Tiden före jag plussade
Det sägs att det inte finns en rätt tid för att "skaffa barn", men när jag och Niko började försöka, kände vi väldigt tydligt att tiden var rätt för oss och att vi kommit till den plats i livet vi ville vara på när barn skulle bli aktuellt - vi hade köpt en barnvänlig bostad på ett barnvänligt område, båda hade fast anställning, vi hade gjort och upplevt sådant i livet vi ville göra och uppleva före barn och var på en väldigt bra och stabil plats i vår relation. Jag var 28 och Niko 29 vid den tidpunkten, vilket också kändes som en väldigt passlig ålder för oss - båda hade hunnit mogna och växa upp, samtidigt som vi ändå var så pass unga, att vi borde ha biologin på vår sida ett bra tag till.
Med tanke på att min kropp krånglat en del genom åren och att min hälsa inte alltid varit den bästa, kändes det osannolikt att vi skulle lyckas direkt, vilket vi inte heller gjorde. Jag höll mig därmed relativt lugn de första månaderna i och med att det enligt flera källor i medeltal räcker omkring sju månader att bli gravid, så vi kallade skämtsamt målet att bli gravid för "projekt Bella in the belly" i och med att vi alltid tänkt att Isabella vore ett potentiellt namn om vi skulle få en flicka, och Niko brukade skrattande knacka på min mage och fråga "Hallå, är det nån där?".
Jag minns att jag ändå var lite ledsen redan julen 2021 över att jag inte skulle få överraska mina föräldrar med något positivt graviditetstest, och nu i efterhand kan jag vara tacksam över att jag inte visste att det skulle hinna bli jul igen, utan att jag skulle ha något positivt graviditetstest att visa upp. Jag började lägga upp olika tidsgränser i huvudet, och tänkte saker som "bara vi lyckas före det gått sju månader", "bara vi lyckas före sommaren", "bara vi lyckas inom ett år", "bara vi lyckas före jag fyller 30". Vi passerade alla tidsgränser utan att lyckas, och paniken var ett faktum. Ursäkterna var det också slut på för länge sedan - i början kunde jag tänka saker som att vi inte hade lyckats just den månaden för att jag nyss hade varit förkyld, för att det varit en så stressig vecka eller för att vi kanske hade försökt lite för sent eller tidigt just den cykeln, men till slut var det bara att acceptera verkligheten. En verklighet, som nu stavades oförklarlig ofrivillig barnlöshet.
Precis som en av mina allra högsta drömmar alltid har varit att få barn, har också en av mina allra största rädslor varit att bli ofrivilligt barnlös - jag lider generellt av ganska mycket hälsoångest, men det som alltid skrämt mig mer än alla sjukdomar och olyckor sammanlagt, har varit att inte kunna få barn. Nästan alla mina jobb har involverat barn för att jag tycker om barn så mycket, jag började studera fysioterapi för att bli barnfysioterapeut och redan i lågstadiet var bland det bästa jag visste att följa med till mammas jobb till dagklubben under dagar då jag inte hade skola, så jag skulle få ta hand om och leka med mindre barn. Att aldrig få bli mamma själv kändes helt enkelt otänkbart, samtidigt som jag heller aldrig tagit det för givet eller sett det som en självklarhet att faktiskt kunna få barn.
Många sa att jag skulle försöka att inte tänka på det, "det händer när det händer". Men, hur ska man kunna ha den attityden när man ständigt lever i en ovisshet och inte vet om det kommer hända? När det handlar om det man vill mest av allt i hela världen, men det inte finns några som helst garantier för att man kommer få det? Vill ha är liksom inte synonymt med kan få. Plus att "försök att inte tänka på det" annars också är ett ganska värdelöst råd (trots att jag vet att det var något folk sa i all välmening), för hur ska man kunna låta bli att tänka på något som är så viktigt för en och som så mycket i ens liv kretsar kring? Skulle man också säga det åt någon som blivit av med sitt jobb och inte får något nytt jobb hur hen än försöker, samtidigt som räkningarna hopar sig och räntan stigit? "Försök att inte tänka på att du borde få ett nytt jobb fast du är arbetslös, inte har råd att betala dina räkningar och inte får ett nytt jobb hur du än försöker, så löser det nog sig sen när det är meningen". Nä, tänkte väl det.
"Man blir knäpp snabbt av att försöka få barn men inte lyckas" sa en person åt mig som också kämpat med att bli gravid. Och ja, människor som lyckas bli gravida utan större besvär vet inte vilken stor påfrestning de besparas från. Att slippa hålla upp tiotals graviditetstest mot lampan i hopp om att se ens ett litet, litet, svagt streck bredvid det ensamma och tydliga strecket man alltid möts av, att slippa gå på alla undersökningar och sitta hemma och må illa av nervositet både före och efter för att man vet hur avgörande resultatet kan vara, att slippa vaka över kroppens minsta lilla avvikelser som en hök för att spana efter graviditetssymptom som aldrig kommer, att slippa spendera timmar på google för att försöka hitta nya tips och knep som kanske kunde hjälpa, att slippa den inre kampen gällande att försöka vara glad för vänners och bekantas skull som är gravida och har barn samtidigt som man är otroligt sorgsen för sin egen, att slippa oroa sig över om man kommer ha råd med fertilitetsbehandlingar och mediciner, att slippa böna och be att mensen inte dyker upp samtidigt som den ändå månad efter månad kommer när den ska och att slippa gå sönder inombords varje gång någon antyder eller frågar om det inte börjar vara dags för barn snart.
