Coronatest - hur går det till och hur känns det?
Egentligen visste jag ju att det bara var en tidsfråga - uppmanas alla med förkylningssymptom att gå och testa sig med låg tröskel är det ganska oundvikligt att komma undan, speciellt när det är förkylningssäsong och man jobbar med barn. Ändå kändes det jobbigt när jag i måndags fick höra orden "du får komma på test klockan 12.45 idag" - jag har superkänsligt svalg och brukar uppleva allt från svalgprov till tandläkarbesök som något väldigt obehagligt, så att fara på coronatest kändes rent utsagt ganska skräckinjagande. Speciellt efter att ha sett bilder som denna och hört flera historier om hur hemskt det är.
Bildkälla: Pixabay
Nå, oavsett om jag ville det eller inte, närmade sig klockan 12.45 på måndag, och jag satte mig i bilens baksäte medan Niko hoppade in bakom ratten körde mig till hälsocentralen. Väl framme möttes vi av tydliga skyltar som visade vägen till provtagningspunkten, och en skötare kom ut i något som påminde om en rymddräkt och signalerade att jag skulle veva ner rutan.
Först fick jag ett papper med info gällande karantänreglerna samt en lista jag skulle fylla i med mina närkontakter ifall om testet skulle komma tillbaka positivt, och sedan såg jag hur hon drog fram den fruktade och extremt långa provstickan. "Nu är jag nog rädd", sa jag. "Det går snabbt", svarade hon. Hann ta ett djupt andetag, och sedan var det bara att luta huvudet bakåt och hoppas på det bästa.
Bildkälla: Pixabay
Hur provtagningen kändes? Typ som ett papa-prov, bara att från näsan - först stacks stickan obehagligt långt in och sedan både kittlade och sved det medan det vispades omkring med topsen, men jag hann knappt tänka mer än "aj" och "usch" före det hela var över och sköterskan meddelade att vi var färdiga. Det rann ur ögonen några minuter efteråt, jag blödde några droppar näsblod och hade lite ont i näsan en stund, men värre än så var det inte.
Allt som allt kändes processen otroligt smidig och snabb - provtagningsplatsen var lätt att hitta, jag behövde inte stiga ur bilen utan fick bara veva ner rutan, rabbla upp mitt personnummer, ta emot ett papper och sedan stå ut i några ynka sekunder under själva provtagningen. Tycker inte det gjorde mer ont än att typ bli bedövad hos tandläkaren eller få en kanyl insatt, om man nu ska jämföra med något annat än papa-prov.
Bara en dag senare fick jag resultatet, och kunde dra en lättnadens suck när det var negativt. Trots att det hade känts osannolikt att jag skulle ha haft corona, var det ändå väldigt skönt att få det bekräftat svart på vitt. Så, även om själva provtagningen inte var speciellt skön, skulle jag inte dra mig för att gå och testa mig igen om det behövdes. Dock hoppas jag såklart att jag kommer hållas frisk så länge som möjligt, bara jag nu först skulle tillfriskna från den här äckliga bihåleinflammationen jag drabbats av. I väntan på det!
Krya på dig! 🌸
Svar:
Daniela Skoglund
http://blomandern.blogg.se/