Om den pågående vårdkrisen

Som ni som länge läst min blogg säkert redan vet, är vårdbranschen, både vårdarnas arbetsförhållanden och rätten till god vård, en av mina hjärtefrågor. Orsaken är att vårdbranschen är en del av mitt liv på så många sätt - inte bara för att jag studerat till hälsovårdare (och hoppat av), jobbat som vårdare både på handikappboende och inom äldreomsorgen, utexaminerats som fysioterapeut och jobbat som fysioterapeut både inom den offentliga och privata sektorn, utan också för att jag är kroniskt sjuk och därmed även en patient regelbundet. Visst handlar det också om mina anhöriga, för nog har det satt sina spår att t.ex. se på från sidan hur min mormor hade det sin sista tid på olika boenden och avdelningar. 
 
Att vårdarnas situation inte varit något att hurra för har varit allmänt känt sedan länge, men på sistone har det verkligen känts som att hela vårdbranschen smulas sönder bit för bit varje gång man öppnar nyheterna - speciellt nu i samband med den nya patientsäkerhetslagen. Därför vill jag idag lyfta fram vårdpersonalens syn på den pågående krisen - jag har, via min Instagram @danielaskoglund, ställt frågor till folk som jobbar inom vården och efterlyst meddelanden av dem. I det här inlägget kommer jag dela med mig av svaren jag fick, samt delar av de meddelanden som kom in. Jag har försökt ta med lite av allas svar, men har blivit tvungen att korta ner mycket och även göra en del små ändringar i texterna (bland annat för att ingen ska kunna bli igenkänd på grund av dialekt eller arbetsplats). Budskapen är ändå de samma, och flera meddelanden innehöll liknande känslor, tankar och berättelser.
 
Läs och begrunda: 
 
 
"Efter varje skifte kände jag mig nere för att de äldre inte fått den vård de förtjänar. Jag kunde inte stå för den vård som gavs. På kuppen gav jag också bort för mycket av mig själv och blev utbränd. Helst ville jag bara sova efter jobbet och hade inte ork att träffa vänner på fritiden"
 
Vi börjar med inte bara en dyster kommentar, utan också dystra siffror, som starkt pekar på att personen som skrivit kommentaren ovan är långt ifrån ensam med att känna så: 92% av personerna som svarade, uppgav att de är eller har varit oroliga för sin egen ork. Nittiotvå procent. Ett jobb ska vara ett jobb - inget som tar över hela ens liv och äventyrar ens hälsa på det här sättet. "Jag vill kunna gå till mitt jobb och inte känna mig som en död fisk då jag åker hem igen", som en annan uttryckte det. 
 
"Ibland har det hänt sig att jag med samvetskval lämnat bort min egen paus för att kunna ge klienterna eller patienterna lite mera tid. Det är ju fel någonstans då, det borde vara så att tiden räcker till för både att ge tid och ändå hålla sig själv i skick. Många gånger har jag funderat på om det är värt att trötta ut sig så på en arbetsplats"
 
Bara cirka hälften av dem som svarade, hinner hålla de pauser de har rätt till under arbetsdagen. Ungefär en tredjedel svarade att de hinner hålla sina pauser ibland, medan resten sällan hinner med några pauser. Och nu när vi en gång är inne på pauser och vila, svarade 65% att de blivit kallade till jobbet under semestrar och lediga dagar - tänk att inte hinna hålla ordentliga pauser under sina jobbdagar, för att sedan när man äntligen är ledig och har möjlighet att pausa, bli uppringd och ombedd att komma på jobb? Kan inte vara jättelätt att koppla av då, om man till och med under semestern får vara förberedd på att bli inringd till jobbet när som helst. 
 
"Har funderat på att utbilda mig till något annat från och till i flera år, men hittills fortsatt som sjukskötare då jag genuint tycker om det. Ser dock inte mig själv inom vården i framtiden, orkar inte med arbetsbördan och att vara flexibel på min egen bekostnad livet ut"
 
Något som skrämmer men inte förvånar? Att ca 75% av personerna som svarade, berättade att de har ångrat sitt yrkesval eller övervägt att byta bransch. Ifall du är frisk och inte själv jobbar inom vården kanske du känner att dessa siffror inte berör dig så mycket, men den dagen du cyklar omkull och bryrer armen, äter något du inte visste du är allergisk mot, känner ledbanden gå av i samband med en fotbollsmatch, halkar och slår huvudet, får gallsten och behöver bli opererad, hittar en knöl i bröstet, är med i en bilkrock, får en fästingburen sjukdom, är med om en första panikattack och tror att du ska dö eller kanske ska föda barn, kommer det antagligen kännas ganska jobbigt om det inte finns någon som möter dig vid sjukhuset och har tid att hjälpa dig när det behövs.
 
