest fram emot att kolla Let's Dance på fredagen, bara för att sedan få veta att inte ens det blir av, eftersom de inte dansar nu på grund av misstankar om Corona i produktionen. Jahapp.
Hur som helst har jag saknat jag min lilla söndagsrutin som nu uteblivit, så idag tänkte jag faktiskt skriva en veckoslutssammanfattning, men en lita annorlunda sådan - nämligen en önskeversion! Hur jag hade önskat att det här veckoslutet hade sett ut, helt enkelt. Så, ifall jag hade fått önska fritt så hade jag både önskat bort Coronan och alla mina hälsobesvär, och så hade min helg sett ut på följande sätt;
Helgen inleds naturligtvis med fredagspump på Wasa Sports Club, och jag har naturligtvis sällskap av Josefina - vi har sett fram emot att kunna börja träna tillsammans i evigheter, och äntligen är det dags! Vi möts uppe i lobbyn för att hinna dricka kopp och prata av oss före passet, och efter passet sitter vi kvar i massagestolarna en god stund före vi beger oss hemåt. Väl hemma har mamma dukat fram en massa godsaker på soffbordet, och så äter vi framför Let's Dance som faktiskt visas helt som vanligt. Ah. Fredag.
Det första jag gör på lördagen är att hoppa i bilen och åka till mormor. Visst är hon trött som vanligt, men hon har haft en bättre period på sistone, och skiner upp som en sol när jag kommer. Det gör hon visserligen alltid, men idag ser jag att hon mår bra och hon orkar till och med prata med mig en stund. Får lämna med lätta steg istället för den där tunga känslan jag ibland bär med mig när jag går därifrån, så kör glatt in till stan...
...för att möta upp Frida vid Sweet Vaasa. Jag beställer, som alltid, en laxsallad utan tomat, och jag Frida har lika roligt som vanligt. När vi ätit klart frågar Frida om vi inte ska stanna kvar för en kakbit också. "Frida, det vet du att du inte ens behöver fråga", svarar jag med ett skratt, och vips har vi varsin kakbit framför oss. Fika och kompishäng, det är livet, det! Eller ja, åtminstone enligt mig och Frida.
På kvällen är det dags för tjejkväll. Jag, Felli och Hannah ses hemma i Hannahs nya lägenhet, som visar sig vara typ snyggast inredd i stan (vilket jag i och för sig redan visste att den skulle vara). Vi har egentligen tänkt spela spel, men har som vanligt så mycket att prata om, att vi glömmer bort att de där spelen ens finns. "Men va, är klockan redan tolv" utbrister någon plötsligt, och vi inser än en gång att tiden igen sprungit iväg någonstans. Jag hade egentligen gärna stannat kvar en god stund ännu, men min inre pensionär vet att det är dags att åka hem och sova, så det är det jag gör. "Vi kan ju ses nästa helg igen, nu när jag bor här" säger jag förvånat, och tänker en stund på hur konstigt (men trevligt!) det är. Att vi i princip kan ses när som helst och hänga hur ofta som helst nu.
På söndagen vaknar jag upp så ivrig, att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen - det är ÄNTLIGEN dags för poddinspelning igen! Och det där med att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen stämmer faktiskt, för även Karro har flyttat, men jag hittar som tur fram efter att ha kört fel bara en gång (eller kanske två). "Moi, mitä kuuluu?!", säger Matias glatt när han öppnar, och sen kommer Karro nästan rusande bakom hörnet för att hon saknat mig så mycket (heheh). Vi bandar in två poddavsnitt på en gång nu när vi ska köra igång igen, och även om det känns precis lika bra som vanligt, är jag ändå pyttelite orolig över om folk månne fortfarande kommer vilja lyssna på oss. "Äh, vaför sku int dom de", säger Karro bekymmersfritt, och hennes lugna och säkra attityd smittar av sig. Vaför sku dom int de.
Sen avslutar jag helgen med en söndagspromenad, kanske runt en vandringsled. Niko råkar ringa medan jag går, och jag orkar gå raskt och prata samtidigt utan problem, även om jag inte tagit någon astmamedicin före. "Vad säger du om jag sku komma redan på onsdag istället för fredag och stanna två nätter längre?" undrar Niko, och jag tar några glädjeskutt där på leden. Visst, Niko kommer bli tvungen att vara ensam hos oss på torsdag och fredag dag då jag jobbar, men vi kommer ändå ha mer tid att umgås och åka och kolla på framtida potentiella hem tillsammans. Åh, bara tre dagar kvar tills vi ses nu! Det kommer gå snabbt!
... och det var mitt önskeveckoslut, det. Vad som känns lustigt är, att ifall vi hade spolat tiden några månader bakåt, är det högst realistiskt att det är ganska exakt så här mitt veckoslut faktiskt hade sett ut. Tänk att det som man såg som något helt normalt för en tid sen, nu känns som värsta drömmen? Nog har allt blivit så konstigt, plötsligt. Och konstigt kan tydligen vara riktigt lärorikt ibland, för huhhu vad jag kommer uppskatta allt det där jag förr såg som "helt vanligt" när det här är över. I väntan på den dagen när veckoslut betyder kompishäng, gymbesök och tågresor igen.
Men ååååh <3 SNART!!
Svar:
Daniela Skoglund
Ja väntar så att allt blir normalt igen <3 Kram
Svar:
Daniela Skoglund
Åå hoppas detta snart sku va påriktit!
Svar:
Daniela Skoglund
http://karolinaskaos.com