Ni som har följt min blogg en längre tid kanske minns att jag berättat om min tandläkarfobi, och att jag alltid upplevt tandläkarbesök som himla skrämmande, trots att jag aldrig haft något fel i tänderna och aldrig blivit tvungen att göra något ingrepp hos tandläkaren. Under de få kontroller jag gått på (som jag ofta skjutit upp i år på grund av rädsla), har jag varit riktigt illamående när jag gått in i rummet, så man kan lugnt säga att en av mina största rädslor besannades igår när en av mina visdomständer plötsligt drogs ut akut.
Huvudvärken jag skrev om förra veckoslutet blev så illa att jag till slut ringde sjukhuset för att fråga om råd. Efter att vi pratat en stund kom de fram till att smärtan sannolikt härstammar från en tand, och att jag får boka en akuttid till tandläkaren på måndag. Nå, igår på morgonen ringde jag för att boka tid, och då fick jag veta att jag skulle befinna mig på tandläkarstationen klockan 12.30.
Jag meddelade chefen att jag skulle bli tvungen att fara till tandläkaren, och sen gick jag iväg med darrande steg. Försökte verkligen tänka "
no stress", men för första gången på länge gav de orden mig ingen tröst. I väntrummet kändes sekunderna som minuter, och när sköterskan kom ut i väntrummet och ropade "Skoglund" tänkte jag att jag måste leka cool eftersom jag är vuxen nu, så jag steg hurtigt upp och gick iväg, men min fasad lyckades nog inte speciellt bra, för jag hann bara gå några steg innan sköterskan sa "ojdå, du mår visst inte speciellt bra". Samma gällde när jag klev in i tandläkarens rum, hann inte ens sätta mig ner före tandläkaren undrade om jag kände mig svimfärdig då jag var så blek. Jag erkände att jag var livrädd, och efter det märkte jag snabbt att jag råkat hamna hos både en riktigt härlig tandläkare och sköterska, båda var nämligen riktigt förstående vilket kändes som en stor tröst i en annars skrämmande situation.
När tandläkaren bad mig öppna munnen kändes det som att jag hellre hade hoppat bungee jump i den stunden, men jag lydde snällt och efter några sekunder konstaterade hon att jag skulle på röntgen. Röntgandet räckte inte mer än femton sekunder, och när jag kom in i rummet igen hade hon redan kollat igenom mina bilder. "Kyllä tämä viisaudenhammas nyt otetaan pois" sa hon, och sen var det bara att acceptera att jag nu skulle bli tvungen att möta en av mina största rädslor, helt utan att ha haft tid att förbereda mig för det.
Hur det gick? Nå, bedövningen var ju nästan det jag fasat mest för, eftersom så gott som alla sagt att det är bedövningen som tar mest ont och är det värsta, så när hon plockade fram sprutan och sa "nyt pistää", vågade jag knappt andas och kramade bänken så hårt att jag trodde den skulle gå sönder. Dröm om in förvåning, när jag några sekunder senare insåg, att det där miniknipet som kändes som ett litet myggbett, var bedövningssprutan?! Hon stack mig flera gånger, men det kändes knappt alls.
Andades lättat ut, och förberedde mig för nästa skede. När jag såg tången hon grabbade tag i så kom jag fram till att det var bäst att bara hålla ögonen stängda, så jag blundade och gapade, och kramade än en gång nästan sönder bänken. Jag kan inte påstå att det skulle ha varit mysigt och skönt när hon vände och vred med den där tången samtidigt som det knastrade i munnen, men ont gjorde det inte, och det räckte inte många minuter före hon slängde fram tanden på bordet och sa "se oli siinä".
Jag kunde inte på något sätt förstå, att det som jag målat upp som något som skulle bli bland det värsta jag varit med om, knappt kändes och var över på endast några minuter. Visst var det obehagligt och ganska sjukt efteråt när bedövningen släppte, men inte ens nära på så farligt som jag hade väntat mig. Jag klarade mig riktigt fint hela dagen med värkmediciner och kallt på kinden, och jag som varit orolig över att inte få äta ordentlig mat, drack nöjt smoothie efter smoothie och slevade i mig lite glass mellan varven.
Så, vad jag ville ha sagt med det här långa detaljerade inlägget om mitt tandläkarbesök:
1) Det lönar sig verkligen gå till tandläkaren hellre än att skjuta upp det, oavsett hur skrämmande det än är.
2) Våga berätta att du är rädd, så att de kan ta din rädsla i beaktande.
3) Lyssna inte på andras skräckhistorier, alla tandläkarbesök är väldigt individuella och upplevs på olika sätt.
4) Om själva ingreppet skulle vara hemskt finns det ändå en positiv sak med det hela, och det är att du har en god orsak att äta glass.
5) Det blev än en gång bevisat, att det är helt onödigt att ta ut sorger i förskott.
Nu ska jag och min tandglugg fara till jobbet, och ikväll ska vi till Hartwall Arenan för att se på Justin Bieber. Hejsvejs!
http://radhuslivet.se/