Bortsett från själva ingreppen (äggplock & insättning) hann vi gå igenom alla undersökningar och besök som krävs för att man ska få göra IVF, och jag kan inte annat än lyfta på hatten åt alla som går igenom den processen. Jag var själv inte speciellt insatt i hur barnlöshetsbehandlingar går till före vi själva hamnade i den sitsen, men med facit i hand - det är inget som man gör så där bara, utan det är dyrt, det är tidskrävande, det är invecklat och det är väldigt mycket som ska ordnas och tas i beaktande. För vissa är processen tyngre och andra upplever den som lättare, men för mig krävdes flera timmar hos psykolog för att jag var så rädd och orolig över hur jag skulle klara av allt som IVF faktiskt innebär. Det är såklart tur och tacksamt att det finns hjälp att få och att andra alternativ finns om man inte lyckas på egen hand, men, som sagt - människor som lyckas bli gravida direkt de önskar är lyckligt lottade, för det är ingen självklarhet.
Enligt Terveyskirjasto lider ungefär 15% av alla par av ofrivillig barnlöshet någon gång i livet, medan 80-85% lyckas bli gravida inom ett år av regelbundet försökande om kvinnan är under 38 år. Även om 80-85% är en betydligt högre siffra än 15%, är 15% sist och slutligen en rätt hög siffra när man tänker på hur många det faktiskt berör, så man är inte ensam, även om det ofta kan kännas så. Jag önskar att jag hade några tröstande ord att säga åt dig som går igenom ofrivillig barnlöshet just nu, men jag har inte det - situationen du befinner dig i känns antagligen för jävlig och fruktansvärt orättvis, och det finns inget jag kan säga som ändrar på det. Men, det jag kan säga är, att jag av hela mitt hjärta önskar att du också kommer få ha turen på din sida en dag och sedan känna att det var värt allt du behövde gå igenom för att komma till den punkten. Och, fram tills dess - du behöver inte gå på babyshowers eller hälsa på vänner som nyss fått barn om det känns för svårt, de har nog andra som kan finnas där och fira med dem utan att behöva kämpa med hålla tillbaka tårarna samtidigt.
Personer som blir gravida har rätt att vara glada över sin graviditet och dela med sig av den hur mycket de än vill, men du är ingen dålig person om du inte vill, kan eller orkar ta en del av det just nu - Instagram har en dölj-funktion av en anledning, och även om dina vänner som blivit gravida lätt inte kan förstå hur det känns för dig, hoppas jag att de åtminstone försöker. Att hitta andra att prata med som är i samma situation eller att prata med någon proffessionell, kan också göra att den tunga livssituationen du befinner dig i, känns åtminstone lite mindre tung för en stund.
"När jag plussade" var en ganska vanlig rubrik att mötas av i bloggvärlden förr, när bloggare berättade om hur det gick till när de fick veta att de är gravida. Jag tyckte tiden före jag plussade, kändes som en viktigare historia att berätta. Ofrivillig barnlöshet är det tyngsta jag gått igenom, och trots att jag nu är gladare och mer tacksam än jag någonsin varit, kommer jag aldrig glömma vad som krävdes, för att komma hit.
Anonym
Stort grattis till graviditeten! Vi har också ett provrörsbarn. Hann försöka i nästan 3år, och göra 1IVF+2FET innan vi lyckades bli gravida(med sista embryot vi hade i frysen). Börjar vara ganska länge sen nu, men minns hur tunga dom där åren var då man kämpade…
Vår IVF-läkare sa att man kan ha lättare att bli gravid igen sedan då man just har varit gravid, och det stämde iaf i vårt fall, med barn nr2 tog det bara ett par månader att bli gravid, så det blev inte så stor åldersskillnad mellan barnen 😊
Svar:
Daniela Skoglund
Stort grattis till graviditeten och tack för att du delar med dig 💛 stor igenkänningsfaktor då vi just nu går igenom samma tankar och känslor som du beskriver.
Svar:
Daniela Skoglund
Tack för att du delar med dig - modigt!
All lycka till er.
Kram
Svar:
Daniela Skoglund
Grattis till er! Känner igen påfrestningen när man försöker men inget händer. Det tär så på psyket. Hos oss är det sekundär barnlöshet, bestämde när dottern var runt 2år att börja försöka få till ett syskon. Dottern fyller snart 6år och ännu inget syskon. Men håller tummarna för vi är nu i kö till IVF, pga komplikationer efter kejsarsnittet med dottern kan vi påbörja det först nu.
Svar:
Daniela Skoglund