"Känner inte att den fysiska belastningen är för hög, men däremot den mentala. När klientelet blir helt fel för att det inte finns platser inom åldringsvården, du tvingas skicka hem folk som egentligen skulle må bäst på ett boende och du kommer på jobb och ser att vårdarna är för få"
 
Närmare 80% svarade att de upplever att belastningen är för hög, medan enbart kring 20% ansåg att deras arbetsbelastning är passlig. En person som tidigare jobbat på sjukhus skrev, att hen inte längre skulle kunna tänka sig att jobba på sjukhus på grund av att det var stressigt, för lite tid att hinna med saker och svårt att få vikarie. Personen avslutade med att hen trivs bättre med att jobba på ambulans, i och med att hen då oftast får fokusera på bara en patient åt gången. I den bästa av världar borde det väl vara så inom vården överlag, och inte bara i ambulansen före man anländer till sjukhuset.
 
"16 mestadels sängliggande klienter på två arbetare känns ibland som oändligt arbete"
 
Jag ställde också frågan om personerna som jobbar inom vården upplever att de har tillräckligt med tid för att sköta sina arbetsuppgifter ordentligt. Majoriteten (56%), svarade att de har tid att sköta sina arbetsuppgifter ordentligt bara ibland, medan en femtedel svarade att de sällan har tid att sköta sina arbetsuppgifter ordentligt - något som känns ganska oroväckande med tanke på att det ändå handlar om en bransch där slarv och tidsbrist i värsta fall kan ha livshotande konsekvenser. En person skrev att hen arbetade utan kollega i flera månader på grund av att det inte fanns sökande, och då är det förståeligt svårt att hinna sköta sina arbetsuppgifter ordentligt.

"Jag vill jobba inom vården men just nu är det lönen som gör det svårt. Ingen kommer vilja jobba inom vården ifall det fortsätter så här. Det är sjukt hur dålig lön vi har"
 
Sedan kommer vi till lönefrågan. 97,5% av alla som svarade upplevde att de inte får skälig kompensation (lön, övriga förmåner) för det jobb de gör, vilket knappast överraskar någon. En person uttryckte det som att hjärtat skulle vilja att hen jobbar kvar inom vården, medan hjärnan säger att hen borde studera vidare till något med bättre betalt. Det lyftes fram bekymmer kring hur man ska kunna försörja sig själv och sin familj, inte minst nu med de stigande priserna. En person skrev också att hen gärna skulle vilja gå fortbildningar, men att det ej finns pengar för sånt.
 
"Tycker i grunden om mitt jobb men har måååånga gånger kollat andra lediga jobb efter dåliga dagar"
 
En sak som däremot gav lite hopp, var att hela 70% av dem som svarade, faktiskt tycker om sina arbetsplatser och i grunden trivs med sina jobb. Många lyfte fram att de gärna vill fortsätta jobba inom vården och det var inte bara en gång ordet "drömjobb" kom upp - personer skrev att de känner att det är inom vården de hör hemma, bara det skulle ges rätt förutsättningar (dvs bättre arbetsförhållanden och bättre lön) för dem att stanna kvar. Som någon uttryckte ordagrannt, att hen så gärna skulle vilja vara kvar inom vården, men att det som det är nu inte kommer fungera i längden.
 
"Jag känner mig behövd bland klienterna, men inte bland regeringen"
 
En text som cirkulrerat mycket på sociala medier de senaste dagarna är "Kelaa kun sun ammatti on niin tärkeä että sut pakotetaan lain voimalla pysyy töissä, mutta ei niin tärkeä että sulle pitäis maksaa palkkaa jolla tulisit toimeen", av @sairaanhoitajasi_helsingista på Instagram, och den meningen sammanfattar typ allt. Som vårdfacket Tehy brukar lyfta fram, är detta verkligen meidän kaikkien asia, det vill säga något som berör oss alla. Välmående vårdare är lika med välmående patienter - det är min syn på saken. Tusen tack till alla er som svarade på frågorna och delade med er av era erfarenheter!



Nina


Såå bra att du skrev detta inlägg och efterlyste svar från andra inom vården. Denna text borde du skicka till både Vasabladet och Öt!





Namn:

E-mail (publiceras ej):

Blogg:













HEJ! Du har hittat till Danielas Dagbok - en finlandssvensk blogg som enligt läsarna kan beskrivas som äkta, ärlig, genuin, personlig, rolig, sprudlande, omväxlande, kamratlig, väluppdaterad, mångsidig, jordnära och bäst. Du är varmt välkommen att läsa vidare för att se om du håller med - hoppas du kommer trivas!

Kontakt: daniela.skoglund@gmail.com


Senaste inläggen

Ruskaweekend i Iso-Syöte
Om den pågående vårdkrisen
Fem saker jag gjort i helgen
Månadens bok, september - Där kräftorna sjunger
Randoms vecka 37



Kategorier

Allmänt · Bloggrelaterat & podden · Bröllop · Böcker . Filmer & serier · Frågor & listor · Fysioterapi · Kärlek · Mat . Musik · Randoms · Resor · Samarbeten & tips · Sheldon · Sjukdom · Text & åsikter · Träning . Veckoslut



Arkiv

2022
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2021
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2020
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2019
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2018
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2017
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2016
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2015
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2014
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2013
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2012
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2011
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2010
01 · 02 · 03 · 04 · 05 · 06 ·
07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12

2009
06 · 07 · 08 · 09 · 10 · 11 · 12